Människor som vill förändra har ofta sökt inspiration i det förgångna. Det kan den nya konservatismen också göra. 1800-talets romantiska poesi lär oss allt om stolthet, integritet, manlighet och svensk självkänsla. Det är bara att läsa och lära. Dikterna finns kvar och väntar på att bli återupptäckta. Frågan är bara hur de ska göras tillgängliga.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Eddie (Mohamed Omar) med asakännaren Linus Karlén. På hans sajt Lidskälv finns artiklar, podcast och böcker om asatron, den gamla nordiska religionen, men också om senare tiders folktro. I artikeln ”Den svenska offerseden”vill Karlén visa hur hednisk sed levde kvar i kristen tid.

När coronapandemin gradvis klingat av och olika länders virusbekämpning kunde utvärderas utsågs Sverige enhälligt till världens överlägset bäste domptör av coronat. Den svenske statsepidemiologen som lett den svenska kampanjen blev en internationell förebild och hjälte. Den svenska regeringen, som genom olika ekonomiska transaktioner fått det konkurshotade SAS i knät fick den geniala idén att göra statsepidemiologen till VD för flygbolaget så att dennes managementkompetens ånyo kom till sin rätt för att lösa en annan knepig utmaning.

Men nu kunde statsministern, som misslyckats nästan i allt han föresatt sig från regeringsskiftet 2014, möjligen utom att locka Centern och Liberalerna in i ett tvångsmässigt samarbete utan själ och mening, äntligen få en chans att träda fram som landsfader. Eller i vart fall försöka att göra det. Så fick vi se TV-framträdanden där statsministern försökte mantla rollen som tidigare ”stora” socialdemokratiska statsministrar gjort under 1900-talet, från Per-Albin Hansson, via Tage Erlander till Olof Palme.

I en annan tweet skriver Linda Snecker: Ingen torsk ska komma undan. Oavsett vem du är. Att köpa en annan människas kropp ska alltid leda till fängelse. Så låter det nu. Men i andra fall heter det att hårda straff inte hjälper. Det verkar som om vänstern gör skillnad på folk och folk. Vita män som köper sex ska kastas i fängelse utan nåd. Men så kallade ”rasifierade” män med bakgrund i Afrika och Mellanöstern som gruppvåldtar, ja, dem är det närmast synd om.

För människor som tror på tesen om alla människors lika värde och föreställer sig att det inte finns några kvalitativa skillnader mellan olika kulturer kan denna uppfattning framstå som fördomsfull. När jag en gång för länge sedan läste ett uttalande av filosofen John Stuart Mill (tror jag) på temat att ”en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk” (eller något ditåt) ryste jag av kränkt jämlikhetsnit och skrev genast av Mill (om det nu var han) som en viktoriansk reaktionär.

Men det var en somalisk broder som berättade hur han gjorde för att kunna missionera på heltid. Hans fru hade niqab, en slöja framför ansiktet, vilket gjorde att hon var garanterad att inte få jobb. Själv hade han fotsid skjorta och turban, vilket gjorde även honom omöjlig på arbetsmarknaden. Paret kunde leva på försörjningsstöd och barnbidrag. De hade sju barn. Brodern förklarade att bidragen kom från Allah. Det var Muhammeds gud som försörjde alla levande varelser.

Det sägs att när gudarna vill förgöra någon så börjar de med att göra honom galen. Jag anser att en sorts galenskap gripit tag i Sverige och med tiden injicerat allt mer av sitt mentala gift i våra hjärnor så att vi nu inte längre är vid deras fulla bruk. Vi intalar oss att vi ostraffat kan bortse från det sunda förnuftets maningar eftersom vi i vårt högmod fått för oss att vi kan allt.

Och vi behöver kanske känna det ibland för att känna oss levande. Vi behöver den miljö vi en gång har utvecklats i. Vi behöver värme, kyla, ljus och mörker för att få balans mellan det intellektuella och det fysiska. Men vi behöver också en livsmiljö som betyder någonting, som är besjälad av någonting, som vi kan upprätta ett emotionellt förhållande till. Vi vill leva i en värld som har en mening, en betydelse, ett värde. Vi kan inte bara leva i sterila städer med en arkitektur som går på tvären mot allt vad skönhet och andlighet heter.

En irriterande sak med censur är att vi som mediakonsumenter sällan får veta vad som censureras, eller varför. I den bästa av världar kan man ju tänka sig Googles algoritmer som hjälpsamma ”spamfilter”, som besparar mig en massa värdelösa sökresultat och uppenbara lögner av typen: månen är en ost. Men de kan också fungera som ”politiska filter” som tystar oppositionen, skyddar makthavare från insyn och döljer saker allmänheten borde få veta. Man skulle vilja titta ner i YouTubes skräpbox, och se vad den döljer.

Mitt under coronakrisen ger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varje svensk anledning att ställa frågan: Vad fan får vi för skattepengarna? De lägger nämligen drygt en halv miljon kronor av skattebetalarnas pengar – 600 000 kronor – på att betala ett antal utvalda artister för att framträda framför en mobilkamera.

Coronaviruset ger utmärkt stoff för samhällsfilosofiska funderingar. Eller rättare sagt: inte viruset i sig utan samhällenas metoder att förhålla sig till smittan.

Häromdagen var jag på Stadsbiblioteket i Uppsala för att leta efter en bok. När jag gick där fick jag syn på en framställd hylla med skylten ”Kvinnliga författare”. Jag kunde inte låta bli att le. Egentligen är ”författarinnor” än bättre beskrivning. För ”kvinnliga författare” skulle också kunna tolkas som författare som skriver på ett kvinnligt sätt. Men ordet ”författarinnor” tycks ha rensats ut ur språket.

