Vid det här laget finns det väl ingen som förnekar uppenbara sanningar om det svenska samhället: att vi styrs av ett härskande politikervälde – oavsett partitillhörighet – som stödjer sig på administratörerna och klienterna i en uppsvullen offentlig apparat där välfärdssystemet är särskilt framträdande, att detta samhällsskick har en egen legitimerande religion, PK-ismen, som förklarar att upplägget i grunden är gott, att media liksom forna tiders präster predikar denna religion, att hela detta system kostar oändliga pengar som motvilligt betalas av en hunsad social klass av nettoskattebetalare.