Det går fort i hockey. Förra veckan begravde herr Schulman den politiska korrektheten. Den här veckan började SVT nedmonteringen av åsiktskorridoren, då Peter Springare och Leif GW på ren svenska, utan DN-sarneckiska krumbukter, förklarade att invandrare är mer kriminella än svenskar. Nu snuskfantiserar vi om vilka angrepp värdegrunden kommer utsättas för under den kommande veckan.

Tänk dig två samhällen. De är precis likadana i alla avseenden utom ett, nämligen den mentala utrustningen. Samma natur, identiska människor, samma storlek, samma befolkningspyramid, samma klimat, bara olika tänkande.

I det ena samhället har alla gått på Harvard och kan därför hur många moderna och avancerade teorier som helst. De har emellertid inte haft någon mormor eller motsvarande som lärt dem artighet, att vara hel och ren, att inte fuska eller peta sig i näsan, att vara flitig och sparsam, att inte plåga djur, att hjälpa till med disken samt att lämna toaletten i det skick man själv vill finna den.

Ett sällskap av innovationsintresserade personer där jag ingår hade årsmöte häromdagen. Mötet sköttes så föredömligt av ordföranden att det kunde avslutas på tio minuter.

Sedan blev det föredrag av en framstående riksdagsledamot som skulle tala om innovationspolitik. (Vad det nu är. Jag har decenniers erfarenhet av att prata innovationspolitik. Så småningom har jag kommit fram till att det bara handlar om att ett antal parasitära och konkurrerande institutioner ska hitta på övertygande skäl för att politikerna ska ge dem pengar varefter de parasitära tackar politikerna genom att hylla dem – politikerna, alltså – såsom varande näringslivets välgörare. Sådär fungerar det förresten i alla offentligfinansierade hjälpsystem…

Ludwig von Mises, en av de absolut främsta ekonomiska tänkarna på 1900-talet, var en teoretisk systembyggare. Det går en röd tråd genom alla hans verk, vilket enklast kan ses i hur idéerna i Theorie des geldes und der Umlaufsmittel (1922) får en bredare och klarare applicering i Die Gemeinwirtschaft (1922) och sedan uttrycks som klarast i Human Action (1949). Men detta gäller inte endast dessa tre verk utan samtliga av Mises texter, som bör läsas som bitar i det större systembygget. För att parafrasera en nutida österrikisk tänkare, Mises bör läsas med misesianska glasögon.

Veckan-trollet vaknar ur sitt ide, ser sig omkring och upptäcker en värld som är både ny och likadan som förut. Ny såtillvida att PK tydligen har dödförklarats. Likadan i meningen fortsatt absurdare för varje dag – tänk kamelmjölk, får och åsnor i kommunal regi. Trollet tvekar, men bestämmer sig ändå för att göra ett försök. Det kan ju bli roligt.

I vår kultur anser vi, tror jag i alla fall, att politiska konflikter är på allvar. De politiska motståndarna har viktiga och genomtänkta, ehuru olika, uppfattningar grundade i noga överlagda ideologiska filosofiska resonemang. Där finns till exempel konservativa, liberala, socialistiska och andra idéströmningar som alla har sin egen vision om hur samhället bör utformas.

Inom fotbollen är kampen minst lika hård, inte bara mellan lagen, utan också, och kanske framför allt, mellan respektive lags anhängare, som ofta inte ens aktar för rov att använda fysiskt våld för att tillkännage sina djupast kända uppfattningar.

I väntan på att Radio Mises ska komma igång igen (vilket det kommer göra) så rekommenderas Conrads intervju av Klaus. Det blev en nästan tre timmar lång intervju med idéer om hur man kan reformera och reparera Sverige med frihetliga medel.

Sverige excellerar i att inte lösa sina problem. Exempelvis pekar Magnus Norell i Göteborgs-Posten ”på hur svårt det politiska etablissemanget i Sverige tycks ha att agera rationellt för att hindra och bekämpa” jihadistreseterror. Och så har vi skolan och no go-zonerna och allt det andra. Till nöds kan politikerna mumla något om att de sett felen och nyligen har löst, eller kanske just nu håller på att lösa, eller kanske alldeles strax kommer att lösa problemen på ett för alla tillfredsställande sätt. I verkligheten sker emellertid ingenting. Status quo regerar med bedövande kraft.

Den som vill travestera Carl Bildt kan påstå att det är bekymmersamma bilder av Sverige som sprids över världen just nu. Eller snarare bilder som gett upphov till en viss förvåning och frågor som handlar om hur landets regering egentligen definierar den där feministiska utrikespolitiken man sade sig ägna sig åt.

