Vi lever alltså i ett totalitärt samhälle. Det är bara att acceptera. Utifrån detta utgångsläge får man forma sin bild av vad som är möjligt och omöjligt att säga och göra.

En moderatpolitiker i Östhammars kommun med säte i socialnämnden och dess arbetsutskott påstås ha skrivit på Facebook att ”islam är en elak sekt”. Detta har lokalt orsakat stor indignation och vrede. Upsala Nya Tidning publicerade flera upprörda artiklar.

Jag skrev nyligen en text om att många människor upplever det som välgörande att läsa romaner under semestern. Jag tänkte spinna vidare på temat och skriva något ytterligare om litteraturens lugnande och läkande effekter. Detta tänkte jag göra via de båda ingångarna tid och rum. Vi börjar med tid.

Óscar Alberto Martinez Ramirez från El Salvador drunknade tillsammans med sin tvååriga dotter Valéria när de försökte ta sig över floden Rio Grande, och över gränsen till USA. Bilden av de två drunknade har spridits av mainstreammedia – sannolikt i hopp om att påverka attityderna till invandring.

När samhällen blir mer sekulära brukar intresset för evigheten avta. Sedan några generationer tillbaka är vi ganska nöjda med våra P-hus och tycker oss sällan ha anledning att tänka längre fram än en mansålder.

Vi lever inte i en meritokrati, trots att denna ordning var tänkt att ersätta det gamla privilegiesamhället. Den mest förtjänstfulle skulle befordras, inte den med bäst förbindelser och anor. Kanske har detta ideal aldrig varit uppfyllt. Nu har vi hursomhelst avlägsnat oss långt därifrån och försätter allt längre bort. Vi lever i en allt mer uttalad stultokrati (meritus, den förtjänstfulle – stultus, den dumme).

Det är först på senare år jag börjat tänka på litteratur som något annat än en källa till kunskap. Förr tänkte jag att man läste för att lära. Man skulle bli klok och vis och insiktsfull och djupsinnig. Idag tänker jag mer på effekterna av själva läsandet.

Häromdagen skrev jag en text som den stora skillnaden mellan de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt den franska rättighetsförklaringen från 1789 och FNs motsvarande allmänna förklaring från 1948.

Som libertarian förväntar man sig ofta, att motståndet mot Politisk Korrekthet (PK) avseende något område skulle vara hårdare än det är. Man frågar sig då: Varför finns så många andliga vindflöjlar? Varför föraktar inte människor kravet, att man ska anpassa sina åsikter och sitt språk till vad PK kräver?

För en libertariansk samhällsordning krävs mer än teorin om icke-aggression. Det krävs också en gemensam kultur, med ett gemensamt språk, en gemensam religion och en bred samsyn i de flesta samhällsfrågor. Mångkultur kan inte existera under fredliga förhållanden.

Det förekommer ej sällan att organisationer som erhåller offentliga bidrag blir påkomna med något olämpligt såsom exempelvis att mana till jihadism eller bjuda in antisemitiska föredragshållare till sina konferenser.

Jan Guillou skriver i en krönika i Aftonbladet att det inte finns någon politiker, utom möjligen i SD, som faktiskt tror att hårdare straff leder till mindre brott. Att det finns politiker som trots detta gett uttryck för att de vill ha hårdare straff beror, enligt Guillou, på att de försöker tävla med SD om att vara så tuffa som möjligt.

De som påstår att svenskar före 1800-talets nationalistiska rörelse inte hade någon tanke om att de hörde ihop har fel. De visste att de inte var turkar och de kallade sina landsmän bröder.

Gotz Aly nämner i Hitler´s Beneficiaries att det tredje rikets diktatur inte upprätthölls med våld. Han gav det målande exemplet att Gestapo år 1937 endast hade lite fler än 7000 anställda, vilket räckte för att hålla koll på 60 miljoner människor. Den stora majoriteten av folket lät sina tankar kuvas av det styrande partiets idéer. Följaktligen stödde befolkningen som genomgick kollektivisering av sinnet alla politiska åtgärder, inklusive ekonomiska, som föreslogs av regeringen. Tyska entreprenörer var en viktig del av den nationalistiska rörelsen, hade ingenting emot att acceptera nya spelregler, och deltog entusiastiskt i det sociala experimentet.

