Om du har fem minuter och femtiofem sekunder till övers och är nyfiken på hur Sverige styrs är det väl värd tid att lyssna på det telefonsamtal mellan en ledande politiker och en medborgare som Lennart Bengtsson nyligen tipsade om. Samtalet ger en fin bild av svensk politik när den är som mest normal.

Varför återlämnade Aina makens blyertspennor efter hans död? Varför är korruptionen i vissa länder evig, till synes omöjlig att utrota?

Gustav Adolfsdagen den 6 november är en viktig högtid i studentstaden Uppsala. Studenterna går i procession ned för Carolinabacken till Odinslund där den stupade kungen hyllas med sång. I Odinslund står en obelisk rest av Karl XIV Johan, den förste Bernadotten, för att hedra Gustav Adolf. Studentkören Allmänna sången Luthers psalm Vår Gud är oss en väldig borg och Heidenstams Sverigesång: ”Sverige, Sverige, Sverige, fosterland, vår längtans bygd, vårt hem på jorden!”

Identitetspolitiska tankegångar genomsyrar numer hela vårt samhälle och med samhälle menas här hela Västerlandet (särskilt USA, där dessa idéer uppfunnits). Till exempel anses det att svenska samer ska ha gottgörelse för att svenska staten under årtionden efter förrförra sekelskiftet försökte assimilera samerna in i den svenska normalkulturen. Den svenska normalkulturen ansågs mer högtstående än samernas (vilket den väl också var, åtminstone om man räknar i BNP per capita) och därför ville de styrande i Sverige i sin välvillighet inlemma samerna i den svenska gemenskapen genom att lära dem svenska etc.

Jag botaniserar en del i mitt undermedvetna, för att komma tillrätta med min vantrivsel i det samtida Sverige. Då kan mina drömmar ofta vara till hjälp, när jag söker en motkraft till den politiska depression som ibland sätter klorna i mig. Samhället har, som jag ser det, blivit dysfunktionellt på så gott som på alla plan. Jag måste hela tiden erövra nytt livsmod.

De skrämmande videoklippen från jihadattacken i Wien visar krigsliknande scener. Maskerade män rör sig på stadens gator på ett disciplinerat soldatliknande sätt medan de kallblodigt skjuter ner civila såväl som poliser. Klippen kunde ha kommit från krigen i Irak eller Syrien. Det som är hänt är att Europa, genom massinvandringen från Mellanöstern, har blivit mellanösterniserat.

Mohamed Omar, som alltid har rätt, skrev nyligen så här om Mohammeds och Jesu världar: Dessa två världar kan inte leva tillsammans i fred. Därför att en av dem, den islamiska världen, vill tvinga den andra till underkastelse.

Vad somliga liberaler inte verkar förstå är att alla människor på vår jord inte har samma förutsättningar att förverkliga våra ideal om individens frihet. Vi är och ska vara frihetsälskande individualister i Sverige, men vi måste acceptera att alla inte är som vi. Vi måste med andra ord anlägga ett kollektivt perspektiv för att kunna rädda vår individualism.

Följande synpunkter är kanske uttryck för strukturella fördomar i min skalle men jag tror inte det. Sverige dömer människor efter olika måttstockar. Vi har inte likhet inför lagen. Det där med rättvisa och likabehandling gäller inte hos oss.

Nu har Greenwald sagt upp sig och lämnat The Intercept – tidningen han varit med om att grunda. I sitt uppsägningsbrev anklagar han sina redaktörer för att ha censurerat en debattartikel han skrev om Joe Biden och hans son Hunter Biden tidigare i veckan.

Här beskriver jag hur förståelsens och eftergivenhetens politik alltid leder till fascismens seger. Pacifisten ger sig inte förrän han har fått sin  diktator. Den insikten hade utvecklingen före och under andra världskriget givit Georg Orwell.

Det vimlar av vargar och vildsvin i våra sagor och myter. Nu vimlar det av dem i våra skogar. Den här gången framställs dock inte djuren som några håriga bestar som ska motas bort från den mänskliga sfären utan som oskyldiga medvarelser som har lika stor rätt att leva som vi. VI har till och med fått ett ”viltdjursindustriellt komplex” som lever på att hantera ett kaos som de gamla myterna lärde oss att undvika.

Efter att under lång tid ha studerat människorna och funderat över deras djupaste ambitioner har jag kommit fram till att de egentligen bara ställer tre krav på livet.

I boken Staten, åttonde kapitlet, låter Platon sitt språkrör Sokrates framställa en teori om statsskickens växlingar. Först kommer Aristokratin (de ädlas styre) som efterträds av Oligarkin (de rikas styre) som i sin tur åtföljs av Demokratin efter vilken Tyranniet (den diktatoriska ordningen) upprättas.

Dr. Ahmad Al-Shahrouri, en jordansk muslimsk skriftlärd, sade i en teveintervju för Al-Aqsa TV (25/10 2020) att Frankrikes president Macron förklarat krig mot islam.

Joe Rogan, ståuppkomiker, kampsportskommentator, och ägare av en världens mest populära poddradioprogram, The Joe Rogan Experience, har råkat ut för wokevänsterns raseri – igen.

Häromdagen fick jag anledning att ifrågasätta min slentrianmässiga uppfattning om växande sociala spänningar i Sverige. Jo, en ny grej är att brottsligheten ökar och att många knappt törs gå ut på kvällarna, men det är inte det jag avser med växande spänningar. Jag menar den emotionella laddningen i de konflikter som uppträder i någorlunda städade sammanhang, till exempel på tidningarnas debattsidor, i teverutan eller i de gräl som kan bryta ut när människor träffas. Drabbas de som bär på egenskaper eller åsikter som tidevarvet anser särskilt olämpliga hårdare nu än förr?

