För några år sedan skrev jag en kritik av postrukturalismen där jag menade att perspektivet missar att även om vi aldrig kan få fatt i sanningen – världen-i-sig – så kan våra beskrivningar av världen bli mer lika verkligheten vilket så klart också är vad den klassiska vetenskapsteorin menar. Nu har jag i alla fall fått via Popper tag på en bra term för detta begrepp: sanningslikhet (truthlikeness).