För ett tag sedan skrev jag en krönika om att Sverige har fel sorts folk i politiken. Jag sa att vi borde ha folk med livserfarenhet och handlingskraft i de valda församlingarna. Lite på skoj föreslog jag att vi borde fylla riksdagen med ICA-handlare.

När jag bevistade min första katolska mässa som ”fullvärdig katolik” (det vill säga att jag blivit upptagen i kyrkan och därmed fick ta emot kommunionen) i Church of Our Saviour på Park Avenue i New York upptäckte jag till min förvåning att en av de psalmer som spelades var vår egen svenska lovsång O store Gud.

Den 24 juni presenterade Svenska Dagbladet en stor intervju med Adrian Wooldridge (bilden), den journalist på det engelska veckomagasinet The Economist som innehar uppdraget att skriva prestigekolumnen Bagehot. Han säger inget nytt men han säger det igen och det kan sägas hur många gånger som helst ty bigotta och egennyttiga makthavare strävar alltid efter att borttränga det. Det handlar om meritokratin.

Vi fick i uppdrag att inte ifrågasätta deras ålder: det skulle man göra senare på asylprövningsenheten. Jag minns speciellt en gammal man, flintskallig och med grå strimmor i skägget, som hävdade att han var 16 år. Jag, som nyss fyllt 26, frågade om han på allvar trodde att jag var tio år äldre än honom. Jovisst, sa han. Och jag tvingades knappa in 1999 i systemet.

De flesta som jag träffar förfasar sig över regeringskrisen och över svensk politik överhuvudtaget. Även de jag inte träffar men får kännedom om i alla fall, till exempel för att de skriver i tidningar, verkar också förfasa sig av ungefär samma anledning. Frågan är om situationen är så mycket förfasa sig över.

Är det det trolska ljuset som gör midsommaren till en så älskad helg? Doften av försommarblomster? Den ljumma luften?

Den politiska vänstern har länge velat framställa den nya nationalistiska högern som moraliskt underlägsen. Grundtanken är att nationalister bara tänker på sig själva, på de egna, på den egna gruppen, medan moraliska människor också tänker på andra.

Den svåra frågan är egentligen två: går välfärdsstaten att bevara och, om ej, hur kan den avvecklas?

Nyligen blev jag ombedd att skriva en text om det svenska midsommarfirandet för en veckotidning. Tanken var att jag skulle utgå från Nordiska museet som källa, för vad kan väl vara bättre än det museum, vars huvuduppdrag är att ”bevara och levandegöra minnet av liv och arbete i Sverige”?

Jag hävdar alltså att pliktsamhällets omvandling till rättighetssamhälle är så genomgripande den kan bli. Jag hoppas att denna tes är riktig ty på den bygger det följande resonemanget.

För något år sen genomfördes en politisk storstädning, och flera populära röster utanför åsiktskorridoren som Stefan Molyneux, Tommy Robinson och Alex Jones försvann. Många minns säkert också hur alternativkanalen SwebbTV raderades, möjligtvis på order av regeringen.

Det fortsätter att skjutas i min hemstad Uppsala. Det skjuts i Gottsunda. Där har jag bott. Det skjuts i Kvarngärdet. Det har jag bott. Det skjuts i Gränby. Där har jag också bott.

På undanskymd plats i Dagens Nyheter råkade jag läsa en nyhet som i all sin alldaglighet ger djupa insikter i det svenska samhällets, eller snarare politikerväldets, tänkesätt – om nu nyheten inte är fake news.

Min forskning har nu kommit så långt att jag vågar mig på att definiera den politiska korrekthet – eller ”wokeism” som är samma sak fast på amerikanska – och dess roll i historien.

Sedermera har begreppet byråkrati fått en helt annorlunda klang. I stället för modernisering och effektivitet har byråkrati kommit att betyda långsamhet, oändliga blanketter, obegripliga och oflexibla regelverk och ibland snorkiga handläggare som inte sällan hårdrar och tolkar bestämmelserna efter sina egna privata preferenser (typ miljöaktivister på länsstyrelserna som lär vara legio).

Det var sommaren 2006. Jag tillbringade en helg tillsammans med fem andra i ett sommarhus på Särö söder om Göteborg. Vi var inte inlåsta, men vi fick inte lämna huset mer än för korta promenader.

