För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om vad som behöver göras i och med flyktingströmmen. Sedan dess har faktiskt en hel del hänt. Regeringen och de borgerliga partierna har lagt fram ett gemensamt politiskt paket som även om det är för lite i alla fall är en början. Idag gick regeringen ut med att införa gränskontroller. För mig som har följt flyktingströmmen under lång tid är inget av detta förvånande. Något måste helt enkelt göras.

Det finns två sätt att se på hur man ska förbättra samhället. Antingen kan uttrycka hur allt bör vara eller så kan man försöka förstå hur världen fungerar och utifrån den analysen försöka utröna hur man bäst ska försöka göra världen bättre. Det är så klart betydligt enklare att uttrycka hur en utopi ska se ut än att försöka förstå hur människan och samhället fungerar och utifrån det försöka förstå vad som är rimliga handlingar såväl individuellt som kollektivt.

Jag skrev för någon vecka sedan på Frihetssmedjan om flyktingströmmen. Nu publicerar jag texten här. Då använde jag ‘flyktingvåg’ i rubriken för att undvika ‘kris’ något som jag snabbt ångrade. ‘Ström’ är ett bättre ord. Jag har även lagt till den första texten jag skrev om detta men aldrig publicerade. Den skrev jag den 12:e maj i år när Migrationsverket skrivit ner sin prognos och handlar om att en rationell debatt kräver att man talar om volymer.

En vän frågade mig hur man som liberal argumenterar mot omfördelningspolitik. Här är mitt relativt akademiska svar. Efter det kommer ett icke-akademisk svar som en annan vän gav på samma fråga.

I alla fall så lyssnar jag på en debatt i SR:s Studio 1 mellan Stefan Jonsson, professor vid Linköpings universitet, Tino Sanandadji, doktor i nationalekonomi vid University of Chicago samt Lars Trädgårdh är med och säger en rad vettiga saker. Trädgårdh säger en rad vettiga saker och Sanandadji säger det han brukar. Men det är över vad Jonsson säger som jag häpnar. Med en föraktfull ton inleder han med att säga att Sanandadji är ideologisk för att sedan dra en rad normativa och ideologiska argument.

Jag funderar rätt mycket frågan om ideologier och hur det kommer sig att man ställer sig på en viss politisk sida. Därför fascineras jag av berättelser om hur människor ändra politisk ståndpunkt. Det handlar till viss del om att jag bytt politisk hemvist men jag har alltid fascinerats över “den andres bild av världen” och en önskan om att se och förstå andra perspektiv (jag har också alltid fascinerats mer av den onda skurken än hjälten).

En fråga som jag själv grunnar på rätt mycket är den om varför man ställer sig bakom olika ideologier. Det handlar om att jag själv anser att idéer är mycket viktiga och att det är en dygd att ta ställning till vad som händer i samhället och ideologin är ett verktyg för det. Men det handlar uppenbarligen inte bara om rationella idéer och fakta som ställs mot varandra. Vi människor delar ständigt upp oss i olika lag och det ideologiska ställningstagandet handlar mångt och mycket även om identitet.

Grunden till den grekiska krisen är betydligt djupare än att landet lånat för mycket. Inte heller är så enkelt grekerna arbetar för lite. En sådan sak som den låga pensionsåldern är bara ett symptom på ett betydligt djupare strukturellt problem. Kort kan man säga att det handlar om att Grekland har en omfattande stat av väldigt dålig kvalitet.

Något jag stör mig på ett tag är uttrycket ”anekdotisk evidens”. Jag har framförallt stött på det i fråga om hälsofrågor när paleokost eller någon annan alternativ kosthållning förfäktas. Jag har också sett det användas i diskussioner ideologiserade samhällsdiskussioner. Nu senast avfärdades Maciej Zarembas kritik av socialtjänsten med hjälp av detta uttryck.

