Fredagen den 24 april inleddes muslimernas fastemånad ramadan. Det har varit svårt att missa: i medierna är det mycket prat om hur jobbig ramadan kommer att bli i år på grund av corona. Det känns som man tycker synd om muslimerna som inte kan samlas i moskéerna i år. Jag såg inte samma typ av snyftreportage om hur synd det var om kristna som inte kunde fira påsk.

Under de senaste veckorna har liknande tester genomförts på andra populationer i USA. Dessa tycks visa ungefär samma sak som dessa två studier. Den försiktiga slutsatsen är att coronat vad gäller dödlighet är mer likt den vanliga flunsan än vad vi tills nu haft anledning att frukta.

Vid den tid då jag konverterade till katolska kyrkan, och ofta åkte till USA för att hälsa på vänner (jag konverterade i New York), lärde jag känna en man som hade en mycket sällsam bakgrund. Han var nämligen född på fartyget Andrea Doria.

Vi tänker oss gärna att livet i det gamla bonde-Sverige mest bestod av slit och fattigdom. Det gjorde det säkert på många sätt, men dåtidens människor hade sina glädjeämnen i livet precis som vi har våra. Ett sådant var den gemenskap som fanns mellan människor som levde i samma socken. Det finns en evolutionspsykologisk teori idag enligt vilken vi människor trivs bäst i sociala sammanhang som motsvarar våra ursprungliga flockar och stammar. Socknarna verkar på många sätt ha fungerat som ett sådant idealiskt sammanhang.

Sveriges kristna råd – där bland annat Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, och Equmeniakyrkan ingår – vill se ett skattefinansierat stödpaket till människor som uppehåller sig illegalt i Sverige och som arbetar svart. Det framgår i en artikel i tidningen Dagen.

Jag undrar om det inte beror på att vi blivit ömtåligare människor än för kanske femtio år sedan. Och skillnaden från tidigare är att överheten bejakar människornas ängslan. Medierna uppmuntrar ömtåligheten genom att göra snyftreportage om drabbade människor. Igår såg jag ett inslag i ett av statstelevisionens nyhetsprogram där en sjuksköterskas i Gävleborg fick gråta ut under flera minuter under journalistens hulkande deltagande för att hon kanske inte skulle få så lång sommarsemester i år. Hon ville ju vara med barnen!

När jag häromdagen vandrade i Hågadalen i Uppsala såg jag och min vandringskamrat flera fina rådjur. I området finns en gravhög från bronsåldern som brukar kallas Kung Björns hög. Den är alltså omkring tre tusen år gammal.

Ungefär följande budskap har jag framfört tidigare men jag säger det igen, dels därför att jag för varje gång blir mer övertygad om observationens relevans, dels därför att man kan lära av kyrkan hur viktigt det är att under mycket lång tid oavlåtligt upprepa betydelsefulla saker, exempelvis Fader Vår och Ave Maria.

Ibland händer hemska saker utan att någon människa betett sig illa, och Coronaviruset kan mycket väl vara just en sådan sak. Det är fullt möjligt att virusets ursprung står att finna i Hubei-provinsens ”wet markets” snarare än i ett oavsiktligt (eller ännu värre, ett avsiktligt) utsläpp av ett biologiskt vapen som tagits fram av Xi Jinpings regering.

Vad diskussionen handlar om är kanske bilden av det gamla bonde-Sverige som en ”sörgårdsidyll”. Har människor någonsin levt i små röda stugor i en grönskande natur? Har kyrkklockor ringt till gudstjänst från vitmålade kyrktorn? Har fridsamma mjölkkor betat mellan gårdarna på blomstrande betesmarker? Svaret är ja! ja! ja! ja! Precis så har det varit. Visst kunde människor lida av fattigdom, psykisk ohälsa och missbruk. Visst var hygienen bristfällig och många sjukdomar potentiellt livsfarliga. Men så var det överallt i världen. Det var inte unikt för Sverige. Det var som var unikt för Sverige var vår svenska natur och vår svenska kultur och det samspel som fanns mellan de båda.

När jag en gång för länge sedan läste ett uttalande av filosofen John Stuart Mill (tror jag) på temat att ”en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk” (eller något ditåt) ryste jag av kränkt jämlikhetsnit och skrev genast av Mill (om det nu var han) som en viktoriansk reaktionär. Men jag har genom åren fått tillfälle att försiktigvis, lite pö om pö, revidera det avståndstagandet.

Kanske har det alltid varit så men i vår tid är det uppenbart att det cirkulerar en massa ord av oklar betydelse. Populism är ett sådant ord och polarisering är ett annat. Eftersom jag kan förklara allting har jag redan förklarat populism och ska idag förklara vad polarisering är och hur det ser ut när det uppträder inför våra häpna ögon.

