Bengtsson noterar att klimatisterna nu även vill skambelägga barnafödande. I en krönika i Dagens Nyheter introducerar Hanne Kjöller uttrycket ”flerbarnsskam”.

Jordan B. Peterssons återberättar i sin bok 12 livsregler: Ett motgift mot kaos den bibliska historien om Adam och Evas söner Kain och Abel. Han vill med denna berättelse åskådliggöra hur känsla av otillräcklighet hos vissa kan leda till offermentalitet och ondska.

I batikhäxornas gråtmilda ögon är förmodligen de skäggiga jihadisterna barn som behöver lite kärlek. Ja, som rasifierad blir man aldrig vuxen och får ta ansvar för sina handlingar. Detta är vänsterns rasism: de låga förväntningarnas rasism.

Ju större erfarenheter jag får av livet och världen, desto mer förvånad blir jag att människor faktiskt kan samarbeta och att samhället faktiskt, i lyckliga fall, kan fungera. De självklaraste ting blir vid närmare betraktande obegripligt motsägelsefulla.

Etablissemangets ansträngning att övertyga om att IS inte har något med islam att göra har uppenbarligen inte gått hem, åtminstone inte på ”Orten”, det vill säga i våra intressanta och berikade förorter där Det Nya Sverige tar form i rasande fart. För IS inte har någonting med islam att göra, varför då muslimer känna sig kränkta av en satir riktad mot IS?

Ändå har genus blivit ett starkt växande ämne inom högre utbildning under senare år. Redan 2015 överträffade antalet genusstudenter (2270) antalet polisstudenter (1450). Genustramset sträcker även in sina tentakler i övrig utbildning, men än så länge har det inte lyckats nullifiera allt vad riktiga kunskaper heter.

Jag hörde en gång, på finsk teve, en telearbetare berätta hur han drog in en ny telefon till Mannerheim, tidigare rysk general, finsk överbefälhavare och finsk president.

Den här texten blir kanske lite emotionell. Jag är inte särskilt hjärtnupen. Men när svenska staten föreslår preventivt barnamord med amerikanska avrättningsmetoder på foster som befaras visa livstecken efter en abort kan till och med jag se att staten i sin totala hjärtlöshet och bristande respekt för livet har gått för långt.

Under något av Alf Svensons sista år som partiledare gjorde jag en undersökning av partimedlemmarnas åsikter och värderingar.

I början av det nya året kunde Sveriges Radio (3/1 2019) berätta att allt fler könsstympade kvinnor söker hjälp. Amelmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm är landets första och en av få specialiserade mottagningar för just kvinnor som utsatts för omskärelse.

Har vi någonsin talat så mycket om ”vansinne” och ”galenskap” som vi gör idag? ”Something is rotten in the state of Denmark” heter det i Shakespeares Hamlet, men nu verkar det vara den svenska statsbildningen som angripits av röta.

Jag är inte så särskilt intresserad av mode annat än att jag anstränger mig för att slippa följa det mer än marginellt. Det är inte så svårt om man, som jag, håller sig till en etablerad stil som inte förändrats så mycket sedan Edward VIII:s dagar

Vad är skillnaden mellan konservatism och liberalism? Har intresset för konservatism något med massinvandringen och mångkulturen att göra? Konservatismen, menar Sörman, betonar ”det givna”, det sammanhang vid föds in i som vår familj, vårt språk och vår kultur. Detta medan liberalismen betonar det möjliga, vad individen kan göra med sitt liv. En motsättning mellan konservatism och liberalism är dock inte nödvändig.

Det gemensamma för många av Sveriges partier är att de lever kvar i ett ideologiskt landskap från 1900-talet. Mitt grundanslag är att höger- och vänsterskalan spelat ut sin roll, och att vi idag har två krafter som driver politiken mer än någonsin: religion och nation.

Socialdemokraterna var ursprungligen ett socialistiskt parti vilket betydde att det föresatte sig att göra världen bättre genom att befria arbetarklassen från dess position som löneslavar – proletärer – och ta kommandot över samhället.

I ett nytt videoklipp på YouTube pratar Mohamed Omar (Eddie) om IS-jihadisterna som vill tillbaka till Sverige.

Jag har fulla dagar. Det är inte nog med att jag ska försöka bestämma mig för hur jag själv tänker. Dessutom intresserar jag mig för hur andra, som av resultatet att döma tänker annorlunda, kan komma fram till sina slutsatser.

Det finns en imam i Sverige som brukar betraktas som moderat eller måttfull. Salahuddin Barakat i Malmö kan uppföra sig någorlunda i tv-studior och på seminarier. Han förestår något som kallas Islamakademin som säger sig motverka ”radikalisering” bland unga muslimer.

Just det. Eva Dahlgren kräks. Men inte främst över misshandel, tortyr, våldtäkt och mord på män, kvinnor och barn. Utan över ett vredgat uttalande om dem som utfört alla dessa grymma handlingar.

Är man exempelvis kvinna eller minderårig är det i stort sett ofarligt att slå mot en polis. Man kan nästan räkna med att bli hjälte.

Igår den 27 februari skrev Patrik Engellau en krönika under rubriken ”Den svarta legenden”. Han lyfter fram ett perspektiv som åtminstone inte jag har tänkt på, nämligen att demoniseringen av det spanska imperiet delvis hade sin grund i engelsk propaganda.

Stefan Löfven upprepar gång på gång att det bara är han och socialdemokraterna som kan garantera välfärdens försatta existens i Sverige. Oppositionen i Sverige påstår att den står bakom den svenska modellen i lika hög grad. Det kan behövas små justeringar men aldrig att oppositionen skulle avskaffa välfärden.

Jag anar därför anar att den humanitära stormakten inom kort kommer att gå i bräschen för en ny förlåtande syn på terror och terrorister, för att visa att Sverige är ett godmodigt och kärleksfullt land som inte gör skillnad på människor.

Oavsett hur det till slut går för Annie Lööf, kan redan nu konstateras att hon har skrivit in sig i svensk politisk historia, och det med eftertryck.

På femtonhundratalet var det mycket bråk mellan England och Spanien. Minns spanjorernas misslyckade försök att år 1588 krossa England med sin ”oövervinnerliga armada” om 130 krigsfartyg.

Nu när är Islamiska Statens kalifat har krossats – för en tid åtminstone – så vill jihadisterna med svenskt medborgarskap åka tillbaka till de otrognas land.

Jag hade nöjet att åka taxi i Stockholm med en pakistansk förare. Han hade varit i Sverige i över tjugo år och nu börjat misströsta om sitt nya hemland. Det är ju inget som funkar längre, utbrast han förtrytsamt.

Jag har tidigare skrivit här om det i sociala medier uppmärksammade ”Ekeröprojektet” som gick ut på att en grupp likasinnade skulle vilja bosätta sig i en utvald kommun för att där påverka politiken så att de kunde leva befriade ifrån massinvandringens och mångkulturens negativa konsekvenser. De ville slippa skenande kriminalitet och att oroa sig för sina barns framtid. Läs gärna den texten först så får ni en bakgrund.

Många skulle svara jakande på rubrikens fråga. Det gör inte jag. Låt mig presentera mitt synsätt som kanske kan verka tillkrånglat.

Man kan inte förutsäga framtiden, men det är ansvarslöst att inte försöka. Den som inte tänker framåt blir en lekboll för ödet. Den svenska staten tycks inte tänka framåt och utsätts därför för besvärligheter som hade kunnat förebyggas med lite förutseende.