Den senaste tiden har det pågått en debatt om öppenheten i den svenska offentliga debatten och jag har också diskuterat den med flera på sociala medier. Det är svårt att säga var en debatt börjar men för mig var det i detta fall Knausgårds text om svenskarna som cykloper som var ett svar på en attack på honom och Stig Larsson av Ebba Witt-Brattström.

För några år sedan skrev jag en kritik av postrukturalismen där jag menade att perspektivet missar att även om vi aldrig kan få fatt i sanningen – världen-i-sig – så kan våra beskrivningar av världen bli mer lika verkligheten vilket så klart också är vad den klassiska vetenskapsteorin menar. Nu har jag i alla fall fått via Popper tag på en bra term för detta begrepp: sanningslikhet (truthlikeness).

Den klassiska retoriken delar in en argumentation i logos (logik, empiri), etos (trovärdighet, auktoritet) och patos (känsla, karisma). Detta som en beskrivning av vad som faktiskt är effektivt för att övertyga människor. Idealt kan man dock tycka att ett argument endast ska behöva bestå av logos. Men jag skulle hävda att etos alltid kommer vara en viktig del av ett rationellt argument. Eftersom vi aldrig kan nå fullständig sanning utan endast olika hög grad av sanningslikhet så finns det alltid en osäkerhet även i de bästa logosargumenten. Det innebär att logos aldrig kan stå helt ensamt och att det innebär att vi behöver etos för att stärka trovärdigheten. Frågan är då vilken etos som är trovärdig.

Daniel Suhonen har skrivit en intressant text som upp hur han ser på världen och jag tror att han inte är ensam om det inom vänstern. Det är en mycket fascinerande inblick. Jag fastnar för tre saker: Först det faktum att vänstern känner sig lika trängd som liberaler – eller kanske snarare mer så. På 70-talet vaknade liberalismen och vi hade en liberal våg under 80- och 90-tal. Men det var konservatismen som kom därefter – inte någon återkomst för vänstern.

Det här är en essä jag skrev när jag läste politisk teori 2008 som jag länge tänkt lägga upp då flera av resonemangen i den ligger till grund för en hel del inom mitt tänkande. Jag har ändrat referenserna från oxfordsystemet till harvadsystemet. Jag har lagt de fotnötter som inte är referenser under respektive stycke markerade med asterisk.

I sin essä Why I Am Not a Conservative från 1960 tar Hayek upp att ordet ‘libertarian’ börjat användas i USA eftersom ‘liberal’ fått en annan betydelse (snarast socialist eller socialdemokrat). Libertär/libertarian blev alltså det amerikanska uttrycket för det som i europa kallas ‘liberal’. Senare kom libertär att beteckna den del av liberalismen som stod för den minimala staten (som nu börjat kallas ‘minarkism’). För ca. femton år sen beskrevs libertarianism i USA som liberals i sociala frågor och som conservatives i ekonomiska. Alltså en rätt bred beskrivning som stämmer rätt bra överens med europeisk liberalism. Men sedan hände något och ‘libertär’ kom att omfatta även anarkism med ”vänsterlibertarianism” som Noam Chomsky och ”högerlibertarianism” alltså anarkokapitalism. Denna utveckling nu gått vidare så att anarkokapitalister vill inkluderas inom termen liberalism.

Vi och dem-tänkandet är väldigt starkt hos oss människor och det formar hur vi ser på världen. I grunden handlar det om var vi ska dra en konfliktlinje. Vem vi ska hjälpa och vem vi ska akta oss för eller t.o.m. bekämpa. Vem ingår i gruppen och vem är utanför? Det går igen genom människans historia: Vilka tillhör familjen, stammen, byn, klanen. Vilka gudar tillber du? De som tillhör oss beskrivs positivt och man visar förståelse för tillkortakommanden. De som tillhör de andra hyser man oförståelse för, förstärker fördomar och målar upp nidbilder om. Detta fortsätter in i moderniteten och vår nu senmoderna era.

