Statens vara eller icke-vara är ett hett diskussionsämne, med statsförespråkare i alla färger på ena sidan och anarkister på andra sidan. Debatten har ofta sin utgångspunkt i att anarkisten måste rättfärdiga sin position med konkreta exempel på hur saker och ting skulle fungera utan en stat. Vem ska bygga vägar, dirigera flygtrafik, fånga brottslingar, och plocka all bomull? Givetvis bra frågor som har diskuterats, och diskuteras, flitigt.

Budskapet i den här texten har jag framfört förut, men varför kan inte jag få upprepa mig när alla andra gör det? Skulle prästen sluta be bönen Fader vår för att han bett den så många gånger tidigare? Har man något viktigt att säga så får man älta det tills något sker och man inte längre har anledning till fler påpekanden.

Ett av den svenska migrationskrisens i särklass mest upprörande inslag är den utpräglade arrogans med vilken både myndighetspersoner och politiska makthavare möter allmänhetens högst berättigade oro och växande känsla av vanmakt.

Standardsvaret på den frågan utgår nog från att regeringen styr fast att det egentligen är folket som styr på något sätt eftersom regeringsformen fastställt att all offentlig makt utgår från folket. Sedan har regeringen en massa departement som i sin tur har myndigheter och på ungefär samma sätt ser det ut i kommunerna.

Författaren och debattören Lars Wilderäng har ännu en gång påvisat sin djupa okunskap om hur Bitcoin fungerar i ett otrevligt, osakligt och fradgatuggande inlägg på sin blogg, Cornucopia.

I sin korta bloggpost hävdar han att Bitcoin, per transaktion, konsumerar mer energi än ett amerikanskt hushåll gör bruk av på drygt tre dagar. För att påvisa detta pekar han ut information från hemsidan Bitcoin Energy Consumption index. Där står det mycket riktigt att en transaktion kostar drygt 101 kWh. En någorlunda insatt person reagerar på denna slutsats, kan det verkligen kosta 3.4 amerikanska energihusdagar att skicka 25 kr (i BTC) för att betala sin kaffe. Nej det kan det inte. Det är en pinsamt ogenomtänkt slutsats.

Statsminister Stefan Löfven talar mycket och gärna om betydelsen av att ”ta ansvar för landet”. Han har förvisso inte ensamrätt på detta. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som statsminister minst lika pigg på salvelsefulla utsagor av liknande slag. Men nu är det Löfven som för tillfället huserar i Rosenbad, och som därmed i första hand bör uppmanas att förtydliga om han inser skillnaden mellan yvigt tal om att ta ansvar, och att faktiskt inneha ansvar. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Nyligen skrev Helena Edlund en artikel – som vid det här laget har lästs av nästan 10 000 personer! – som handlar om svenskarnas ”utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet”). Vissa slags synpunkter kan hota jobbet, säger Helena: ”[A]tt stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet”. Resultatet, sammanfattar Helena, är att folk håller tyst:

Vi svenskar har en falsk självbild, hävdar författaren och debattören Johan Hakelius, då han intervjuas av DGS-tv:s Patrik Engellau. Efter Stalingrad har vi kommit att betrakta oss själva som anglosaxare, trots att vi kulturellt och historiskt är tyskar. Vi är ett innanhavsfolk och här runt Östersjöns stränder har den tyska kulturen dominerat ända sedan medeltiden. Hakelius menar att bristen på självförståelse är problematisk, och jag kan inte annat än hålla med honom.

Ludwig von Mises-institutet i Sveriges senior fellow Per Bylund höll föreläsningen till Murray Rothbards minne på den årliga österrikiska forskarkonferensen vid Misesinstitutet i USA. Hans föreläsning kan ses nedan samt ses eller lyssnas på här.

När jag växte upp var jag utsatt för två starka, motsatta attityder från samhällets sida (och nu bortser jag från den påverkan som min familj utövade).

Den ena attityden var marknadens och företagens. Den har inte ändrat sig sedan dess. Redan då gjorde företagen sig trevliga för att få sälja sina produkter. Den samlade företagsamheten ville att jag skulle må bra och trivas i dess butiker. Den fjäskade för kunderna till den grad att den anpassade sina varor efter vad som tilltalade kunderna. Då som nu kunde man lätt tro att företagen kände en äkta tillgivenhet för sina kunder. Man fick passa på så att man inte blev förförd och hagalen.

På senare tid har jag försökt förstå mig på althögern. Den är inte helt lätt att få grepp om då den tycks lite svår att definiera. Det närmaste en sammanfattning jag fått är denna punktlista författad av den ”föredetta libertarianen” Vox Day: http://voxday.blogspot.se/2016/08/what-alt-right-is.html.

