Gästskribent EINAR ASKESTAD: Hur mycket utveckling tål vi?
När min mor låg döende samlades sönerna kring dödsbädden. Pulsen avtog, närmade sig noll. Andningen hördes inte mer. Tystnaden i rummet var bottenlös. Undersköterskan som satt med oss, en filippinska, sade plötsligt: ”Det är så fint att se er barn här. Här i Sverige dör de flesta ensamma.”
+ There are no comments
Add yours