Då och då har jag hört människor oroa sig för att etablissemanget, mot bakgrund av Brexit och Trump och en möjlig valseger för Le Pen, ska ställa in nästa val i Sverige. Jag har i mitt stilla sinne avfärdat sådana farhågor och betraktat dessa människor som paranoida. Fram till klockan 18.20 söndagen den 27 oktober 2016, då jag läste en artikel av Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius.

Jag har då och då påstått att politiskt korrekta idéer om identitetspolitik och sådant utvecklats vid amerikanska universitet, sedan förts hit av atlantvindarna och fallit i god jord eftersom de passar som hand i handske för det välfärdsindustriella komplexet. Nu tror jag att jag har förstått mer exakt hur den där processen går till. Jag fick hjälp av Jonathan Haidt.

På de amerikanska universiteten är tre kontrahenter inblandade: Förövarna, Offren samt Överheten.

Offren består av dem som blir kränkta av Förövarna. Offren är i första hand kvinnor, svarta, HBTQ-kollektivet, hispanics, handikappade och kanske numera även muslimer. Förövarna, som i allmänhet också är studenter, kränker Offren genom att framföra budskap som Offren inte vill höra.

År 1902 skrev Lenin en skrift med ovanstående rubrik. Hans svar var att eftersom arbetarklassen var för trög för att förstå sina egna intressen så måste den företrädas av ett parti med intellektuella yrkesrevolutionärer som verkade för arbetarklassens sak. Året därefter skapades bolsjevikpartiet för att förverkliga denna idé.

Klyftan mellan partiet och dem partiet ansåg sig representera var alltså redan från början en viktig del av hela konstruktionen. Så har det inte varit i Sverige. Hos oss har de politiska partierna till relativt nyligen varit ett med sina väljare. Nu har vi närmat oss den leninistiska modellen.

I det senaste numret av The Economist tar tidningen avstånd från ”den nya nationalismen” förkroppsligad av personer som Trump, Putin och Orban. Som jag fattar det menar tidningen att den nya huvudmotsättningen i världen går mellan å ena sidan globalister som hyllar efterkrigstidens traditionella värden, typ mänskliga rättigheter, och å den andra inkrökta nationalister som värdesätter sin egen nationella kultur och som ej sällan hyser böjelser som vetter mot rasism eller i varje fall en viss avoghet mot icke-europeiska främlingar.

Nyligen hamnade jag i ett seminarium där entreprenörskapet och Sveriges framtid diskuterades. Deltagarna var erfarna och högt kvalificerade personer. Såklart diskussionen kom in på det svenska undervisningsväsendet.

Jag framförde tesen att skolans sammanbrott framgår av PISA-undersökningarna och att universiteten är likadana med den enda skillnaden att ingen bryr sig om att mäta förfallet. Ingen sa emot.

Om man begränsar måtten till akademiska prestanda som läsförståelse, matematik, naturvetenskap och traditionella läroämnen i största allmänhet så är det tydligt att den svenska skolan genomgått och genomgår en fortlöpande försämring. Detta började först i grundskolans lägre stadier och spreds sedan vidare i den utvidgade grundskola som kom att ersätta realskola och gymnasium. Den svenska skolans låga prestanda har framgått av PISA och andra jämförelser. De usla kunskaperna, ironiskt nog de allt bättre betygsresultat till trots, har nu nått universiteten och andra högre lärosäten och riskerar av allt att döma att ytterligare nedgradera Sverige som kunskapsnation.

Eftersom jag har en mycket liten hjärna måste jag framställa allt mycket enkelt för att jag ska förstå vad jag menar. Det händer då ibland att andra människor, som kanske har nästan lika små hjärnor som jag, också förstår vad jag menar.

Så om jag säger att det bara finns två människosyner snarare än ett oändligt antal eller kanske lika många som det finns filosofer eller kanske sju, eftersom sju är ett heligt tal i vissa religioner, om jag formulerar mig på det sättet så fattar du bakgrunden.