Yttrandefriheten är ska vara absolut. Alla uttryck ska vara tillåtna. Många invänder mot detta och menar att man exempelvis inte får hota folk. Yttrandet ”Björn ska få spö” ska då ses som ett möjligt hot som ska förbjudas. Och visst stämmer det att hot inte ska vara tillåtet men det är en missuppfattning att det innebär att yttrandefriheten måste begränsas. Det är ju inte yttrandet i sig som är det som bör förbjudas utan själv hotet. Man får mycket väl säga ”Björn ska få spö”men det är när det yttrandet blir ett hot som handlingen är förbjuden. Det svåra ligger i att avgöra huruvida hotet är på allvar eller inte.

Fyra argument för fascism.

Som liberal står jag gärna upp för USA. Det amerikanska samhället och den amerikanska staten är på många sätt en stor förebild för liberaler och den amerikanska makten har skyddad de liberala värdena många gånger. Det finns dock många saker att förfasa sig över i USA inte minst landets rättssystem.

Det kan vara intressant att fundera på hur man själv tänker. I fråga om politik, som jag tänker rätt mycket om, pendlar jag mellan å ena sidan utopi eller ideal och å andra sidan vad som är praktiskt möjligt i något som liknar en reflektiv jämvikt som Rawls talar om. Eller om man så vill en dialektisk process där olika värden ställs mot varandra för att utmynna i något tredje som är kvalitativt annorlunda än bara kompromissen av de två teserna.

En ny politisk dimension börjar skönjas i det västerländska politiska landskapet. Det är inte någon av dem som t.ex. tas upp i den poltiska kompassens två dimensioner om ekonomi (klassisk höger-vänster) och statens inblandning i människors liv (frihetlig-auktoritär). Den nya dimensionen kallas GAL-TAN, alltså Grön-Alternativ-Liberal kontra Tradition-Auktoritet-Nationalist. Bo Rothstein skriver om detta i Foreign Affairs angående det svenska valet:

Så har det varit val igen. Ett bittert val för en liberal engagerad i Piratpartiet. För fyra år sedan gladdes jag åt alliansens segers om jag såg som bra för demokratin. Då backade Socialdemokraterna och Miljöpartiet blev det största partiet. Att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var då den stora skrällen. Jag menade redan då att partiet skulle bli mycket större, över tio procent, i det kommande valet eftersom det nu blev ok att ta om att man röstade på dem. Inte överallt men på många platser. Resultatet i stort blev som jag trodde.

The American Conservative skriver utifrån Tocqueville om hur demokratin självdör med två exempel. Det ena handlar om paternalismens mjuka förtryck som liberaler (men inte socialliberaler) klagar på. Den andra, som jag tänkte ta upp här, handlar om ett fenomen som både konservativa och (rousseausk?) vänster anklagar det moderna samhället för: att människor i den moderna världen lever ett allt för hektiskt liv och stressar så mycket att de inte får glädje av sitt materiella välstånd. Kort de tappar bort sin andlighet (alltså inte nödvändigtvis religiös andlighet). Tocqueville skriver:

Jag har under lång tid tänkt skriva en post om vad det öppna samhället innebär. Konceptet är hämtat av Popper som skrivit ett verk i två band om denna fråga och det är inte helt enkelt att förmedla den bilden. Den artikel som finns på Wikipedia gör inte konceptet rättvisa heller (alltså det är svårt att förstå varför det är så viktigt utifrån artikeln). Men så insåg jag att för att göra det enklare behövs en beskrivning om vad det öppna samhället inte är.

En sak som jag har funderat på rätt mycket är hur man bygger argument och hur man försvarar sig och i det längre perspektivet om man ändrar åsikt. I en argumentation om världen försöker jag i alla fall hålla mig till att ta alla argument på allvar. Rent praktiskt innebär det att när jag stöter på ett argument så försöker jag bryta det. Oftast lyckas jag med det rätt snabbt och behöver inte ägna mer tid åt det. I bland måste jag sätta mig ner och fundera och reflektera över argumentet.