Jag tycker allt oftare att folk är brutalt ohyfsade i det offentliga. I kollektivtrafiken talar de alldeles onödigt högt i telefon eller lyssnar på musik så att ljudet läcker ut till andra resenärer. Vid ett museibesök i helgen delgav en besökare sin brokiga tolkning av upprinnelsen till första världskriget i en samtalston och jargong som rubbade både stämning och intresse. Barn skriker överallt och vuxna människor plankar i tunnelbanan. Jag vet inte om jag är folkskygg eller om folk faktiskt beter sig som de barbarer jag ser dem som. Borde jag börja säga ifrån – ett sisyfosarbete? – eller borde jag acceptera att folk förblir folk?