I serien förklaringar till nationens tillstånd vill jag gärna presentera en kompletterande pusselbit. Alla förklaringar sönderfaller i två huvudgrupper, nämligen a) att det är något fel på nationens politiska ledning och b) att det är något fel på folket som väljer att inte bruka sina demokratiska rättigheter att rösta på andra partier eller att bilda nya partier om det inte finns någon annan att rösta på.

Det är lite genant när man inte förstår varför en del av nationens mest betydelsefulla intresseorganisationer tycker som de tycker. Jag har Svenskt Näringsliv i tankarna. Jag kan inte förstå att detta tunga intresse är så positivt till migrationen. I en krönika för inte så länge spekulerade jag lite om möjliga förklaringar.

Har du någon gång undrat varför S, V och MP vägrar att kalla en spade för en spade? Eller varför de står i tv och gör sig själva till åtlöje när de blint försvarar och urskuldar Sveriges farligaste och brottstätaste områden? Jo, det är enbart för att där bor de rödgröna väljarna. De rödgröna partierna har sina starkaste fästen i Sveriges samtliga ”särskilt utsatta områden”, eller no-go-zoner, som vi vanligt folk kallar dem. Därför vägrar de att kalla en spade för en spade, ett upplopp för ett upplopp, en kris för en kris och ett haveri för ett haveri.

Likt resten av Sverige, om inte halva västvärlden, har Mises-redaktionen fått den ekonomiska debatten om invandring på skallen; eftersom Ola Nevander förra veckan skrev så klokt om Tino Sanandajis succébok Massutmaning och Mises.se-läsare i allmänhet har ett stort intresse för både ekonomi och invandring, följer vi den här veckan upp med en annan ekonom med stor auktoritet i ämnet: George Borjas…

Vi människor, i varje fall jag, har en allmän föreställning att vi är ganska genomtänkta och har en hyggligt solid och sammanhängande bild av hur tillvaron, framför allt samhället, bör ordnas. Av bekvämlighet drar vi oss för att rota bland våra idéer för att upptäcka eventuella konstigheter, i varje fall drar jag mig för det. Vi stämmer hela tiden av vår läsning av världen med andra människors motsvarande tolkning och om det inte skorrar för illa så nöjer vi oss. Om det skorrar för illa kan vi alltid skriva av den andre som rasist, socialist, djurrättsaktivist eller allmänt puckad.

Förnuftet är människans särskilda och utmärkande kännetecken. Praxeologin behöver inte fråga om förnuftet är ett lämpligt verktyg för att nå kunskap om slutlig och absolut sanning. Den behandlar endast förnuftet i den mån det gör det möjligt för människan att handla.

Alla de föremål som är grunden för människans sinnesintryck, uppfattningar och observationer uppenbarar sig även framför djurens sinnen. Men enbart människan kan omforma stimuli från sinnesintryck till observationer och erfarenheter. Enbart människan kan strukturera sina olika observationer och erfarenheter till ett sammanhängande system.

Eftersom jag hade tänkt att mina texter gradvis ska inlemmas i Sveriges litterära kanon och med tillfredsställelse kunna läsas även om trettio och rentav hundra år vill jag inte fördjupa mig i dagsaktuella struntfrågor som avhandlas exempelvis på Svenska Dagbladets debattsida. Men även på den debattsidan kan det finnas texter med lite bredare räckvidd såsom ministrarna Strandhälls och Shekarabis inlägg om New Public Management den 18 augusti.

Antag att det kommer ett slagregn när du sitter i sommarstugan. Plötsligt upptäcker du att det sipprar vatten från innertaket. Då kanske du säger till sambon att du ska gå och hämta en hink och ställa under droppet. Men sambon gillar inte den lösningen, utan ser det hela mer i stort. Det hjälper väl inte, säger sambon irriterat, du ska alltid göra det lätt för dig. Vi måste gå upp på vinden och se vad det beror på. Vi kanske måste lägga om hela taket. Lägg av med dina quick fixes.

Finland fyller hundra år. Det ger anledning till många aktiviteter och reflektioner. För ett par veckor sedan såg jag Väinö Linnas ”Okänd soldat” spelas på svenska mitt i skogen vid Harparskog utanför Hangö. (Har ni inte varit i Hangö har ni missat en underbar liten stad, omgiven av havet och fortfarande präglad av att ha varit en rysk badort för inte så länge sedan).

