Det har hänt mycket i Sverige på ett halvsekel och jag har ibland gett mig in i skeendet för att, som jag trott, försöka hjälpa till att ställa till rätta, ibland för att bara betrakta och försöka förstå vad som pågår.

Plötsligt slår mig en banal fråga som jag – och många andra, men nu handlar det inte om att förringa min egen skuld – borde ha ställt mig för länge sedan. Det har att göra med Sveriges relativt nyskapade sociala problem exemplifierade av sådant som gängkriminalitet, utsatthet, bidragsberoende och bråk i skolan.

När den här bloggen startades för ungefär sju år sedan blev jag kontaktad av en kvinna med diffusa litterära ambitioner. Hon var 24 år och invandrare. Hon hade tillbringat någon studietid på Stockholms universitet. Hon ville skriva debattartiklar men om det inte fanns utrymme för debattartiklar kunde hon skriva något annat för hon var en mycket vass och mångsidig skribent förklarade hon utan att hymla.

Sensommaren står i sin fullaste prakt och högsommarens lätt hysteriska semesteriver har lagt sig. Kräftans tid är inne och Nordiska museets intendent Jonas Engman oroar sig.

Jag är säker att på att det skulle vara bättre för afghanerna att lämna vidskepelse och fundamentalistiskt vansinne bakom sig öppna sina hjärnor för västerländsk vetenskap och västerländska idéer om frihet. Landet skulle utvecklas. Det kanske låter hjärtlöst, men jag tror att de måste komma till denna insikt själva. Om västvärlden ständigt räddar dem från dem själva kommer de aldrig att lära sig.

Det är tur att man av och till träffar förnuftigt folk så man kan stämma av sina egna funderingar. I bästa fall kan man få funderingarna underkända så att man slipper tänka vidare på dem och därmed sparar lite tid.

Jag säger inte att det alltid är enkelt att stå emot PK-ismens mentala våldtäktsförsök. Man är så van att bli tagen i rumpan att man inte upplever det som ett övergrepp utan som tillvaron själv.

Häxorna hos Macbeth sitter på en hed i Skottland och rör ihop en trollsoppa med vars hjälp de ska göra sina konster. Man fattar att det är jobbigt att göra trollsoppa, åtminstone enligt detta recept som innehåller såväl ”fjäll av drake” och ”ulvatand” som ”finger av ett mördat barn som fötts i diket av ett skarn”. Men det som ger brygden kraft verkar inte vara ingredienserna utan den energi som de tre häxorna trycker in i projektet. Omkvädet går:

Sedan jag stött och blött denna fråga alldeles till upplösning i min deckarhjärna har jag kommit fram till att det inte kan finnas någon annan förklaring än den som jag redan sedan länge varit klar över, nämligen att självbestämmanderätten och autonomin visserligen gäller generellt och rättvist lika för alla men att vissa ändå har mer rätt till självbestämmande än andra.

Igår skrev jag ett inlägg med anknytning till den första James Bond-filmen, Dr. No från 1962. Jag fortsätter på det spåret idag. Jag vill dela en tanke jag fick när jag såg filmen. En stor del av filmen utspelas på Jamaica, som då var en brittisk koloni. Jag slogs över hur rent och fint det ser ut. Den ser ut som en vacker och idyllisk ö.

Men tills vidare gäller min. Nästa fråga är varför den svenska försvarsmakten under ledning av överbefälhavare Micael Bydén – känd som gatusångare under tidigare Pride-festivaler – via tidningarna utsätter svenska folket för sådant uppenbart dravel. Vem som helst förstår på direkten att värdegrunden är en dålig militär doktrin. Skojar Bydén med oss?

Jag upptäckte detta syndrom i början av 1990-talet när framför allt moderaterna planerade systemskiften och rejäla skattesänkningar. Men ni har ju inte någon plan för det där, sa jag förskräckt till en framstående moderat. Vi kan inte göra en plan, sa han, för då kommer den att upptäckas och motståndarna att kunna se var de ska sätta in sina attacker. Därför är det säkraste för ett parti att inte göra några klara ställningstaganden i sina viktigaste frågor. Om de inte har satt ned foten kan de dansa, skutta och förneka när attackerna kommer.

Det här ger mig och mina vänner en känsla av en invasion. Tidigare har jag på DGS skrivit om känslan av att leva under ockupation, att alltmer bli förfrämligad i mitt eget land.

Jag vet inte varför jag är klimatskeptiker, erkände jag. Men jag vet att det oroar mig att en mycket liten grupp välplacerade och beslutsamma personer har bestämt att jordens produktion och konsumtion av energi oåterkalleligen ska revolutioneras under en mycket kort period framöver.

Nu är det troligen slut med det. Själva inseglet på förändringen är att USA givit upp i Afghanistan. Civilisationens främste riddare har tagit stryk av ett skäggigt rövarband som bekämpar allt sådant som USA försvarar: demokrati, jämställdhet för kvinnor och rätt till liv för homosexuella. USA tycker inte längre att det är värt att hjälpa afghanerna med sådant.

