Från förräderi till bohemeri till aristokrati — Lejonkungen och Hans-Hermann Hoppe


I dagarna såg jag för första gången på många år om Disneys Lejonkungen (1994), och eftersom det i åratal varit populärt att från vänsterhåll utmåla den och andra Disneyfilmer som fascistisk propaganda putsade jag inför tittandet upp mina problemglasögon. Trots detta fann jag i filmen en högst uppbygglig berättelse med ett budskap som taget från Hans-Hermann Hoppe.

I bland annat essän From Aristocracy to Monarchy to Democracy argumenterar Hoppe för att monarki förvisso inte må vara det bästa samhällsskicket, men långtifrån det sämsta. I ett arvkungadöme, pläderar Hoppe, avgörs ledarens karaktär till stor del av slumpen. Kungar kan vara rättrådiga män eller harmlösa dilettanter, men skulle en kung visa sig vara en fara för dynastins fortlevnad eller arvedel – d v s riket självt – kommer han att stoppas av nära släktingar genom att antingen begränsas i sin makt eller, om nödvändigt, dödas.

Denna monarkins säkerhetsventilsförsedda slumpmässighet kontrasterar Hoppe med hur en demokratiskt vald ledare kommer till makten: genom sin förmåga att röra massornas känslor. Demokratins makthavare, hävdar Hoppe med ett resonemang som kan spåras åtminstone tillbaka till Platon, förtjänar sina positioner genom sin förslagenhet som moraliskt ohämmade demagoger, vilket gör bedriften hart när omöjlig för en rättrådig person. Principlösa demagoger kan förvisso ta makten även utan hjälp av ett formaliserat demokratiskt system, men inrättandet av ett dylikt nära nog garanterar att endast farliga personer tar sig hela vägen till toppen.

Hoppes idealsamhälle är istället ett där privat äganderätt är den överordnade principen och där människor frivilligt sluter sig samman för att upprätthålla denna princip under vägledning av vad Hoppe kallar en ”naturlig aristokrati”. Denna aristokrati uppstår av personer som av olika anledningar åtnjuter särskilt stor respekt bland invånarna och därigenom får makt att leda – främst genom goda exempel och invånarnas tillit till dem som medlare och domare vid uppkomna tvister. Inom en sådan sammanslutning – skriver Hoppe med viss ökändhet i sin bok Democracy: The God That Failed – är demokrater, kommunister samt personer med en icke familjeorienterad livsstil ovälkomna. Om en frihetlig samhällsordning skall kunna upprätthållas kan dylika personer inte tolereras, utan måste fysiskt avlägsnas och separeras från samhället. ”There can be no tolerance”, lyder Hoppes bistert bevingade ord.

I början av Lejonkungen regerar monarken Mufasa sitt rike på savannen från den borgliknande bergsformationen Lejonklippan. Riket styrs efter en filosofi om naturlig ojämlikhet, där varje organism fyller sin nisch i biotopen och spelar sin förutbestämda roll i näringskedjan. Kung Mufasas rike kräver ett minimum av ingripande från statsmakten: hyenorna ska hållas ute och betahannen Scar ska veta sin plats i utkanten av territoriet och inte utmana monarkens auktoritet. I övrigt tycks laissez faire råda i riket, som myllrar av liv, rikedom och skönhet. Det som kan tyckas grymt och orättvist i riket, som att lejonen dödar och äter antiloper, förklarar monarken för sin unge son Simba är en del av livets gång på jorden och tillägger att också lejons kroppar ingår i naturens kretslopp och att de efter sin död blir till gräs som i sin tur äts av antiloper. Mufasas kungadöme är alltså ingen perfekt utopi – vad som råder är balans och rikedom, inte perfektion.

Scars hyenor marcherar på nordkoreanskt manér
Scar är dock missnöjd med sin status som betahanne och även om han väl vet att han är fysiskt svagare än Mufasa så har han ett trumfkort i form av sin principlöshet. Illistigt konstruerar Scar ett förtrycksnarrativ och en radikal jämlikhetsideologi som han vet kommer tilltala de obildade, lata och missunnsamma hyenorna som bor i ett lugubert landskap gränsande till Mufasas blomstrande kungadöme. Med pompös agitation, falsk rättviseretorik, billiga mutor och tomma löften väcker Scar föreställningen hos hyenorna att de själva kan bli som lejon bara lejonen slutar begränsa den fria rörligheten och hyenor och lejon förklaras jämlika. Scar gör helt enkelt hyenorna till demokrater och kommunister, och i praktiken till nyttiga idioter, verktyg för Scars personliga makthunger. Innerst inne har Scar bara två mål – att ta makten och att behålla den.