Häromsistens skrev jag en krönika – som väckte en hel del mothugg – där jag sa att jag inte tror på att finanskapitalisten George Soros et consortes har ett avgörande inflytande över världens öden. En vänlig kommentator hade grävt fram något jag skrivit ”som SAF-konsult” år 1984, alltså för 33 år sedan:

Jag tror på allvar att högkultur på något vis måste subventioneras. Den klarar sig inte på en vanlig marknad. Det behövs mecenater för kulturens och konstens blomstring.

Mecenater kan vara vem som helst som har mycket pengar och gillar konst och annan högkultur. (Från och med nu skriver jag bara kultur men menar hela paketet. Kanske är detta oklart för någon inklusive mig själv, men det struntar jag i.)

Sveriges härskare politikerna fattar nog ungefär hur det ligger till med Sveriges olika problem, till exempel den fortsatta migrationen och svårigheterna att inlemma dessa människor i den svenska verkligheten, men de har inte initiativet, beslutsamheten och dådkraften att göra något åt problemen. Kanske har det gått för långt för att någon över huvud taget skulle kunna åstadkomma en ”lösning” där ”lösning” betyder fysisk trygghet, kontrollerad brottslighet, god kvalitet på offentliga tjänster, traditionell svensk ordning på infrastruktur och myndigheter samt en allmän känsla av tillförsikt, medborgerlig tillit och framtidstro.

Jag ägnade en stund av semestern åt att plöja igenom Tino Sanandajis bästsäljare Massutmaning – ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende. Det är som skrivits på många andra ställen ett ambitiöst och omfattande projekt.

Sanandaji förtjänar all heder och respekt för att han inte låtit sig kuvas av den kulturella självcensur som länge gjorde det svårt att få fram fakta på bordet i denna fråga. Han är en sällsynt intellektuell kraft som nästan på egen hand vänt en kontroversiell och besvärlig debatt som länge saknade förankring i fakta, inte för att de senare saknades utan för att de reflexmässigt avfärdades på grund av sociala tabun.

Det står och väger nu. De senaste månaderna har vi översköljts av en så stor svallvåg av viktig information att det blivit näst intill övermäktigt att greppa hur illa ställt det faktiskt är för det svenska samhället. Det blir helt enkelt för mycket.

”Att hålla fast vid Det liberala svaret ger inte så många upptummar i sociala medier, däremot kanske det gör att man fortfarande kan se sig i spegeln om fem, tio eller tjugo år”, skriver DN.

21 augusti publicerade Dagens nyheter en ledare med rubriken Inte en millimeter till extremisterna där de formulerar vad de kallar ”Det liberala svaret”. Inte oväntat visar sig det Det liberala svaret vara en rad välklingande ord utformad i syfte att få den som förmår sig instämma att känna sig som en godare människa än andra, illiberala typer, som framställs som obildade och farliga.

Kapitel nio är ett av flera ”slaskkapitel” där ämnen viktiga nog för Mänskligt handlande men för spretiga för att passa in i någon av bokens trettioåtta andra kapitel diskuteras. Här hanterar Mises ideologi och ideologiska övertygelsers betydelse för mänskligt beteende. Ekonomen Bob Murphy menar i sin studieguide för Human Action att Mises centrala argument i kapitel nio är att idéer styr människans öden – tvärtemot vad Marxismen vanligtvis lär ut, där ideologisk övertygelse följer från klasstillhörighet. Tyvärr tar det Mises ungefär tio sidor av förvirrade diskussioner om politisk harmoni samt kulturell och social traditionalism innan han verkligen når kapitlets syfte: att förklara idéernas roll i samhället.

Jag liksom många andra ägnar mycket tid och ansträngning åt att försöka förstå vår tids galna postmodernistiska tänkande vars fundament, tror jag, är föreställningen att världen utanför människan knappt har någon egen existens utan formas av varje människas egen vilja.

En informell slogan till Trumps president-kandidatur förra året var ”Trump 2016 – fuck your feelings” – ofta på informella posters eller tröjor som fortfarande säljer som smör. Det budskapet var riktat mot den amerikanska extremvänstern och olika identitetspolitiska grupper (feministiska grupper, Black Lives Matter och dess akademiska motsvarighet ‘critical (race) theory’).

