Den nyhet som DN avslöjar idag om att svenska biståndspengar används för att köpa Sverige en plats i FN:s säkerhetsråd är varken någon nyhet eller något egentligt avslöjande, åtminstone inte för den som studerat hur bistånd och FN fungerar. Snarare faller händelsen in i ett decennielångt mönster av just sådant beteende.

I boken Den nya jämlikheten skrev jag så här: […] I dagens Expressen bygger Anna Dahlberg upp en liknande halmgubbe och menar att nyliberaler ignorerar behovet av en stark stat. Man kan definiera styrka på olika sätt, men att påståendet att nyliberaler inte vill ha ett våldsmonopol, lag och ordning och en stat som fokuserar på sin kärnverksamhet – att garantera invånarnas rätt till liv, lem och egendom – är helt enkelt inte sant.

Debatten mellan Ann Charlott Altstadt och Petter Larsson på Aftonbladet kultur är mycket klargörande. Mycket förenklat är Altstadt en ”sosse” som ser målkonflikten medan Petter Larsson är en ”vänsterpartist” som mest drömmer. Altstadt återger mycket av samma data som jag använt och som finns tillgänglig för var och en som vill läsa. Nej, människorna som flyr är inte västerländska akademiker som inget hellre vill och kan än att inkluderas i våra system på momangen. De kan mycket mindre, har vuxit upp och formats i länder som är långt, långt sämre fungerande än Sverige och med långt lägre kompetensnivå (även i snitt för de som har formella examina).

Sverige har tagit emot hundratusentals asylsökande från länder med i snitt mycket låg kunskapsnivå. Samtidigt har vi lägst andel enkla jobb och mest sammanpressad lönestruktur i EU. Krocken är oundviklig. Ett stort antal människor kan inte försörja sig själva med arbete utan hamnar i långvarigt bidragsberoende. Invandringen blir en kostnad i stället för en tillgång.

Mycket av den samtida diskursen om ras, globala maktstrukturer och ekonomiska världsordningar bygger på en förståelse av kolonialismen som inte stämmer överens med fakta. Därför bygger postkolonialismen på en skakig grund. Detta vill jag skriva en bok om. För det behöver jag ditt stöd och har startat en insamling. Vill du inte bidra med pengar tar jag gärna emot tips om litteratur och annat. Stort tack på förhand.

I en mischmasch i DN klumpar Sven-Eric Liedman ihop Sverigedemokraterna, Europas bruna våg, ”de nyaste Moderaterna”, Donald Trump, Bert Karlsson, Volkswagens fusk, affärer med Saudiarabien samt att ”de rättrogna samlas i ett världsomspännande kalifat”, och förklarar det hela med kapitalismen. Jag delar oron för både den bruna vågen och för IS. Men för att bekämpa företeelserna måste vi förstå dem. Det är visserligen sant att den ekonomiska friheten i världen har ökat de senaste decennierna, men bara för att två saker sker någorlunda samtidigt behöver de inte vara varandras orsaker.

Det är mycket kul att ekonomipriset går till den skotske Princetonprofessorn Angus Deaton, en av mina favoriter bland utvecklingsekonomerna. Jag har skrivit om honom många gånger och använt hans arbete i en rad olika publikationer.

On the Internet, there is a movie clip going around that seems to be popular in ”immigration-critical” circles. The film features an American immigration opponent named Roy Beck, who with the help of gumballs tries to illustrate that there is nothing mass migration from poor to rich countries can do about global poverty. This is because the rich world consists of so few people, and the poor world of so many. Beck shows that there are three billion people living on less than two dollars a day and then compares this number with the one million people per year moving to the US from poor countries. It’s effective political communication. But it is not honest. For several reasons.

Jag har hittills, trots flera förfrågningar, tackat nej till att uttala mig i frågan om näringslivet och Sd. Som en del i näringslivshögern och som en profilerad förespråkare för antirasism och fri invandring känner jag dock att jag vill göra några – ska sägas, högst personliga – kommentarer. För det första: För Svenskt Näringslivs del är det självklart att de ska försöka påverka även Sverigedemokrater i frågor som rör medlemmarnas villkor. Allt annat vore tjänstefel.

