Numera tror västerlandet inte längre på sig själv. Vi kan knappt – eller borde knappt kunna – föreställa oss att vi har något att komma med till Afghanistan eller andra outvecklade länder. Hur skulle vi kunna anse oss vara ett föredöme för andra när vi är så missnöjda med oss själva för vår strukturella rasism och vår könsmaktsordning och dussintals andra defekter?