För åttio år sedan var vi några stycken som ville förändra landet. Vi misslyckades med detta. Några av oss kallade sig nazister, andra fascister, för vi trodde på liv i nationell samhörighet och på en organisk styrka för vår gemensamma överlevnad. Vi var optimister som trodde på människans föränderlighet, att allt inte måste ­vara för evigt bestämt, vi protesterade mot tanken att människan nu en gång var individualistisk, att hon inte ingick i något större sammanhang, evigt sysselsatt med att att sätta sig själv före det gemensamma bästa, före familjen och nationen, hur det än såg ut runt i kring…