Efter snart fyra månaders coronapandemi har vi nu till slut dragit slutsatsen att ingen egentligen vet någonting. Inte ens experter kan alltid läsa innantill.

I ett tidigare inlägg (19/4) förmedlade jag en ny kunskap jag snappat upp på nätet: hur svensk gymnastik påverkat det som skulle bli indisk yoga. Jag föreslog att det kunde vara kul att paketera om den indiska yogan i svensk förpackning. Alltså ungefär samma styrke- och töjningsövningar, men i stället för indiskt fluff, kör man med svenskt fluff.

Av en händelse råkade jag läsa en intervju med den moderata före detta finansministern Anders Borg i Svensk Linje, som är Fria Moderata Studentförbundet tidskrift (nummer 1 2020). Han sa tre, i alla fall två, saker som starkt överensstämmer med mina erfarenheter och fördomar.

Idag, den 20 april, firar vi Polkagrisens dag – en klassisk svensk karamell som är en självklar del av vårt kulturarv. Men hur startade det hela – och varför heter det just polkagris?

Häromdagen kom jag att plötsligt att tänka på statsminister Löfven som tidigare under det öppna och migrantvänliga året 2015 inte ville ställa grupper av människor mot varandra. I mitt Europa, sa statsministern, finns det inga gränser.

En av samtidens vanligaste tankefigurer är att det ligger i utvecklingens natur att det behövs gradvis mer centralstyrning. När migrantvågor närmar sig Europa säger många att EU då måste ha en enhetlig politik och att mer makt måste läggas i unionens händer så att utmaningen kan hanteras med samlad styrka.

Det heter att kulturen ska utmana och provocera. Den ska granska både makt och moral. Men gör den det? Har inte kulturen blivit maktens lydiga bandhund? Vilka konstnärer utmanar idag på allvar våra mest heliga trossatser om kön, makt och identitet?

Jag har hållit på med yoga i drygt ett år. Det är en svår konst att bemästra och jag är fortfarande amatör. Jag har en yogalärare som tycker om att mässa formler på fornindiska, sanskrit. Vid ett tillfälle var det några tjejer som började fnissa. För det lät säkert konstigt i deras öron.

Igår (18/4 2020) sände Det Goda Samhällets YouTube-kanal det andra avsnittet av programmet Coronapanelen. I detta tredje avsnitt samtalar Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau via länk med en panel bestående av fyra experter:

Denna nya svenska modell för hantering av sjukvårdskrisen i virusets spår skulle kunna förklara Karolinska universitetssjukhusets triumferande budskap att åttio procent av de inlagda överlever. Gamla människor med mindre chanser att överleva får helt enkelt inte komma dit.

De flesta förnuftiga svenskar som med avsmak betraktar landets nuvarande PK-istiska politikervälde skulle säkert föredra ett system där man röstade på personer, som en väljare kan ha förtroende för, snarare än på ett parti med olika mer eller mindre anonyma figurer som okända partiapparater har placerat på en lista.

Lokaltidningen Nerikes Allehanda gläder sig åt att man nu kan stoltsera med en alldeles äkta slöjbärande, muslimsk polisaspirant. Ännu ett framsteg för mångkulturen och toleransen! Själv hoppas 24-åriga Noor Al-Hussein bli en ”förebild”

Sverige har valt en annan väg än övriga västvärlden när det gäller att begränsa spridningen av Covid-19, och många har frågat sig vad strategin består i. Finns det någon strategi över huvud taget?

Förr i tiden var liberaler sådana som trodde på marknader, yttrandefrihet, fri konkurrens, jämlikhet inför lagen, äganderätt och sådant. Sedan, år 1948, presenterades FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och snart var liberalerna – och en del andra – inte sig lika. FN hade nämligen uppfunnit en ny sorts mänskliga rättigheter som var motsatsen till de gamla.

När journalister med all rätt kritiseras för att vara mer av propagandister för överhetens värdegrund än objektiva granskare av makten, riktas ofta vreden i alternativa medier mot den enskilde journalisten. Vad de flesta inte känner till är vilka som är de dolda makthavarna.

Så kom beskedet: Kristofer Lundberg, som är regionordförande för Västra Sverige blir ”tills vidare” utesluten ur Hyresgästföreningen.

Thomas Sowell, som är en framstående ekonom och en gammal vän och kollega, skrev nyligen ett antal artiklar med titeln ”A war of words”.

När jag ser utrikesminister Kang och betänker med vilken ivrig beslutsamhet det koreanska folket och dess ledare hanterat coronaepidemin kan jag inte annat än sucka och motvilligt erkänna att koreanerna i genomsnitt verkar dugligare än svenskarna i genomsnitt.