Andra har redan skrivit bra om America Vera-Zavalas drapa i DN igår om sagolandet Sverige, som hon anlände till år 1979. Men den tangerar så många frågor jag är intresserad av – alltifrån Latinamerikas brist på utveckling till Sossesverige – att jag inte kan låta bli att kommentera. Ty det land hon berättar om var på väg att förvandlas till en mardröm.
Vera-Zavala beskriver hur bra och omfattande välfärden var i Sagolandet. Som de flesta vänsterpartister glömmer hon ironiskt nog bort den materiella basen för denna välfärd.

Idag skriver biståndsminister Isabella Lövin (Mp) om regeringens prioriteringar inför förhandlingarna om FN:s nya utvecklingsmål. Sällan har det framgått så tydligt att utvecklingspolitik handlar mer om (inrikes-)politik än om utveckling.

I morgon lördag är det 20 år sedan folkmordet i bosniska Srebrenica ägde rum. Därför publicerar jag ett stycke i min bok FN – Spruckna drömmar som behandlar händelsen.

”En lön som går att leva på”. Det är en vanlig fras i debatterna om så som invandring, sysselsättning och enkla jobb. Men det är en försåtlig retorisk övning utan egentlig betydelse. För några år sedan gjorde jag en enkel överslagsberäkning om hur mycket pengar man skulle behöva för att köpa sig tillräckligt mycket kalorier för att överleva, vilket jag fortfarande får kritik för.

Idag är det minnesdagen för skotten i Ådalen. Därför lägger jag ut det avsnitt ur Sossesverige som handlar om denna händelse och arbetarrörelsens relation till den.
***
Ett typiskt exempel på hur historien har korrigerats i efterhand för att passa in i den socialdemokratiska berättelsen är exploateringen av de tragiska händelserna i Ådalen 1931, då fem demonstrerande arbetare sköts ihjäl av militären.

Den första maj diskuterade jag mitt favoritämne ”Arbetarrörelsen” i TV4:s Nyhetsmorgon. Fick visa upp mina egna demonstrationsplakat samt sammanfatta min bild av LO: ”Det är en korrupt, omoralisk, odemokratisk, fattigdomsgenererande skitorganisation.” I Ekonomisk Debatt blir min bok ”Den nya jämlikheten” rejält sågad av Sven Tengstam, en vänsterekonom vid Göteborgs universitet, som uppenbarligen inte har mycket till övers för mig och mitt skrivande. Det kan bero på det här.

Yesterday I recorded a show on BBC World Services Newshour.

Har varit upptagen med två långa skrivuppdrag, och har därför inte hunnit med så mycket annat. Men för några veckor sedan skrev jag om regeringens hyckleri när det gäller Saudiavtalet, på SVT Opinion. Och idag skrev jag en ny text på samma tema och plats. För övrigt är jag citerad i en text från AFP, som publicerats lite här och där, bland annat i tidningen Libération.

Detta har hänt: jag skrev en rapport om LO:s alarmism i samband med EU:s utvidgning 2004, med fokus på de farhågor organisationen gav uttryck för om konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetstagare. Jag marknadsförde rapporten med en artikel i Expressen och Maria Ludvigsson skrev en ledare i Svenska Dagbladet. Reaktionerna från arbetarrörelsen blev förvirra(n)de. I stället för att ta debatten i sak har de försökt (1) byta ämne, (2) undergräva min trovärdighet, (3) påstå att jag ljuger och (4) lägga påståenden i min mun. Därför vill jag här återge hela skeendet, för att den som inte följt hela debatten i detalj ska kunna få bilden klar för sig, vad gäller både sakfrågan och LO:s debatteknik.

Trots att Åsa Linderborgs doktorsavhandling i historia var en kritik av politiserad historieskrivning excellerar hon själv i genren. I en text om att det var Röda Armén som befriade Auschwitz (som om någon låtas om något annat) menar hon att Sovjetunionens insatser i andra världskriget tonas i ned i Västs historieskrivning. När det gäller populärkultur har hon rätt, men det beror väl främst på att jänkarna gör bättre filmer än ryssarna och på att andra världskrigets slut gick över i ett kallt krig där Sovjetunionen var demokratiernas huvudfiende.