Hur kommer det sig att hela västvärlden verkar känna en sorts ångest? Vi har förlorat vår tillit och vår framtidstro trots att vi på alla mätbara sätt lever bättre, rikare och längre än någonsin tidigare. Varför föreställer vi oss – jag själv är inte det minst tydliga exemplet på den attityden – att undergången lurar strax runt hörnet?

Inte förrän jag rätt nyligen fick upp ögonen för Fader Antônio Vieira började jag förstå kyrkans roll för några hundra år sedan. Vieira var portugisbrasilianare och levde från början till slutet av 1600-talet. För svenskt vidkommande är han lite intressant i egenskap av den före detta drottningen Christinas förtrogne och biktfader i Rom.

Nu har jag kommit på varför PK-sekten visar sådan förståelse för islam, till exempel varför ärkebiskopen gör gemensam sak med muslimska ledare med nära kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Jag skrev till kyrkan och fick ett svar från ärkebiskopen där hon förespråkade ett ”överlappande konsensus” mellan religionerna.

Då förstod jag inte vad överlappande konsensus betyder, men nu har jag börjat fatta, tror jag i alla fall. Det räckte med att åter läsa Kairodeklarationen, de muslimska staternas motsvarighet till FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Statligt ägda Lernia lanserar en ny rikssvenska med brytning för att invandrare lättare ska komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att företag och organisationer ska använda den nya rikssvenskan i rösten på sina telefonsvarare och andra taltjänster, skriver Östran.

”Rikssvenskan har varit en norm för hur människor ska tala när de talar så kallad ’felfri svenska’, men för oss lingvister finns över huvud taget inget som är rätt eller fel”, säger Mikael Parkvall, lingvisten som har hjälpt Lernia att utveckla den nya rikssvenskan.

Den amerikanske journalisten Tim Pools besök i Malmö och Rosengård har fått ett enormt medialt genomslag i Sverige. Pool och fotografen Emily Molli hade rest till landet långt borta i norr för att undersöka hur det egentligen förhöll sig med sanningshalten i Trumps uttalande ”last night in Sweden” – och resultatet fick bland annat Sveriges Radios Ann Törnqvist att beskylla den unge journalisten för att vara ett hot mot demokratin.

Bloggaren Rebecca Uvell har gjort ett fint grävjobb om migranter som ådagalägger avsevärt entreprenörskap inom bidragsbranschen, till exempel ett hundratal i stort sett anonyma somaliska föreningar med oklar men troligen lönsam verksamhet.

När jag läser Uvells gräv undrar jag som så många gånger tidigare varför svenska politiker är så generösa mot allehanda etniska och religiösa sammanslutningar.

Det är kul när vetenskapen bevisar något som man redan visste, för då inser man att många andra har mycket att lära av vetenskapen. Vid det här laget känner alla till den kulturkarta som utarbetats av Ronald Inglehart och Christian Welzel och redovisas av World Values Survey.

Enligt egen utsago redovisar kartan hur länder förhåller sig till varandra när det gäller ”Traditional values versus Secular-rational values and Survival values versus Self-expression values”. Vad det betyder kan man väl ungefär tänka sig. Hade man inte sett kartan så skulle man nog i alla fall ha gissat att Sverige ligger högt när det gäller ”secular-rational values” och ”self-expression values”. Och så är det. Sverige är extremt.

Jag åt lunch med den stridbara före detta riksdagsledamoten och nationalekonomen tillika mamman till pigdebatten och RUT-avdraget Anne-Marie Pålsson. Hon poängterade reciprocitetens betydelse för solidariteten och drog därav slutsatsen att vår tids avtagande solidaritet – och därmed tillbakagång för socialdemokratin – nog beror på reciprocitetens försvagning. Nu ska jag säga nästan samma sak med lite fler ord.

Konkurrensen hårdnar. Vi blir allt fler som driver med samtiden så här i slutet av det demokratiska experimentet. Å andra sidan råder det ingen brist på råmaterial så länge det råder allmän och lika rösträtt. Men även vi, med våra dokumenterat låga förväntningar, måste erkänna att vi imponeras av att det liksom aldrig tar slut. Det är som att falla ner i ett bottenlöst hål och ständigt känna det pirrande suget i magen.

