Jag har läst Friedrich Nietzsches Bortom gott och ont från 1886[1]. Mycket i boken är antingen obegripligt eller rena tramset[2]; men här har plockat ut några russin i kakan och komponerat min egen müsli (med vänster hand).

David Hume hade som bekant svårt att hitta sitt eget jag; det förnimmande subjektet försvann i virrvarret av förnumna förnimmelser. Nietzsche hade liknande svårigheter; se detta långa citat: