Jag tror att det var så i Sovjetunionen. Det fanns ett hyggligt antal dissidenter som på något vis kände igen varandra och under speciella omständigheter kunde sitta på kafé och tala öppenhjärtigt om verkligheten bakom de kommunistiska flosklerna. Men så snart det närmade sig en mugglare, det vill säga en vanlig sovjetmedborgare som trodde på de officiella berättelserna eller kanske bara inte orkade bry sig, så var det nödvändigt för dissidenterna att släta till anletsdragen och gratulera varandra till den aktuella femårsplanens framgångar.