Nyligen var jag på en stilfull begravning i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Svensk disciplin av förnämsta klass rådde. Någon minut innan akten skulle börja blev det knäpptyst liksom av sig själv. Alla var strikt klädda i svart och vit. Dock fanns några avvikare i mörkgrå kostym.

Den brasilianske filosofen Olavo de Carvalho – ”Olof Ek” -, en sur gubbe som tycker att alla är idioter och som oftast kedjeröker på sina YouTube-föreläsningar, påpekar en sak som jag inte formulerat för mig själv, nämligen att proletariatet har en nation medan kapitalet saknar nationell tillhörighet.

Den svenska liberalismen försökte tidigare skydda individens intressen – personlig frihet, ekonomisk frihet, åsikts- och yttrandefrihet. Den nya svenska PK-liberalismen är något annat och nu på väg att i väsentliga stycken stå för det motsatta.

Nyligen skrev jag en text om den numera nästan världsberömda medborgerliga samtalsgruppen Ekerö/Hållbart Sverige. Gruppen består av ett antal i huvudsak, verkar det, södermalmsbaserade individer som oroar sig för brottslighet och allmän samhällelig oordning och därför gör – rätt svårgenomförda om du frågar mig – planer om att mobilisera några tusen människor för att flytta till en liten kommun där de i kraft av sitt antal ska skaffa sig politisk kontroll och sedan förvandla kommunen till ett mini-Ungern.

Det har varit jul. Då hyllas minnet av föreställningar som bleknat, men som fortfarande är en del av vår kultur, av vårt gemensamma minne.

Dessa gamla religiösa föreställningar har ersatts av nya, som är lika omöjliga att ifrågasätta som kristendomens var för några hundra år sedan. Jag skall här beskriva tre sådana.

Nu ska jag framföra ett resonemang som jag dragit uppemot hundra gånger vilket kanske verkar fantasilöst. Å andra sidan har kristna kyrkor läst Fader vår över hela världen i över tvåtusen år utan att någon verkar ha tagit illa vid sig av omtagningarna. Dessutom kan mitt tjat kännas vederkvickande för dem som redan tycker likadant och kanske till slut ha något slags påverkan på dem som ännu inte sett ljuset.

Mordet på Jacques Hamel bör inte betraktas som en isolerad händelse, något som vi kan glömma och sedan gå vidare. Som sagt, jag tror att det är ett tecken på vad som komma skall. Det moderna Europa vill helst lämna saker som religionskrig och martyrskap bakom sig, men de har kommit tillbaka till oss i en ny, islamisk gestalt och blivit en del av vår vardag. Det är något vi måste hantera.

Män står för det grövsta våldet i samhället, inklusive våldet mot kvinnor. Där måste man ge feministerna rätt. Om det beror på biologisk status eller patriarkal uppfostran kan ju diskuteras, men att män gärna använder fysisk styrka för att dominera – och att kvinnor i många fall blir offren – torde vara odiskutabelt.

Jag har många gånger framhållit att Sveriges grundproblem inte är invandringen. Grundproblemet är det PK-istiska politikerväldet som inte bryr sig om medelklassen annat än som plånböcker att hämta skatt från. Pengarna använder politikerväldet för underhåll av det välfärdsindustriella komplexet inklusive dettas miljonhövdade klientkår.

Läs gärna George Orwells 1984 med Sverige 2018 i bakhuvudet. Det är en makalöst upplysande upplevelse! Boken hjälper läsaren att hålla huvudet intellektuellt iskallt och hela tiden ställa sig frågan: Varför? Historikern Leopold von Ranke lärde oss för länge sedan att undersöka ”wie es eigentlich gewesen”.

Två skandinaviska tjejer har blivit mördade av jihadister i Marocko. Danska Louisa Vesterager Jespersen, 24 år, och norska Maren Ueland, 28 år. Liken hittades i mitten av december ungefär tio mil utanför bergsbyn Imlil.

Romansen mellan Katerina Janouch och partiet Medborgerlig Samling är över. Jag har inte full insyn i hur samarbetet etablerades och hur det utvecklades för att sedan upphöra, men jag gissar att det har ganska mycket att göra med hennes engagemang i demonstrationerna på Mynttorget.

Att säga efterbliven om en människa är ungefär lika politiskt inkorrekt som att kalla ett land för underutvecklat. Det utmanar den värdegrund som förklarar att allting är lika mycket värt och att det är oartigt att peka på skillnader.