Det är på två nivåer politiska partier agerar i kyrkovalet. Först genom att ta fram ett partiets valprogram, därefter genom att välja ut lämpliga kandidater. Valprogrammet är det vanliga partiprogrammet, men tryfferat med något som ska kunna uppfattas som välvilligt religiöst. Det blir alltså ett närodlat kyrkoliv i centerns tappning och ett solidariskt i socialdemokraternas. Sverigedemokraterna kör med tradition och svenskhet. Inget av partierna nämner Jesus vid namn.

Revolutionärer och aktivister har inte bara velat omskapa samhället utan önskar även lägga historien tillrätta i samma radikala ”Neuordnung”. Vi blir ständigt påminda om detta. I Sovjet såg man historien som en del av nuet och när någon medlem av partiet föll i onåd, som Beria på sin tid, blev det nödvändigt att skriva om alla böcker och encyklopedier för att försäkra att mannen även försvann ur historien. Lenin lär ha föreslagit att statyer skulle tillverkas av papier maché och på detta sätt ges ett begränsat liv och på ett naturligt sätt försvinna ur historien.

När jag var framtidsforskare funderade jag mycket på hur utveckling går till och vad det var som gjorde marknadsekonomin så överlägsen socialismen. Jag kom fram till det som alla redan visste. Jag döpte de två utvecklingsmodellerna till spermiemodellen och månraketsmodellen.

Fram till 1966 fanns en av den romersk-katolska kyrkan upprättad lista av förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum, i vardagligt tal kallad ”Index”. Den uppdaterades fortlöpande genom att nya böcker sattes på listan medan andra ströks. Syftet var att skydda de troende mot vilseledande information, som kunde tänkas rubba deras tro och påverka deras moral. Bland de mer bemärkta böcker som sattes på Index fanns verk av astronomen Johan Kepler och filosofen Immanuel Kant.

Man måste hålla huvudet kallt och tungan rätt i munnen när man ger sig in i en av de slirigaste samtidsfrågorna som existerar, nämligen välfärdsbrott eller rentav ”kvalificerad välfärdsbrottslighet”, vilket råkar vara titeln på en sjuhundrasidig statlig utredning i ärendet som presenterades i maj i år.

Det må vara en fördom att människor i Latinamerika utmärker sig genom sin allmänna vänlighet och det är i så fall en fördom jag delar. Man stöter ofta på en nyfiken närhet och en leende glimt i ögat hos personer man träffar på kontinenten. Folk är hyggliga och sträcker fram en hjälpande hand.

Följande rader ur dikten The Second Coming från 1919 av Yeats ska enligt The Wall Street Journal den 23 augusti 2016 ha citerats mer under sju månader det året än sammanlagt under de föregående 30 åren:

En vårdag år 2011 lyfte planets hjul från startbanan på Marmal och jag lämnade Afghanistan. Jag kommer ihåg att jag kände lättnad. Under ett halvår hade jag fått många nya erfarenheter som fått mig att dra en dyster slutsats: Om jag till en början varit positiv till Afghanistans möjligheter till utveckling, så var jag vid missionens slut betydligt mer tvivlande.

I förra veckan anordnades Liberty International (tidigare International Society for Individual Liberty) sin 34:e årliga världskonferens. Bland talarna på årets konferens i Fajardo i Puerto Rico var svenska Misesinstitutets senior fellow Per Bylund. Hans presentation ”The Unrealized: Even libertarians don’t understand how destructive regulations are” kan ses här.

I slutet av juli gick Mises University av stapeln i ett stekhett Alabama. Studenter och lärare från hela världen träffades för att diskutera konjunkturcykler, statsskulder och pengar. Men du som missade det behöver inte sörja, vi har sammanställt en lista över de fem bästa föreläsningarna!

Samhället är enastående konservativt i bemärkelsen att institutionerna inte vill ändra sig i annan bemärkelse än att de ofta vill bli större och större kopior av sig själva. Myndigheter är som ryska dockor som varje år får ett nytt skal som är precis likadant som det föregående, bara större.

Många har jämfört dagens migrationsvåg med svenskars utvandring till Amerika under 1800-talet, såsom den skildras i Vilhelm Mobergs romansvit Utvandrarna. Jämförelsen haltar något, eftersom de svenskar som kom till USA kom till en redan etablerad invandrarkultur, snarlik den europeiska.