Innan vi blev kristna firades andra högtider vid ungefär samma tid som halloween eller Alla helgons afton, alltså tiden mellan höstdagjämningen och midvintersolståndet.

Är inte mänskliga rättigheter ett uttjatat ämne? Vet vi inte allt som behöver vetas i frågan? Jag har funderat på det och kommit fram till att även om den allmänna meningen är att det finns mänskliga rättigheter så har jag personligen svårt att begripa konceptet.

För några år sen brukade myndigheterna lugna medborgarna med att skottlossningar och mord i förorten var interna uppgörelser mellan kriminella. Och hade man inget otalt med maffian, eller råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, fanns egentligen inget att oroa sig för.

Flera islamiska länder bojkottar nu franska varor. Vreden är stor över Frankrikes president Macrons försvar för yttrandefriheten. Profeten Muhammed är helig, menar man, och får inte kränkas. I väst är människor arga och sorgsna över att den franske historieläraren Samuel Paty som halshöggs den 16 oktober. Han hade i sin undervisning om yttrandefrihet visat eleverna Muhammedkarikatyrer. Men i islamvärlden är man alltså argare för att Muhammed kränks än för att Samuel Paty blivit halshuggen.

Vad entusiasmen inför ambassadörens uttalande handlar om är naturligtvis att muslimers ogillande av nedlåtande avbildningar av Muhammed aldrig ska få fungera som ursäkt för några inskränkningar av vår yttrandefrihet. Och det är bra: Vi ska hålla på våra principer och tillåta oss att häda hur mycket vi vill. Men det betyder också att Anders Holmbergs fråga var relevant: Hur ska vi hantera muslimernas motstånd mot satir riktad mot islam? Det blir märkligt när Frankrikes ambassadör förnekar att problemet finns. Han skulle istället ha sagt att vi står upp för våra värderingar även om det innebär att vi måste stå upp mot islam. Det borde väl inte ha varit så svårt?

Skillnaden är att Bibeln inte innehåller några hittills ouppfyllda mordplaner eller allmänna anvisningar om lämpliga offer. Ingen modern ogärningsman kan påstå sig följa instruktioner från Bibeln. Men så länge det finns icke-muslimer kvar i världen gäller Koranens uppmaning till de troende att förinta förnekarna.

Men låt oss lämna dogmatiken och ställa oss frågan: Behandlar den humanitära stormakten sina medborgare humant, eller behandlar den oss grymt?

Vilket förhållande ska egentligen råda mellan människan och de vilda djuren? Är det dags att lämna plats åt vargar och vildsvin i våra svenska skogar? Har vi verkligen ”rätt” att jaga bort dem? Och hur har vi det egentligen med den traditionellt sett så viktiga distinktionen människa/djur? Är den lika förhatlig för vår jämlikhetsivrande samtid som den skillnad vi brukade göra mellan män och kvinnor? Måste vi inte upprätthålla vissa distinktioner? Måste inte människan få ta plats på bekostnad av dem som faktiskt är hennes konkurrenter? Och måste vi inte välja vår egen ordning före naturens kaos?

Det är troligen mycket lättare för staten att lösa sina ekonomiska problem med inflation är att försöka höja skatterna. Höjda skatter märks. Så fort politikerna börjar prata om att återinföra förmögenhetsskatten eller villaskatten höjs ilskna röster i protest. Inflation är mycket smidigare för staten. Det kan åstadkommas utan att det uppmärksammas så särskilt. Folk bara upptäcker att saker och ting blir dyrare och att deras besparingar inte längre räcker till vad de räknat med. Pensionernas värde minskar. Inflationen är ett slags beskattning som smyger sig på bakifrån utan att göra väsen av sig.

Vad hade Price skrivit som triggade wokevänstern? I förordet skriver han att dagens pojkar och unga män behöver läsa berättelser om starka, manliga hjältar: ”traditional male heroism”. Pojkberättelser av typen Sword and Sorcery, menar han, behövs för att motverka feminiseringen av vårt samhälle.

Våra mätbara, faktiskt existerande framgångar i kombination med jantelagens bud gör att vi måste ljuga om och inför oss själva. Till exempel kan vi inte – när det kommer tiotusen migranter i månaden – säga sanningen, nämligen att dessa människor kommer från kulturer som rent objektivt inte har samma förmåga som vår att skapa lugn, ordning, laglydnad och ekonomiska framsteg. Om vi för oss själva hade förmått erkänna en sådan självklarhet så hade vi nyktert kunnat resonera om hur situationen skulle hanteras.

Houellebecq verkar betrakta sig själv som icke-troende katolik. Han berättar om sina försök att hitta fram till en autentisk tro inom ramen för den katolska kyrkan. Han besöker mässor och låter sig hänföras. Han går ut därifrån med tårar i ögonen. Men det varar aldrig. Hänryckningen består inte. Han säger någonstans i en intervju att han antagligen är ”körd”: Han är för gammal, han har fördärvats av sin samtids kalla rationalitet.

Jag minns Andreas Malm från den tid då jag fortfarande var palestinavän. Året var 2009 och han stod på Sergels torg och skrek Allahu akbar. På debattsajten Newsmill skrev Malm att vi bör stödja den islamistiska regimen i Iran och Hamas i kampen mot Israel.