Jag har läst latin i drygt tio år. Min dotter talade om för mig att man kunde läsa språket via nätet på Stockholms Universitet. På natten därefter började jag läsa Prima Latina. Jag tog så småningom nästan 120 poäng (4 betyg). Jag kunde aldrig få rätsida på mitt uppsatsämne: Renässansens mottagande av Catullus dikter.

Nästan 300 skjutningar har inträffat i Sverige hittills i år, enligt polisen. 44 av dessa har haft dödlig utgång, rapporterar SVT Nyheter. Man måste vara blind för att inte se åt vilket håll det går. I min hemstad Uppsala har vi haft femton skjutningar i år.

Lars Anders Johansson, bland annat chefredaktör på Smedjan, skriver ofta artiklar som förtjänar en större läsekrets – jag vet inte hur många som läser dem, men de förtjänar i alla fall en större läsekrets – till exempel den här som ställer en relevant fråga:

Detta är inte en vetenskaplig redogörelse, utan en anekdot. Men en del anekdoter fångar viktiga stämningar. Jag fick, helt apropå, en hälsning från en källa inom polisen som jag, efter ett antal möten, finner trovärdig. Så här skrev han:

I den här texten flätas min ovilja mot två manifestationer av det PK-istiska tänkandet ihop, nämligen klimatalarmismen och de förödande pedagogiska idéerna. Hoppas det inte förvirrar.

Om jag vill ge intressanta exempel på hur människan kan gripas av uppblåst enfald behöver jag bara söka bland mina egna livserfarenheter. Jag kan gå tillbaka till min tid för några decennier sedan som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, en före detta portugisisk koloni i Västafrika.

Den 20 november träffade ett antal ledande poliser representanter för justitiedepartementet. En vecka senare översände rikspolischef Anders Thornberg en promemoria till departementet som sammanfattade polisens synpunkter (diarienummer A598.518/2018; justitiedepartementet skickar texten om du ber om den).

Skriftställaren Anders Johnson är entreprenörskapets, särskilt det svenska entreprenörskapets, lovsångare och dessutom nationens överlägset mest framstående företagshistoriker. Nu har han kommit ut med den 600-sidiga tegelstenen Besvärliga människor – svenska entreprenörer under 400 år (Timbro förlag).

Dagspolitikens motsättningar mellan nationalister och globalister aktualiserar liberalismens framtid. Denna ideologi har en självdestruktiv tendens. Konflikter är en del av dess tankesystem alltsedan begynnelsen.

Sedan jag lämnat islam stöter jag ibland på åsikten att svensk religionsfrihet betyder att man inte får kritisera islam, eller till och med att man måste respektera islam. Det är framför allt muslimer som tycker att jag ska hålla tyst ”eftersom i Sverige får man tro vad man vill”.

För Er kännedom som ägnar söndagsförmiddagarna åt annat, så sänder Sveriges Radio varje söndag ett två timmar långt program ”Godmorgon, världen!” som har beskrivits som en sorts radiohögmässa för PK-troende.

Utvecklingen runtom i Västvärlden är oroande. Det ser sannerligen inte ut som om Francis Fukuyamas slutsats efter Berlinmurens fall, Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut stämmer. Den politiska och ekonomiska liberalismen hade vunnit sin slutseger och vi stod inför historiens slut, hävdade han redan sommaren 1989 i en artikel i The National Interest och sedan i sin berömda bok The End of History and the Last Man, som kom ut 1992.

Vad är det som är så märkvärdigt med barn? Så märkvärdigt att tre kungar från världens hörn kunde färdas på kamel genom öknen, enbart ledda av en stjärna, bara för att få knäböja framför en pilt i en krubba. Om historien i julevangeliet är sann spelar ingen roll. Har den fascinerat oss i snart 2000 år måste det ligga något i den.

Vid varje tid är det något särskilt människor förväntas bli upprörda över. Oftast, tror jag, är det på temat att onda krafter, normalt rika, vita män, håller på att konspirera mot just dig, lilla, hederliga och orättmätigt undanskuffade människa. Statens roll i den här kampen är inte säkert given.

För några dagar sedan skrev jag en text om att den amerikanska myndigheten National Labor Relations Board tycks ha beslutat att allt omnämnande av skillnader mellan könen utgör kvinnoförtryck. Och om det inte är just detta som NLRB menar så finns det andra viktiga institutioner som anser det.

Rubriken använder sig av en militär term. Vi känner väl alla till den.

För barn är varje bok en magisk sak, storögt tittar pojken på omslaget, för att i nästa ögonblick nästan otåligt ha vänt blad, redan förberedd på att bli överraskad, underhållen och upplyst. Boken talar till vår lust, vår glädje, vår vetgirighet.