Att jag blivit så konstig som jag är beror väl på att jag i barndomen identifierade mig med D´Artagnan, kapten Nemo och Benny Guldfot.

Det var väl med ”Vicky Cristina Barcelona” som jag förlorade intresset för Woody Allen som filmskapare. I den filmen jag upplevde hur hans distanserade hållning till äldre män som begapar sig i mycket yngre kvinnor förlorade det tidigare självironiska bettet. Nu hade det gått över i ren gubbsjuka. Helt utan självironi.

Rockstjärna? Snarare rockvaktmästare…

Jan Guillou är den svenska journalistikens motsvarighet till politikens Carl Bildt. Guillou talar liksom Bildt långsamt och med ett mjukt eftertryck, ett slags debattens lågaffektiva bemötande. Lite överlägset och långsamt.

Den svenska överheten har de senaste årtiondena predikat för oss att vi måste vara förändringsbenägna.

Fredrik Virtanen har alltid (oavsett ålder) sett ut som en vandrande tonårsfinne. Han är uppenbarligen lika svår att bli av med.

Fastighetsmiljardären Erik Selin åtalas nu för folkbokföringsbrott. Vi har 119 000 personer som finns i landet utan att vara riktigt folkbokförda. De flesta av dem är utlandsfödda. Givetvis väljer då åklagaren att åtala en svensk fastighetsmiljardär.

Det har blivit en hel del liv om att Jensens grundskola i Göteborg nu har förbjudit bärande av mjukisbyxor på skolans område.

I Mona Sahlins spökskrivna memoarer ”Makt-lös” finns en mening som faktiskt förklarar det mesta i den sentida svenska utvecklingen.

Bonniers har bland sina anställda på Dagens Nyheter upptäckt en skribent som förenar klent förstånd med total underdånighet. Han har därför ansetts gjorts sig förtjänt av att bli medlem av det nya mediafrälset, de som inte slipper skatter men som slipper hålla sig till sanningen.

Katrine Marcal har upptäckt ännu en konspiration riktad mot kvinnor. Eller så är det en slags strukturellt övervåld hon anser sig ha blottlagt.

De senaste dagarna har Zlatan Ibrahimovics beteende under tiden i landslaget diskuterats efter det att Olof Lund ingående beskrivit hans uppförande i en nyutkommen bok.

I en ny rapport från medlemmar av USA:s senat avslöjar hur pengarna rullade in till Joe Bidens son från ryska oligarker, kinesiska partipampar och hur det svarta fårets svarta pengar spenderades på kvinnor med kopplingar till trafficking

Jag har egentligen inga problem med att medströmsmedia levererar förvanskade skildringar av skeendet i världen. Jag väntar mig inget annat. Det som stör mig är att det numera sker så slött och håglöst. Jag vill ha värdiga motståndare.

En gammal, inte speciellt effektiv metod att få det att se välstädat ut hemma är att sopa saker under mattan; damm, smuts och kanske en och annan lego-bit och kaksmula. Vår politiska elit har dock kunnat utveckla denna metod eftersom de är så välavlönade.

Nu verkar alla diskutera att Kriminalvårdens ledning meddelat att de ”gått upp i stabsläge”. Dock är det uppenbart att alla som har åsikter om detta inte vet vad som menas med stabsläge.

Anders Lindberg ska nu på AB:s ledarsida förklara för oss vem som är skyldig till barn- och förnedringsrån. Det är ”liberalerna”. Eller om jag tolkar honom rätt så är det närmare bestämt Anders Borg.

Det märkliga är att  så många (förutom vi själva förstås) i sådana diskussioner beter sig som djupt troende katoliker inför ett påveval. Precis som påven är Guds ombud och licensierad uttolkare av Bibeln är medlemmarna av Högsta domstolen legitimerade uttolkare av den amerikanska konstitutionen – ett dokument som av någon obegriplig anledning anses vara fyllt av visdom, insikt och förnuft.

Målningen ger en bild av hur jag föreställer läsarna av mitt dagliga nyhetsbrev. De får brevet i sin e–post varje kväll några minuter innan midnatt. På morgonen printar de ut nyhetsbrevet på extra fint linnepapper.

Vi behöver inte diskutera om damlandslagets knäböjande innan match är fånigt eller inte. För det är det.

Samtidigt som det i EU förra veckan diskuterades hur man ska bli klimatneutralt om 30 år bygger Turkiet ett stort kolkraftverk i Hunutlu. Det beräknas i framtiden att totalt komma att släppa ut 200 miljoner ton koldioxid. Illa nog. Men det lär bli mer.

Ibland tänker jag att jag kanske ser med alltför stor oro på Kinas expansion ut i världen och deras försök att skaffa sig kontroll över allt från australisk åkermark till europeiska hamnar.