Rashid Musa väckte en del uppmärksamhet när han på nationaldagen talade om för sina följare på Facebook att de inte behövde visa någon tacksamhet mot Sverige. Därför att det inte står i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna att man måste göra det. Nu finns det ganska många saker som inte står i FN:s deklaration, men som ändå finns anledning att göra.

En av de saker jag inte vet något om, eller rättare sagt inte kan förstå, är hur även folk som jag tycker verkar rimligt förnuftiga lyckas härbärgera så motsägelsefulla typer av tänkande i sina hjärnor. Häromdagen träffade jag en framgångsrik kvinna som förklarade att Trump är en galning och att Sverige borde ha fri invandring men att hon var glad att hennes två barn, som fötts när familjen bodde i USA, hade amerikanskt pass och medborgarskap. Flyktvägarna är klara om det skulle behövas, sa hon.

Så visst finns det en moralisk rättfärdighet i att ta hand om sig själv, att ta hand om det egna, den egna gruppen. När dagens vänster driver sina altruistiska premisser så långt att de förnekar värdet av det egna och bara lyfter fram det andra blir de samhällsdestruktiva. Vi ser det egentligen självklara resultatet omkring oss varje dag.

Säga vad man vill om det moderna svenska samhället, men naiviteten angående tron på människans inneboende goda natur är genomgående i alla politiska reformer och dagordningar.

Åtminstone en gång om dagen kommer jag i kontakt med någon som tuggar fradga av ilska över något jag inte förstår. Nyss läste jag en debattartikel i The New York Times som tuggade fradga över att president Trump förklarat att han inför valet 2020 gärna skulle ta emot och troligen använda utländsk – läs rysk – information som kunde skada hans politiska motståndare.

Det är lätt att föreställa sig att det måste finnas onda avsikter bakom obehagliga förhållanden, till exempel att den ökade brottsligheten i Sverige orsakas av det sitter elaka människor på betydelsefulla poster och fattar beslut vars syfte är just att brottsligheten ska öka.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19/6) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Malin Kim som driver bloggen Kulturminnet. Malin är läkare och bosatt på den västgötska landsbygden.

Nästa år chockhöjer regeringen och dess stödpartier skatten på plastpåsar. Priset på en vanlig bärkasse på Ica pressas därmed upp till sju kronor.

Daniel Sjöberg gästar Radio Mises. Han påminner oss om våra förfäders slit och att det ibland är bäst att gräva där man står. Dagens ämne är en analys av Esaias Collins dikt ”Nu ljusnar våren”. Annat som tas upp är Gustav Vasa, hur man förgör ett folk, samt panelens egna stamtavlor.

Det var vid midsommartiden som är som Nils Dackes uppror i Småland började. I sin historia skriver Vilhelm Moberg:

Den asketism som blev trendig på 2000-talet drivs mera av ångest och är på ett helt annat sätt initierad uppifrån. Sällan har det lagts ner så mycket mediala och politiska resurser på att lansera en ”gräsrotsrörelse” med det övergripande målet: ”Vi vill bli fattigare”. Och detta i ett läge när Sveriges ekonomi går som en Tesla?

Mitt budskap, om jag låter det koka och koka tills det reducerats till sin essens, är ungefär att vårt samhälle styrs av en stat som är besatt av ett härskande skikt vars mål är att maximera statens omsättning (och därmed de summor skiktet kontrollerar) och vars affärsidé är att år för år ta mer makt över medborgarnas liv.

Om man i en diskussion inte utmanar motståndarnas outtalade premisser blir man alltid den som får förklara och försvara sig.

Kommunerna flyttar fram positionerna utan möjlighet att ta ett helhetsansvar för alla barn och föräldrarna retirerar av bekvämlighet och oförmåga och för att de i vilket fall som helst anser sig har rätt till tid att utan att besväras av barnen kunna förverkliga sig själva.

Gotlands historia påminner om allmogens historia i Sverige och det är på sätt och vis en historisk tragedi att ön idag ingår i den moderna svenska staten med dess skatter och påtvingande sociala ingenjörskonst och demografiska experiment. I det längre perspektivet hade det kanske till och med varit bättre om ön förblivit dansk och det trots Valdemar Atterdags vålds- och plundringsräder.

Men jag vill att de människor som jag till nöds måste träffa – eftersom samhället består av en massa för varandra okända människor som av omständigheterna tvingas stöta mot varandra och skapa en gemensamt dräglig tillvaro – ska känna ungefär samma om inte kärlek så i varje fall respekt för mitt land, mitt ursprung.