Sverige har ett antal politiskt finansierade och kontrollerade verksamhetsområden som inte fungerar tillräckligt bra och borde styras upp. Skolan, försvaret, energipolitiken och polisen är exempel. Ett märkvärdigt faktum som de flesta vid det här laget har noterat är att inga seriösa försök görs att reda ut problemen trots att de i många fall har varit kända i decennier.

Ett faktum som vi gemensamt – ursvenskar och invandrare – sopar under mattan är att Sverige rent objektivt tills vidare är överlägset exempelvis Irak. Irakättlingarna är såklart helt medvetna om detta ty annars skulle en stor del av dem frivilligt återvända till ursprungslandet.

Jag har med åren kommit fram till det som eftertänksamma människor redan visste, nämligen att en människas och ett folks öde till största delen bestäms av deras värderingar. Det som sitter i det enskilda huvudet respektive det kollektiva medvetandet avgör saken. Om man vill kan man säga värdegrund i stället för värderingar.

Jag har ett meddelande till alla svenska kulturarbetare: Ni behövs! Ni behövs mer än någonsin. Ni behöver visa vägen mot frihet och oberoende. Ni behöver visa människor i Sverige hur man agerar självständigt gentemot den politiska makten.

Livet har lärt mig att personer som hamnar på valbar plats på valsedlar brukar ha en enda gemensam kompetens nämligen att hamna på valbar plats på valsedlar. Det är inget själsanlag man ska förakta ty det tyder på en specialbegåvning som inte så många besitter. Att däremot föreställa sig att dessa särbegåvningar ovanpå detta unika personlighetsdrag också ska ha förmågan att styra landet är att begära för mycket.

Tillbaka till hembygden! Tillbaka till rötterna! Allt fler svenska barnfamiljer lämnar storstäderna och söker sig tillbaka till vår landsbygd. Linnea Klingström berättar om varför hon och hennes familj fattade ett livsavgörande beslut. I storstaden minskade livsutrymmet när våldet och oron tog större plats. På landet fanns lugnet och tryggheten. I det förflutna stod framtiden och väntade.

Inte sällan talar man om vikten av att bottna, i att vara grundad, eller åtminstone att veta vad man talar om. Sådant låter sig enkelt sägas, men vad menar man egentligen med uttryck av det slaget?

Naturligtvis är det motstånd som gäller. Motstånd! Motstånd! Motstånd! Sverige är vår plats på jorden och ska så förbli. Sverige är vår hemmahörighet och vår trygghet. De som vill ta vår plats ifrån oss gör moraliskt fel även om de tror att de gör rätt. Några drivs av illvilja. Andra agerar på basis av dumsnällhet, hysteri och grupptänkande. Men de gör fel som sagt. Fel, fel, fel.

Politikerna gillar inte gängmord men de gillar den migrationspolitik som leder till gängmord. I sista hand drivs politiken av ett egennyttigt svärmiskt tänkande som kallas PK-ismen, en lära som kan verka välsinnad men egentligen är fanatisk.

Jag är mer radikal än många vilket betyder att mina instinkter manar mig att söka sanningar och lösningar djupare bland rötterna. Tyvärr är detta en ganska opraktisk läggning eftersom de flesta problem är sådana som de ser ut på ytan och därför inte kräver några utgrävningar.

När man ögnar igenom programmen för de senaste årens nationaldagsfirande ser man att det mångkulturella går som en röd tråd genom arrangemangen. 2011 gjorde Stockholms stadsmuseum stor sak av att satsa på svensk-somalisk nationaldagsfest – med tonvikt på den somaliska biten förstår.

Nästan alla judar jag känner har mycket starka politiska uppfattningar till förmån för asylinvandring till Sverige. På denna punkt verkar judar generellt vara särskilt politiskt korrekta. Det kan gå att förstå.

I år firade studenter i Malmö med palestinsk bakgrund genom att skjuta raketer och vifta med palestinska flaggor. Videoklipp på sociala medier visar hur det stökiga firandet störde trafiken i centrala Malmö.

Det känns som en brist i det demokratiska systemet att höga politiker som ställer till skada för sina huvudmän, det vill säga väljarna och medborgarna i övrigt, inte kan bestraffas för sina gärningar. Normalt får de bara en fin reträttpost som ambassadör eller motsvarande. Om de gjort bort sig ordentligt får de bara försvinna från offentligheten och slicka sina sår.