Årets mest uttjatade ämne? Skulle tro det. Jag googlade och fick 448 000 träffar som jag studerade under några timmar utan att bli klokare. Jo, jag insåg att nästan alla anser att det finns svenska värderingar och att de är bra och att de bör artikuleras och följas. Men vilka dessa värderingar är fick jag inte klart för mig annat än att man i Sverige ska följa lagen och att kvinnor ska vara jämställda med män (och troligen varit unikt jämställda i århundraden).

Jag var nyligen på skidsemester i Frankrike och träffade en fransman som ville veta allt om Sverige.

Allt? sa jag.

Allt, sa fransmannen.

Jag tog ett djupt andetag och satte igång.

Det är svårt att inte gilla Hans Rosling och dennes idoga arbete att skingra ignoransen kring hur världen faktiskt blir bättre. Faktum, Rosling påminde oss, är att världsfattigdomen sjunker som en sten, att folk får det bättre i rasande takt, att sjukdomar, hunger och usla levnadsförhållanden håller på att försvinna. Visserligen finns allt sådant kvar, men trots att världens population ökar så går antalet – inte bara procenttalet – fattiga, sjuka, hungrande ner, ner, ner.

Eftersom min själ törstar efter en mer komplett förståelse av vad som menas med Värdegrunden så gick jag på ett seminarium där kloka och bemärkta personer skulle diskutera saken. Men vi kom liksom inte ur startgroparna. Det kändes som ett möte i en arbetarkommun år 1900 där ingen pratade om kapitalismen. Elefanten i rummet som ingen låtsas om, ifall du förstår vad jag menar.

Ronie Berggren är USA-kännare och har i flera år drivit podden Amerikanska nyhetsanalyser. Han har även skrivit här på Det Goda Samhället.

Förutom att podda och blogga har Berggren jobbat som personlig assistent, anställd av kommunen i Örnsköldsviks kommun. När hans brukare gick bort strax före jul erbjöds han ett nytt jobb på ett HVB-hem. Där bor ett antal ”ensamkommande flyktingbarn”, framför allt afghaner.

Få sanningar har under de senaste decennierna trumfats in med större emfas och med mindre verkan är denna: det går inte att samtidigt ha fri invandring och en välfärdsstat av svensk modell. Sedan något år tillbaka är denna sanning dock uppenbar för alla. Ändå sker ingenting i politiken för att hantera dilemmat.

Enligt ett dokument som cirkulerar i sociala medier så avslutade statsminister Stefan Löfven (S) aldrig sin svetsutbildning.

Det står i dokumentet, som har Skolöverstyrelsen som avsändare, att utbildningen ”avbrutits pga militärtjänst” vid vecka 29. Utbildningens fulla längd var 38 veckor. Det innebär att Stefan Löfven endast hade 76% närvaro. Det krävs normalt minst 80% närvaro för att få en utbildning godkänd. Trots detta har Stefan Löfven med just Svetsutbildning på sin officiella CV, bland annat på Regeringens hemsida.

Onsdagen den 1 februari var nationalekonomen Tino Sanandaji inbjuden till Sveriges riksdag för att presentera sin bok Massutmaning: Ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende. Han var inbjuden av riksdagsledamöterna Staffan Danielsson (C) och Jan Ericson (M).

En individs två handlingar är aldrig synkrona, det tidsmässiga förhållandet mellan dem är antingen förr eller senare. Individers handlingar kan enbart anses vara synkrona om vi tar fysiska metoder för tidmätning i beaktande. Synkronism är ett praxeologiskt begrepp som enbart gäller olika handlande människors samlade ansträngningar.

En människas individuella handlingar följer efter varandra. De kan aldrig utföras i samma ögonblick. De kan bara följa efter varandra i mer eller mindre snabb följd. Det finns handlingar som tjänar flera syften på en och samma gång. Det skulle vara missvisande att kalla dem en sammanslagning av flera handlingar.

Eftersom jag numera är rätt hemtam med analysmodellen ”det välfärdsindustriella komplexet” blev jag upplivad av att läsa författaren Lars Åbergs bok Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Skriften framstår som en dokumentärroman om det välfärdsindustriella komplexet. Man får träffa både administratörerna och klienterna. De har namn, de fäller sina repliker och de beter sig precis som de ska enligt teorin.

Det som du dagligen använder som pengar är inte pengar. Den svenska kronan är ett centraliserat, monopoliserat, penningpolitiskt fiffelinstrument. Så länge som du gör bruk av svenska kronor accepterar du en boja kring din fot.

Enligt ett gammalt talesätt som jag hörde första gången för åtskilliga årtionden sedan gäller följande om svensken: tvingas han välja mellan utbyggd långvård och en mallorcaresa så väljer han båda. Det kallas Mallorca-syndromet.