Härförleden presenterades resultatet av utredningen om den statliga mediepolitiken (SOU 2016:80). Utredaren Anette Novak har valt att döpa sitt betänkande till ”En gränsöverskridande mediepolitik”. ”Gränsöverskridande” är en alldeles utmärkt beskrivning av betänkandets innehåll – ett överskridande av de goda gränser som skiljer den politiska makten från den granskande.

Enligt Novaks förslag ska fler medier komma i fråga för en motsvarighet till dagens presstöd. Det organ som föreslås få makten att fördela bidragen från och med år 2018 går under namnet ”Mediestödsnämnden”, som nästan helt ska bestå av personer från branschen.

Jag har alltid varit skeptisk mot den vanliga föreställningen att man tänker med hjärnan. Det stämmer liksom inte med mina erfarenheter. För mig känns det mera som att uppfattningar och åsikter formuleras på något märkvärdigt sätt av hela kroppen, kanske särskilt magen, och att hjärnan först därefter kopplas in med uppgift att göra sin specialgrej, vilket är att utveckla oantastligt logiska argument för att kroppens uppfattningar är korrekta.

Den senaste tiden har det talats mycket om det politiskt korrekta PK-ismen (PK). Många beskyller media och etablissemanget för att vara politiskt korrekta. Samtidigt finns det personer som hyllar den politiska korrektheten.

Följer vi debatten så anser många att det är vänstern som står för den politiska korrektheten. Visst, så kan det vara men att tro att bara vänstern står för PK är fel. PK finns inom alla partier och har funnits historiskt sett under alla tider oavsett vem som har haft makten. PK fanns i Sovjet under kommunisttiden, inom Nazityskland och det senaste i kriget mot terrorn i Irak och Afghanistan. Bush den yngre sa efter den 11 september att antingen är du med oss eller emot oss, också det PK.

Den som nyfiket och förhoppningsvis fördomsfritt betraktar samhället, i det här fallet det svenska samhället, gör ibland iakttagelser. Han kan förstås inte lita blint på sina observationer. Det kunde inte Galilei heller där han satt och glodde i sitt teleskop. Han fick nöja sig med att förklara vad han tyckte sig ha sett och underställa observationerna andras bedömning.

Den 26 juli i år slaktades prästen Jacques Hamel i sin kyrka. När församlingen i den lilla orten Saint-Etienne-du-Rouvray i Normandie firade mässa på morgonen stormade två jihadister in och tog honom och några nunnor som gisslan. Sedan tvingade de ner den 84 år gamle gudsmannen på knä, läste ur Koranen och slaktade honom.

Det är inte första gången jihadister slaktat en människa i Frankrike. I staden Lyon i juni 2015 skedde den första fullbordade jihadistiska slakten av en människa i Västeuropa i modern tid.

Över ingången till den magnifika aulan i universitetshuset i Uppsala finns, i gyllene bokstäver, följande devis: ”Tänka fritt är stort – Men tänka rätt är större”. För den som för första gången besöker Sveriges äldsta och mest anrika universitet kan denna uppmaning te sig en aning märklig. Under årens lopp är det också många inom universitetet som funnit anledning att begrunda innebörden av att de förment fria forskare som bevistar universitetets akademiska högtider skall bibringas en uppmaning att tänka rätt. Kan detta verkligen vara förenligt med en akademisk tradition av fritt sökande efter kunskap och insikt?

Det har diskuterats om det inte är dags att Brå, liksom myndigheten gjorde 1996 och 2005, gör en rapport om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet.

Justitieminister Morgan Johansson har i en skrivelse förklarat att det inte behövs någon sådan undersökning eftersom, säger han, en studie från Stockholms universitet ”visar att det mesta av skillnaderna i brottslighet mellan personer med svensk respektive utländsk bakgrund försvinner när hänsyn tas till vissa faktorer i uppväxtmiljön, såsom föräldrars inkomst och sociala förhållanden i det bostadsområde individen har vuxit upp i”.