Vet ni vad jag är trött på? Jag är trött på meningslösa manifestationer. Godhetsyttringar som inte innebär några uppoffringar och inte leder till något annat än att personen eller personerna som ägnar sig åt det får massmedial uppmärksamhet och en chans att känna sig riktigt goda och präktiga inombords.

Intelligens är ett känsligt ämne. Att blott 10 – 15 procent av befolkningen kan sägas vara intelligenta (enligt gängse IQ-skala), medan ungefär lika stor procent är ”dumma” och resterande 70 procent ”medelmåttor”, blir förstås bekymmersamt om man vill leva efter principen ”Allas lika värde”. Naturen har helt enkelt konstruerat våra hjärnor på ett sätt som strider mot den svenska värdegrunden.

En av familjelivets konstituerande komponenter är middagen. Den inleds i de flesta familjer mellan klockan fem och klockan åtta och utgör, i välfungerande familjer, den lilla gemenskapens dagliga sammanträde där viktiga ärenden hanteras, till exempel hur julhelgens alla känsliga krav ska klaras så smärtfritt som möjligt och hur man ska få Fredrik, 10, att göra läxorna.

Under det senaste året har den nya amerikanska ideologin ”wokism” slagit igenom med skrämmande och våldsam kraft i USA. Vi svenskar borde inte vara förvånade ty wokism är inget annat än en lite mer högljudd och aggressiv variant av den svenska politiska korrektheten, PK-ismen, som har varit statsbärande svensk ideologi i ett par decennier.

Den ökända propositionen som brukar kallas mångkulturpropositionen antogs av en enig riksdag och går ur på att invandrare och minoriteter själva ska bedöma om de vill anamma den svensk kulturen och identiteten eller om de vill leva kvar i sin medhavda. Den som inte vill anpassa sig till svensk kultur ska via sina riksorganisationer kunna beviljas bidrag för att värna om ursprungskulturen.

Nästan varje dag träffar jag en person, ej sällan vit och manlig, som säger att han för det mesta knyter händerna i byxfickan när han lyssnar på den statliga radion eller ännu mer när han ser på den statliga televisionen. Då ler jag vänligt och konspiratoriskt mot honom för att visa att vi båda är medlemmar av motståndsrörelsen.

I trettiofem år har jag med tilltagande konkretion förklarat att Sverige styrs av ett politikervälde som en gång i tiden gjort ett acceptabelt jobb men som sedan 90-talet levat på historisk övertid och numera är till aktiv skada för nationen.

Ju mer jag förstår vad kultur betyder – eller tror att jag förstår – desto mer upprörd och föraktfull blir jag av Mona Sahlins ord till ett turkiskt ungdomsförbund

Bitte Assarmo är på goda grunder upprörd över att den sommarpratande polisen Nadime Ghazale (bilden) med ursprung i Libanon anser att vita, infödda svenska män har fått allt gratis beviljat i det svenska samhället eftersom de till sin natur är inkvoterade i det svenska systemet medan sådana som han själv har fått kämpa för varje ynka framgång. Vita, svenska män är helt enkelt medfött privilegierade vilket är skäl nog att ge alla andra särskilda förmåner.

Häromdagen fick jag ett mejl med en dom i ett brottmål från en erfaren och beprövad kriminalkommissarie. Den dom som han skickade föll i Stockholms tingsrätt för någon vecka sedan. Det är inte något särskilt med domen, det är så här de brukar se ut. Den dömde har, efter mängdrabatt och villkorlig frigivning, kommit undan med knappt en tredjedel av den strafftid som skulle kunna utkrävas, om brottsbalken hade tillämpats på ett strängare sätt.

Att världen är så ond som den är kan man verkligen inte skylla mig för eftersom jag har ett ständigt lika konstruktivt sinnelag. Knappt kommer jag på ett problem så vill jag lösa det. Fort går det också, ritsch, ratsch, även om det förekommer att mina fiender, som nästan uteslutande är män, gör vad de kan för att sticka käppar in mina ständigt lika konstruktiva hjul.

Som många ungdomar i sin generation, kom Ken Wilber i kontakt med det smörgåsbord av österländska terapier, vishetsläror och meditationsformer som strömmade in över västvärlden mot slutet av 60-talet.

På radio hörde jag en fasaväckade berättelse om 1600-talets häxjakter, särskilt i Ångermanland omkring 1675, där vid ett tillfälle omkring 75 personer, mest kvinnor, halshöggs och brändes för häxeri. Under en åttaårsperiod kring 1670 tog man i Sverige livet av nästan 300 häxerianklagade.

Många svenskar upplever idag att deras livsutrymme minskar. De upplever att de är på väg att jagas bort från sitt eget land. (Alla känner inte så, men många.) De undviker att besöka vissa gator, torg, badplatser och kanske campingplatser för att slippa möta sin sorg och förtvivlan.

För de flesta betraktare framstår detta som löjligt och huvudlöst. Ändå används samma politik konsekvent också i Sverige. Det sker visserligen i tysthet och genomförs i små steg – men det sker ihärdigt och konsekvent. Man använder sig av så kallat lågaffektivt bemötande. Man backar. Och backar. Detta sker trots att enskilda poliser på fältet inser att detta backande (och annat, bl.a. alltför låga straff) kommer att göra läget allt värre .