Detta kunde man länge igenkännande skratta åt. Men vad händer ett samhälle som decennium efter decennium följer denna levnadsregel? Det tål att tänkas på för jag tror det är där vi befinner oss. Vi är ett folk som aldrig lärt sig att prioritera – ”sätta grupp mot grupp” – och vi har en politisk överhet som inte törs konfrontera medborgarna med den alltmer påträngande nödvändigheten att faktiskt göra en del svåra val.

Den så kallade ekonomiska utvecklingen har gjort underverk under de senaste århundradena. Hela folk – nästan bara i Västerlandet – har lyft sig från fattigdom till rikedom. Det märkvärdigaste av allt är att detta skett utan någon som helst planering. Människorna hade helt enkelt ingen aning om vad de höll på med och ändå blev det så bra. När något låter för bra för att vara sant brukar det inte vara sant, men i det här fallet var det sant.

Att Schyffert, tillsammans med Malena Ernman och Jonas Gardell, kommit att bli inflytelserika deltagare i samhällsdebatten kan jämföras med att hovnarren uppgraderas till kunglig rådgivare – det blir bisarrt och smått komiskt. I ett sunt samhälle hade ingen ens noterat vad dessa gycklare vräker ur sig.

3. Hushållning med tid

Människan är underordnad tidens gång. Hon föds, växer, åldras och dör. Hennes tid är knapp. Hon måste hushålla med den på samma sätt som med andra knappa faktorer.

Hushållning med tid har en särskild karaktär på grund av tidens unika och oåterkalleliga gång. Innebörden av detta faktum tar sig uttryck i varje del av teorin om handling.

Lauren Southern är varken ekonom eller libertarian, men är trots det ganska välkänd i frihetskretsar. Hennes många youtube-klipp för Rebel Media (en kanadensisk konservativ nyhetssajt) där hon provocerar sk Social Justice Warriors (SJW; eller som Southern skämtsamt refererar till dem: ‘Social Justice Stormtroopers’) är fantastiskt underhållande för alla som gillar se vänstertomtar koka över av obefogad ‘traumatiserande’ ilska.

Språket är den enskilt viktigaste faktorn för att välkomnas in i ett samhälle och in i sociala sammanhang. Om detta är jag fullständigt övertygad. Gång på gång har jag nämligen gjort samma iakttagelse – svensken är i allmänhet rätt ointresserad av andra människors pigmentering, ursprung och sexuella läggning. Det svensken däremot uppskattar är att kunna kommunicera med andra, och för att kunna göra det behövs ett språk.

Pengar har inte något inneboende värde. Pengarnas värde är helt enkelt uppdiktat, sprunget ur människans förmåga att föreställa sig saker som inte existerar. Förtroendet till pengarna finns i vår gemensamma idéhistoriska marinering, inte i någon fysiskt påvisbar verklighet. Pengar uppstår där människan skapar värde, och frivilligt erbjuder sitt värde i utbyte mot andras värde.

Det som avgör pengarnas värde är huruvida människan ägnar sig åt aktiviteter som hennes bröder och systrar anser vara värdefulla. När så är fallet är pengarna en idé som hjälper människan att blomstra. Men att blanda ihop pengarna med någonting verkligt är ett misstag, det enda som är verkligt är mänskliga handlingar.

Du har säkert hört talas om ”alla människors lika värde” men kanske inte ”alla människors lika låga värde”. Den svenska skolan kör omedvetet med ”alla människors lika låga värde”. Alltför många elever har fått höra att det hade varit bättre för jorden om människan inte hade funnits. Vill gärna berätta om en händelse som ägde rum för några år sedan när min yngsta dotter gick i klass fyra, något som också andra barn kan få uppleva i skolan.

Nu ska jag, som så ofta tidigare, skriva om en sak som jag inte vet något om. Min ursäkt är a) att saken under det senaste året kommit att kännas mer efterhängsen och b) att ingen av dem jag frågat heller verkar ha någon välgrundad uppfattning.

Saken är att fler och fler människor tycks ha börjat misströsta om Sveriges möjligheter att ta sig ur kriserna på ordnat sätt. De talar om systemkollaps. Det är det jag undrar över. Vad är systemkollaps och hur går det till? 

Mamma vet bäst

Den federala lagstiftningen om hälsa och säkerhet baseras på ett flertal ologiska premisser. Dessa premisser diskuteras tyvärr aldrig. Istället bombarderas vi med skräckhistorier om att företag avser göra sina vinster utan att ta hänsyn till allmänhetens hälsa eller dess arbetares säkerhet.