Värdegrunden är en stor och mäktig furste, visserligen finns han enligt Wikipedia bara i Sverige och kanske i någon mån i Norge, men i Sverige hyllas han desto mer. Han ger 1,13 miljoner träffar på Google, vilket kan jämföras med 670 000 för Stefan Löfven, 390 000 för Moder Teresa och 11 200 för mig. Värdegrunden är alltså vid pass hundra gånger mer prominent än jag. Ändå vågar jag utmana honom ty jag menar att han bara är en tunn ballong som skulle sjunka ihop på nolltid om inte sådana som Skolverket fyllde honom med varm luft (på min och andra skattebetalares bekostnad).

OK, Värdegrund, är du redo?

Det är ett himla tjat om skolpengssystemet och vinster i friskolor. Jag blir lite road och lite stött när det kommer upprörda politiker och har synpunkter. Jag tycker nämligen, förmätet nog, att systemet är mitt (och Erik Langbys, som var kommunalråd i Nacka). Jag (och andra tillsammans med mig) skrev böcker om skolpengssystemet innan det fanns, jag reste runt i Sveriges kommuner som ett slags Ansgar och missionerade om det, jag installerade systemet i Sveriges första skolpengskommun – Vaxholm – som konsult åt kommunens politiker

Det kan hända att Donald Trump är en oberäknelig galning som aldrig borde ha blivit vald till president i USA. En del uttalanden han gjorde under valkampanjen, till exempel det där med att han skulle få Mexico att bygga och betala för en mur längs gränsen, känns svårsmälta. Men jag har förstås ingen aning om vad hans presidentskap kommer att få för eftermäle.

Ett av de mest genomgripande besluten under den franska revolutionen var att avskaffa kristendomen som religion. Kloster stängdes, kyrkor vandaliserades och präster och ordensfolk avrättades på löpande band. Äntligen skulle folket befrias från vidskepelse och andligt tvång!

Det gick sådär. Ganska snart förstod revolutionärerna under ledning av advokaten Maximilien Robespierre att det inte var så enkelt. Folket var inte redo att överge den andliga dimensionen i livet. Behovet av att tro på något större, något som bar hela den mänskliga existensen och gav mening och mål i livet, var alltför stort. Så vad gjorde man? Man uppfann något nytt. Något i religionens ställe.

Den nionde november hände stora saker. Donald Trump visade sig ha blivit vald till USAs näste president och det snöade något alldeles infernaliskt i Stockholm. Jag kan inte minnas ett så ymnigt snöfall någonsin. Det började vid midnatt och fortsatte dagen ut. Säkert föll det en halvmeter snö. Håll med om att det är egendomligt med två så märkvärdiga saker samma dag!

Egentligen skulle aldrig Sverigedemokraterna och övriga från Europaparlamentets partigrupp EFDD ha fått ha sin festmiddag på Grand Hotell i Stockholm med firandet och utdelningen av European Freedom Award till Vaclac Klaus. Deltagarna i galamiddagen delade nämligen inte hotellets värdegrund. Det var följaktligen enligt hotelldirektören, Pia Djupmark, ett misstag att tillåta festmiddagen och detta kommer inte att upprepas. I fortsättningen avser inte hotellet att upplåta vare sig matsal eller hotellrum till personer med fel värdegrund.

Danska Weekendavisen publicerade för några veckor sedan ett reportage om en politisk kris i delstaten North Carolina, USA, som har sin upprinnelse i – tro det eller ej – folks val av offentlig toalett. Universitetsstaden Charlotte bestämde sig nämligen för att i sin egen stadga införa en rätt att få välja den offentliga toalett och det omklädningsrum som stämmer överens med ens könsidentitet. Detta föranledde det mer värdekonservativa delstatsparlamentet att stifta en lag som påbjuder att valet ska stämma överens med det kön som man hade vid födseln, punkt slut. Lagen har i sin tur medfört att North Carolinas renommé har tagit allvarlig skada.