Arbetsförmedlingen har stämts för att ha diskriminerat en muslimsk kvinna. Det de gjorde var det de är ålagda att göra när människor vägrar ta arbeten de blir anvisade – de återkallade en anvisning till jobb- och utvecklingsgarantin. Men eftersom kvinnan är muslim var det fel att behandla henne på samma sätt som man behandlar andra arbetslösa. Då krävs tydligen särbehandling. Hur ska man annars tolka beslutet från Byrån mot diskriminering i Östergötland att stämma Arbetsförmedlingen?

Igår skrev jag en krönika om att jag har svårt att förlåta politikerna den svåra synden att de hellre försörjer arbetslösa med olika slags bidrag än förmår dem att ta de enkla jobb som faktiskt finns, till exempel säsongsjobb med plantering av skog – jobb som riskerar att bli ogjorda nu när de flitiga thailändare som brukat engageras har svårt att få till en resa.

Krystade frågor kan tyckas, men de aktualiserar verkliga problem. Vad är det vi ska försvara om vi inte får försvara vår nationella särart? Och varför ska vi försvara vår nationella särart militärt om vi inte försvarar den demografiskt? Spelar det i längden någon större roll om vi invaderas militärt eller genom folkvandringar? Och hur meningsfulla blir Försvarets och Säkerhetspolisens arbetsuppgifter när politiker gör allt för att försvåra dem?

Själv blev jag lite illa till mods när jag såg den här intervjun, som han gjorde för Financial Times. Lyssna på upprymdheten och arrogansen i rösten, när han säger: YOU DON’T HAVE A CHOICE …normalcy ONLY returns when we’we largely vaccinated the entire global population.

Därmed ställs saken på sin spets. Ska politikerna fortsatt vara så hårdnackade i sitt försvar för de arbetslösas rätt till försörjning på skattebetalarnas bekostnad att de hellre ser jordgubbarna förfaras, tomaterna ruttna på gren och svenska lantbrukare gå i konkurs än de ruckar på sina av uppdragsgivarna sedan länge förkastade principer?

Förr i tiden fanns två dominerande ideologier, å ena sidan någon sorts socialism och å den andra något slags amalgam av konservatism och liberalism. Socialismen kallades vänster och liberalkonservatismen kallades höger. Socialismen var arbetarklassens ideologi och liberalkonservatismen var borgerlighetens ideologi.

När jag jobbade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier, som då var underställt statsrådsberedningen och väl därför fick betraktas som ett slags myndighet med ansvar att styra framtiden, så praktiskt taget badade jag i framtidsstudier från när och fjärran.

Efter så kallad ”genuskritik” plockar skattefinansierade SVT bort ett avsnitt av Alfons Åberg från Bolibompa-appen. Det kränkta pk-folket tillåts alltså diktera vad som ska visas på en medieplattform som vi alla betalar för.

Den märkligaste händelsen i svensk politik är kanske klackvändningen i flaggfrågan. Hur kan en regering som fram till helt nyligen betraktade den svenska flaggan som något nazistanstucket plötsligt omge sig med flaggor som om det varit nationaldag på Skansen?

Låt sekundärskammen svepa över er.

Livet är i mycket en ständigt pågående trial and error-process där vi förhoppningsvis lär oss något av våra misstag.

Den första helt socialdemokratiska regeringen – Brantings 1920 – hade 15 statsråd (och ett par konsultativa.) Denna regering hade en finansminister, Thorsson, som föräldralös sålts på auktion, en friherre, Erik Palmstierna, som var utrikesminister, en tidigare järnarbetare som sjöminister, ett par jurister, en krigsminister, Per Albin Hansson, som varit bodbiträde, Rickards Sandler, finansminister efter Thorsson, son till en riksdagsman, grundare av ABF, översättare av Karl Marx, expert på chiffer och medlem av Vetenskapsakademin.

Idag (9/5 2020) sände Det Goda Samhällets YouTube-kanal det fjärde avsnittet av programmet Coronapanelen. I detta avsnitt samtalar Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau via länk med en panel bestående av tre experter:

Sedan flera decennier har svenska politiker, journalister och moralister av alla de slag förklarat för oss att det omoraliskt att värna det egna. De verkliga hjältarna, har det hetat, är de som tänker på de andra, som välkomnar de andra. Men hur brukar det se ut? Har inte lojalitet med den egna gruppen, med den egna gemenskapen alltid setts som ett lovvärt karaktärsdrag? Är det verkligen moraliskt försvarbart att INTE prioritera de egna?

Vänsteraktivisten Loan Sundman var tidigare med i något som kallas Researchgruppen, en mycket otäck grupp som fungerar som en underrättelsetjänst för att kartlägga folk som extremvänstern ser som fiender. Folk som de kallar högerextrema, fascister, rasister och så vidare.

Det som jag oroar mig alltmer över är att de politiska ingreppen ska omöjliggöra det naturliga tillfrisknande som ligger inbyggt i det mänskliga samhället. Tänk exempelvis på hur snabbt Europa återuppbyggdes efter andra världskrigets förödelse. Återhämtningens styrka berodde, tror jag, i huvudsak på att folk lämnades relativt fria att odla sin kål.

Vår tid, och det gäller även mig, är besatt av rädsla och oro. Man ser tecknen över allt. Föräldrar törs inte lämna sina barn vind för våg att leka i skog och mark som ungar fick göra för bara femtio år sedan utan vill ha dem under ständig vuxenbevakning. Det har gått så långt att jag betraktar min telefon som en trygghetsinrättning, det är säkrast att ha den i fickan för man vet ju aldrig vad som kan hända.