Jag har fulla dagar. Det är inte nog med att jag ska försöka bestämma mig för hur jag själv tänker. Dessutom intresserar jag mig för hur andra, som av resultatet att döma tänker annorlunda, kan komma fram till sina slutsatser.

Det finns en imam i Sverige som brukar betraktas som moderat eller måttfull. Salahuddin Barakat i Malmö kan uppföra sig någorlunda i tv-studior och på seminarier. Han förestår något som kallas Islamakademin som säger sig motverka ”radikalisering” bland unga muslimer.

Just det. Eva Dahlgren kräks. Men inte främst över misshandel, tortyr, våldtäkt och mord på män, kvinnor och barn. Utan över ett vredgat uttalande om dem som utfört alla dessa grymma handlingar.

Är man exempelvis kvinna eller minderårig är det i stort sett ofarligt att slå mot en polis. Man kan nästan räkna med att bli hjälte.

Gömd i floden av allt som skrivits och sagts om Januariöverenskommelsen, om metaforer, svek och vilket parti som var den största vinnaren, gick diskussionens kanske mest häpnadsväckande kommentar många förbi.

Igår den 27 februari skrev Patrik Engellau en krönika under rubriken ”Den svarta legenden”. Han lyfter fram ett perspektiv som åtminstone inte jag har tänkt på, nämligen att demoniseringen av det spanska imperiet delvis hade sin grund i engelsk propaganda.

Stefan Löfven upprepar gång på gång att det bara är han och socialdemokraterna som kan garantera välfärdens försatta existens i Sverige. Oppositionen i Sverige påstår att den står bakom den svenska modellen i lika hög grad. Det kan behövas små justeringar men aldrig att oppositionen skulle avskaffa välfärden.

Men samtyckeslag och värdegrundsarbete hjälper inte den som står öga mot öga med en eller flera personer som vill henne illa. I skarpt läge är en pepparsprej i handen bättre än tusen värdegrundsdokument i en kommunal byrålåda.

Jag anar därför anar att den humanitära stormakten inom kort kommer att gå i bräschen för en ny förlåtande syn på terror och terrorister, för att visa att Sverige är ett godmodigt och kärleksfullt land som inte gör skillnad på människor.

Oavsett hur det till slut går för Annie Lööf, kan redan nu konstateras att hon har skrivit in sig i svensk politisk historia, och det med eftertryck.

På femtonhundratalet var det mycket bråk mellan England och Spanien. Minns spanjorernas misslyckade försök att år 1588 krossa England med sin ”oövervinnerliga armada” om 130 krigsfartyg.

När Charlotta Riberdahl deklarerade att man borde fundera på om man verkligen ska tillåta privat ägande av skog, och sedan förlorade sitt uppdrag som regeringens skogsutredare, var hon av allt att döma bara toppen av ett isberg.

Tankesmedjan Timbro har återutgivit Robert Nozicks bok: “Anarki, stat och utopi”, en klassiker som enligt Timbro känns mer aktuell än någonsin.

Nu när är Islamiska Statens kalifat har krossats – för en tid åtminstone – så vill jihadisterna med svenskt medborgarskap åka tillbaka till de otrognas land.

Jag hade nöjet att åka taxi i Stockholm med en pakistansk förare. Han hade varit i Sverige i över tjugo år och nu börjat misströsta om sitt nya hemland. Det är ju inget som funkar längre, utbrast han förtrytsamt.

Sveriges föräldraledighet är extremt dyr, i år ska hela 35 miljarder skattekronor spenderas på den.

I en oväntad intervju i P1 Ekonomiextra den 23 februari får Henrik Mitelman (krönikör på Dagens industri) möjlighet att ondgöra sig över Riksbankens destruktiva inverkan på den svenska ekonomin och samhällskroppen.

Jag har tidigare skrivit här om det i sociala medier uppmärksammade ”Ekeröprojektet” som gick ut på att en grupp likasinnade skulle vilja bosätta sig i en utvald kommun för att där påverka politiken så att de kunde leva befriade ifrån massinvandringens och mångkulturens negativa konsekvenser. De ville slippa skenande kriminalitet och att oroa sig för sina barns framtid. Läs gärna den texten först så får ni en bakgrund.

Många skulle svara jakande på rubrikens fråga. Det gör inte jag. Låt mig presentera mitt synsätt som kanske kan verka tillkrånglat.

Man kan inte förutsäga framtiden, men det är ansvarslöst att inte försöka. Den som inte tänker framåt blir en lekboll för ödet. Den svenska staten tycks inte tänka framåt och utsätts därför för besvärligheter som hade kunnat förebyggas med lite förutseende.

Det var i Afrika jag började känna mig som en vit man. Överallt där jag gick i Mombasa kallades jag ”mzungu”, ett ord man använder för att beskriva vita. Ordets ursprung är lite oklart. Vissa menar att det kommer från ordet ”zunguzungu” som betyder ”snurrig”.

Någon gång i somras bestämde sig Elin Ersson för att bli hjälte. Hennes plan gick ut på att ”kapa” ett trafikflygplan, fyllt av förstående västerlänningar och inför rullande mobilkamera rädda en utvisningshotad flykting från en säker död. Vad kunde gå fel?

När min far var en liten knatte någon gång i början av 1930-talet hände det sig en dag att den enkla lantbrukarfamiljen Larsson fick finbesök av en av landets morgontidningar.

Vilket slödder, sa jag till mitt sällskap. Sällskapet blev illa berört, inte på grund av de aspackade unga männen, utan för mitt uttryck. Vadnudå? tänkte jag.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19/2) pratar jag med Egor Putilov, journalist på alternativmediasajten Samhällsnytt. Vi pratar om den pågående kraftmätningen mellan gammelmedia och alternativmedia.

I det informationsblad som Uppsalas klimatstrejkare delar ut framgår det bland annat att

Vår uppgift är att påverka politiker, beslutsfattare och företag, så att de bemöter klimatfrågan med reella krafttag och tar den kris som vi står inför på allvar.

Rubriken uttrycker ett i barndomen ofta använt visdomsord. Barn är hyperkänsliga för orättvisor – också de som uttrycks genom hårdare krav mot andras beteenden än mot det egna. Nu skall jag vara barnslig och visa hur ordet kan användas också för att beskriva dagens politik.

Vi är både historia och framtid, vi behöver både struktur och frihet. Och om frågan är varför många just nu upplever ett behov av att knyta an till historia och sammanhang bör väl svaret rimligtvis vara att vi alltför länge har fokuserat bara på frihet och individualitet. För om sammanhang eller frihet är att föredra beror på helt och hållet var vi befinner oss i historien.

Är det bra eller dåligt om invandrade män uppmuntras av svenska staten att ta hit sina kvinnor? Som så många andra frågor i vår omedvetna för att inte säga infantila offentliga debatt bedöms saken nästan uteslutande efter vad som kan anses snällt respektive snålt och elakt.

Det var roligt att att den brittiske islam- och invandringskritikern Douglas Murray återigen talat i Stockholm. Extra roligt var det att Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), Högerteknologerna och Ayn Rand Institute som stått för arrangemanget.