Ända sedan jag var barn har det fnysts åt idyller. Inte av oss konservativa, som uppskattar det vackra svenska landskapet och den svenska kulturen, och som njuter av en stilla skärgårdsidyll eller den lilla röda torpstugan vid skogsbrynet. Utan av ”progressiva” vänstertyckare, som knappt verkar stå ut med att se en liten prästkrage utan att längta efter betong och ångest.