I ett välfungerande öppet samhälle är det få som är rädda för det skrivna ordet. I Sverige har motsatsen icke sällan varit vanligare. När August Strindberg uttryckte sig nedsättande om det oskarianska samhällets värderingar och dess institutioner fick han flytta utomlands för en tid. När man under 50-talet ville se mer ohöljda skildringar av den fria sexualiteten hamnade böckerna på den grå marknaden och var självfallet totalförbjudna på stadsbiblioteken.

I somras köpte jag en vara för 86 kronor på ICA Skutan i Hamburgsund. I kassan satt en ljuv, blond 20-åring. Jag lämnade fram en hundralapp. Vänta lite, sa 20-åringen, det är något fel på apparaten. Hon pep iväg och kom strax tillbaka med en miniräknare. Hon kalkylerade och öppnade kassalådan och sa: Varsågod, här är 13 kronor tillbaka.

Engångshändelse?

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har gett ut en rapport om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 och dess motto är: Gud är vårt mål; Profeten vår ledare; Koranen vår lag; jihad vår väg; och döden för Guds sak vår högsta strävan.

Flera stora islamiska organisationer i Sverige är kopplade till Brödraskapet och håller på att bygga upp ett parallellt samhälle, menar författarna till rapporten: terroristexperten Magnus Norell, socialantropologen Aje Carlbom och den före detta Brödraskapsmedlemmen Pierre Durrani.

Sveriges regeringsform slår i första kapitlet paragraf 1 och 4 fast: All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Svensk invandring sedan 1990 har fått en omfattning, som kraftigt överskrider EU:s övriga länders. Invandringen i Sverige har under många år varit flera gånger den sammanlagda migrationen i våra nordiska grannländer och genomsnittet för EU.

Svenska politiker och myndigheter har det inte lätt dessa dagar. Det är förvisso inte lika illa som för den 18-årige Karl XII när Sverige anfölls av sina grannländer. I motsats till en enväldig kung har landet nu en, som de anser, framgångsrik feministisk regering som tillsammans med sina föregångare har löst problemen med krig genom att resolut lägga ned huvuddelen av såväl det yttre som det inre svenska försvaret.

Så var värnplikten tillbaka. Liksom den eviga debatten för och emot. Principiellt sinnade menar att värnplikt är slaveri, vilket ofrivillig tjänstgöring faktiskt är. Pragmatiskt sinnade påpekar å andra sidan att om vi ska kunna värna vår frihet och egendom måste någon ställa upp till försvar och då får man acceptera lite ”slaveri”. Kan det lösas så både principryttare och pragmatiker blir nöjda?

Det påstås att Sverige har runt 20 000 poliser. Bara på kul gjorde jag några jämförelser. Vid förra sekelskiftet hade Sverige 2 800 fjärdingsmän på landsbygden vilket är som om vi hade haft omkring 8 500 poliser totalt idag. Om vi haft lika många poliser per invånare som Finland hade vi haft omkring 15 000 konstaplar. Om vi varit som USA hade vi haft nästan 30 000 snutar. (Jag sätter inte min heder i pant för siffrorna, men de känns någorlunda.)

Jag har flera gånger skrivit att jag inte gillar den statliga Värdegrunden, till exempel här och här.

Min invändning mot Värdegrunden har i första hand varit att man inte förstår vad den innebär. Jag har sagt att Värdegrunden bara är en massa pladder med det illvilliga syftet att göra vanliga medelklassare osäkra på sina värderingar och därmed mer rådvilla och i samma mån mindre benägna att protestera mot politikerväldets misskötsel av landet. Värdegrunden är helt enkelt en härskarteknik.

Visst är det en smula tjatigt att varje morgon vakna upp till ett nytt varv i det mediala ekorrhjul som uppstått i Landet Sverige? Samtidigt är det fascinerande att studera hur snabbt den relativistiska pendeln har svängt. Under decennier har vi matats med att det inte finns någon objektiv sanning utan att det är upp till var och en att definiera sin egen sanning – nu existerar plötsligt en objektiv sanning, och det stora problemet är att denna sanna sanning inte kommer fram?

Var och en som passerat femtio års ålder har egen erfarenhet av historiens vingslag. Det är inte bara att nya prylar lanseras och stadsbilder förändras utan också, ännu mer genomgripande, att nya idéer och synsätt slår igenom.

Ofta ruskar folk på sig av nyheternas obehag – tänk på den före detta svenska kommunikationsministern Ines Uusmann som hävdade att Internet nog var en dagslända, en ”fluga” – ty hur modern, hip, flexibel och nyhetsbejakande människan än anser sig vara finns en konservativ instinkt hos alla om inte för annat så för att det är jobbigt att anpassa sig hela tiden.