LO:s tjänsteman har uppenbarligen svårt att läsa innantill. Jag skrev en rapport och en debattartikel som publicerades i veckan. Trots vad LO hävdar handlar de inte om något annat än de förutsägelser organisationen gjorde om konsekvenserna av EU:s utvidgning. De förutsade stor invandring, social turism och sänkta löner. Andra krafter i LO-sfären varnade för att invandrarna tar jobben för svenskarna. Inte i något av alla deras svar hittills har de på något sätt tagit upp dessa frågor. I stället vill de prata om annat, vilket i och för sig är förståeligt, eftersom det är uppenbart att de hade fel. Icke desto mindre är det ohederligt.

Mattias Svensson skrev för ett tag sedan en mycket bra text i frågan. Men när jag läste Dan Jönsson i DN i morse, om att terrorismen är ”konsekvenser av en orättvis global maktordning”, kom jag och tänka på frågan vad resten av världen hade vunnit på att den industriella revolutionen aldrig hade ägt rum i Storbritannien och sedan spridits till resten av västvärlden? I Den nya jämlikheten svarar jag så här…

Det diskuterade jag igår med LO:s Agneta Berge, i Studio Ett i P1.

I Befria kulturen från politiken skriver jag så här: Värde och pris är två helt olika företeelser. Värde är något individuellt som varierar mellan personer. Vi sätter olika värden på olika saker. Lisa tycker att spaden är viktigare än Lotta. Därför är spaden mer värd för Lisa än för Lotta. Priset på en vara eller en tjänst, däremot, uppstår i en transaktion. Prissättningen sker i konkurrens och efter marginalkonsumenten.

Jag har tidigare ifrågasatt det historiskt rimliga i att det ska finnas en etniskt judisk stat i Mellanöstern. Detta främst i polemik med liberala kamrater som har identifieringen med Israel som central i världsuppfattningen. Jag är helt enkelt ingen Israelkramare. Jag är inte heller någon Israelhatare, utan reagerar på när människor tappar besinningen. Det är något med just Mellanöstern som får människor att gå intellektuell bärsärkargång.

Jag är i allmänhet väldigt influerad av amerikansk libertarianism. Det är därifrån jag hämtar merparten av min kunskap och inspiration. Och amerikanska libertarianer är som bekant hårda motståndare mot en interventionistisk amerikansk utrikespolitik, mot höga försvarsutgifter och mot NATO. Dels för att det kostar skattemedel, och dels för att det får negativa konsekvenser för amerikansk säkerhet. Många svenska klassiska liberaler/libertarianer inspireras av dessa analyser och ställningstaganden och blir duvor när det gäller vår utrikes- och säkerhetspolitik. Jag tror det är fel och menar att parallellen mellan svenska och amerikanska förhållanden är för svag för att det ska vara en rimlig slutsats.

Här kan du se när Lotta Gröning intervjuar mig om min bok.

Det tog någon dag. Tills den akuta chocken hade lagt sig. Sedan började de komma, de förutsägbara men ack så tröttsamma – för att inte säga hårresande – analyserna från vänster om allt egentligen är kapitalismens fel. Det var de globala klassklyftorna som tvingade in två män med automatvapen på redaktionen i Paris, skriver Ulf Lundén i Dala-Demokraten. Detta trots att de två mördarna tillhör en global övre medelklass.

Politiska texter syftar oftast till att skapa stöd för de egna ståndpunkterna och perspektiven, och bygga upp oförståelse och misstänksamhet mot motståndarnas. Ibland blir det dock infantilt. Det gäller inte minst i arbetarrörelsen, marinerad som den är i självgodhet. Socialdemokraterna står för det goda och har alltid gjort det. Motståndarna – särskilt Moderaterna – står för det onda och har alltid gjort det. Det är därför det är katastrof så fort någon annan än de själva innehar makten.

För åttio år sedan var vi några stycken som ville förändra landet. Vi misslyckades med detta. Några av oss kallade sig nazister, andra fascister, för vi trodde på liv i nationell samhörighet och på en organisk styrka för vår gemensamma överlevnad. Vi var optimister som trodde på människans föränderlighet, att allt inte måste ­vara för evigt bestämt, vi protesterade mot tanken att människan nu en gång var individualistisk, att hon inte ingick i något större sammanhang, evigt sysselsatt med att att sätta sig själv före det gemensamma bästa, före familjen och nationen, hur det än såg ut runt i kring…

Mitt 2014 har av lätt insedda skäl yrkesmässigt präglats av att jag publicerat tre böcker.