Efter att Scar med hyenornas hjälp mördat kung Mufasa, genomfört sin statskupp och regerat en tid börjar riket mer och mer likna det landskap som hyenorna bebodde innan Scar lockade dem att flytta till lejonens land. Svält råder till den grad att hyenorna överväger att äta upp den före detta hovmarskalken näshornsfågeln Zazu som under det nya styret hålls fängslad av Scar och tvingas sjunga för att underhålla den uttråkade kuppmakaren. Underförstått är att om lejon använt toapapper så skulle det för länge sedan ha blivit omöjligt att få tag på. Produktiviteten är i botten och det viktigaste kapitalet, de stora hjordarna, har flytt undan Scars vanstyre.

Under tiden har kung Mufasas tronarvinge Simba som tvangs fly efter Scars maktövertagande adopterats av ett par uttrycksfulla och till synes omaka excentriker med en bohemisk inställning till livet. Timon och Pumbaa är godhjärtade, men saknar högre ambitioner och tillhörighet till ett större sammanhang. Utstötta från sina respektive ursprungliga familjer har de tvungits finna en egen väg och har skapat sig ett enkelt men fungerande liv i djungeln, där de för en kringflackande tillvaro centrerad kring bekymmerslöshet.

Simba, Timon och Pumbaa ligger i gräset på natten och ser höga ut
Simba tas väl omhand av sina adoptivföräldrar och växer trots hipsterdieten av kryp och larver som gäller i den postmoderna familjen upp till ett stort starkt lejon, men som också anammat den för lejon främmande miljöns bekymmerslösa attityd. Efterhand blir dock skillnaderna Simba och bohemerna emellan tydligare. Simbas tro som han ärvt från sin far och farfar att forna tiders kungar blickar ned mot de levande på jorden från stjärnorna skrattas bort, på samma sätt som Pumbaas misstänkt pårökta hypotes om att stjärnor skulle vara jättelika bollar av brinnande gas, miljarder mil bort.

När Simbas barndomsvän Nala, nu en fullvuxen lejoninna, dyker upp i skogens utkant dit hon drivits av bristen på mat under Scars regim intensifieras Simbas grubblerier. Nala berättar för Simba om hur Scar och hans hyenor gjort riket nära nog obeboeligt. Hennes enda hopp står till Simba, som hon ser som den rättmätige monarken. Besvikelsen hon uttrycker över Simbas ovilja att återvända till Lejonklippan smittar av sig på Simba, som börjar ifrågasätta hur livet i exil förändrat honom.

Simba ser Mufasa i vattenytan
Simbas definitiva uppvaknande gestaltas som en resa genom mörka och taggiga snår under vägledning av häxdoktorn Rafiki. Efter en mödosam vandring lättar Rafiki på ridån framför den spegelblanka vattenyta där Simba först bara ser sig själv men strax också Mufasa som sedan i en vision på natthimlen förmanar Simba att minnas och ära sin identitet som lejon och kunglighet som han förlorat kontakten med under åren i exil, och inta den naturgivna plats i livets cykliska hierarki hans far en gång berättat om. Simba har svalt det röda pillret och insett att han måste uppfylla sitt öde: att detronisera Scar från Lejonklippan och göra savannen storslagen igen.

När Simba återvänder till sitt fädernesland möts han av en benbeströdd öken. Den förut så prunkande savannen ligger förtorkad och död sånär som på de horder av hyenor som ligger i dammet och är jämlika. Under dramat som uppstår när Simba konfronterar Scar försöker Scar i sitt underläge desperat skylla allt på hyenorna och påstår att det är de som är den riktiga fienden. Exponerad som den fege lögnare han är slits Scar i stycken av sina tidigare så lojala horder – revolutionen äter sina barn – medan en gräsbrand förbränner det redan ödelagda landskapets sista vegetation.

Savannens djur hyllar SimbaNär branden är som mest intensiv börjar dock ett efterlängtat regn falla över landet och snart grönskar savannen och myllrar av liv precis som under kung Mufasas regeringstid. Alla arter som nyss var försvunna är tillbaka och faller på knä inför Simba, från minsta mus till tyngsta elefant, och tycks samfällt betrakta honom som en naturlig aristokrat där han står på toppen av Lejonklippan. Någon hyena är dock inte i sikte – de har, får man anta, fysiskt avlägsnats, och separerats från samhället. Den vetenskapligt lagde må invända att savannområden helt oberoende av statsskick, lejon och hyenor naturligt följer vad som kan liknas vid en konjunkturcykel av regn- och torrperioder, och att det därför är orättvist att beskylla Scars radikala regim för gräsets uttorkande och de stora hjordarnas bortdragande, men det perspektivet är en helt egen essä.

Värt att notera är att Timon och Pumbaa i slutscenen står vid Simbas högra sida på Lejonklippan, uppenbart välkomna att delta inte bara i samhället utan även vid hovet – sin okonventionella och i traditionell mening icke familjeorienterade livsstil till trots. Den gode Hoppe må misströsta, men kanske kan det i en frihetlig samhällsordning trots allt finnas plats för lite tolerans, iallafall när det kommer till godmodiga excentriker?

+ There are no comments

Add yours