2020 lider mot sitt slut, det ”turbulenta 2020-talet” har redan gjort skäl för sitt namn. Enligt generationshistorikerna Strauss och Howe befinner vi oss i den fjärde och avslutande fasen i den era, det saeculum, som inleddes 1946.

Den nya högern kommer skapas av de som möter främlingen med egna klaner, på samma sätt som fascismen mötte kommunisterna med egna kämpar på gatan. Det gamla Sverige är redan en förlorad fråga, och nya makter slår rot i varje spricka och öppning. Vår tids fråga är inte hur vi tar över staten – hur vi klär oss i kostymer och kapar ett sjunkande skepp – utan hur vi överlever utanför staten. Hur vi skapar nya gemenskaper i samhällets gränsland, och förbereder vårt blod för en ny kamp.

När Google nyligen stängde av Swebb-tv:s Youtubekanal och utan förvarning raderade hundratals filmer de lagt upp var det inte första gången ”Big Tech” tog politisk ställning.

Äventyret i Kvarnerviken Det hela började 1919. Första världskrigets mest ökända fredsfördrag, Versailliesfreden, hade undertecknats, och freden i Saint-Germain som följde därpå upplöste dubbelmonarkin Österrike-Ungern. En av stötestenarna under de fortsatta fredsförhandlingarna var staden Fiume vid Adriatiska havet.

Intressant var att paret Ehrenreich identifierade PMC-skiktens ambivalenta position i samhället. Delvis var de tvingade att sälja sitt arbete till kapitalisterna, varför en antagonism till dessa uppstod. PMC önskade autonomi, men tvingades underkasta sig ”kapitalets” intressen och direktiv. Men av detta följde ingen naturlig allians med arbetarna, tvärtom utgjordes deras funktion ofta av ”management and manipulation of working-class life”, i skolan, i hemmet, på arbetet. PMC kunde enligt paret Ehenreich ha intresse av kapitalismens undergång, men inte av ”proletariatets diktatur”. De kombinerade ofta en fientlig inställning till kapitalismen med elitism mot arbetarna.

Bland Bertold Brechts mer kända citat finner vi det klassiska ”om folket förlorar regeringens förtroende så får väl regeringen upplösa folket och välja ett nytt”.

Under åren har vi med ojämna mellanrum tagit upp konflikter mellan de grupper som ingår i den så kallade regnbågsalliansen. Det är intressant samtids- och idéhistoria att följa dessa konflikter, en möjlighet bland annat att bekanta sig med begrepp som TERF, SWERF och Two-spirit.

Döden påverkar konsten både på en individuell och en samhällelig nivå. När Edgar Allan Poe skrev The Masque of the Red Death hade hans hustru Virginia drabbats av tuberkolos. När Die Pest in Florenz hade biopremiär hösten 1919 härjade spanska sjukan i världen.

Alexander Dugin är en man med många strängar på sin lyra. Han har inte nöjt sig med att försöka förstå världen utan även intervenerat i såväl meta- som geopolitiken för att förändra den.

Hjälten som till slut, efter långa och hårda strider mot en numerärt överlägsen men moraliskt underlägsen fiende, går under blir därigenom en ännu större hjälte.

Som helhet är det en spännande och välgjord serie, även om den bekräftar Ross Douthats tes om vår samtid som dekadent i meningen oförmögen till nyskapande. Favreau utgår från redan existerande element och skapar en ny kombination av dem.

Visst minns jag den gången jag och min bror hyrde filmen American beauty, med den en gång prisade skådespelaren Kevin Spacey i huvudrollen, idag mer känd som pedofilbögvåldtäktsmannen i Hollywood. Filmens huvudsakliga uppgift – enligt regissören Sam Mendez – var att fokusera på maskuliniteten i ett patriarkalt samhälle

Joscelyn Godwin är en värdefull bekantskap, känd bland annat för böcker som Arktos – The Polar Myth in Science, Symbolism, and Nazi Survival och Harmonies of Heaven and Earth – The Spiritual Dimension of Music from Antiquity to the Avant-Garde.

Guy Debord är idag mest känd för klassiska Society of the Spectacle men han gjorde även ett antal ”anti-filmer”. De var ofta exempel på det lettristerna kallade détournement, användandet av bekanta bilder, texter, musikstycken et cetera i nya sammanhang där deras budskap blev ett nytt.

Hamid har burit en mask på Flashback och en annan i offentligheten, vilken som är den ”verkliga” Hamid Zafar vet han sannolikt inte ens riktigt själv. Om det överhuvudtaget är någon av dem. Ett mjuktotalitärt samhälle är i grunden oäkta, vilket är mer intressant att reflektera över än att Zafar under pseudonym skrivit elaka saker om olika grupper i sammanhang där många under pseudonym skriver elaka saker om olika grupper.

Guy Debord (1931-1994) var en av 1900-talets mer originella tänkare. Som ledande företrädare för den situationistiska internationalen förenade han arv från tidigare konstnärsavantgarden och heterodoxa marxistiska strömningar, vad gällde både teori och praktik. Han framstod ofta som en strateg som med iskall blick förutsåg motståndarnas drag och flyttade sina egna pjäser

Guy Debord (1931-1994) var en av 1900-talets mest givande kulturkritiker, han var författare, filmmakare och en av de ledande i den situationistiska internationalen.

Man vill tro att Karlsson bara noterat förekomsten av termen fusionism i USA utan att närmare studera dess begreppsliga definition, och tyckt att den är bra och användbar för sitt eget syfte. Men det är inte lätt. Karlsson knyter explicit termen till Buckley, hos vilken den har en mycket distinkt betydelse, en betydelse helt skild från hans eget projekt sådant han själv beskrivit det. Kan han verkligen ha missat det?

Christopher Nolan är en av vår tids mest intressanta filmskapare, bland annat är han populär i delar av högern för sin Batmantrilogi. Dessa filmer utforskade arketypen, den maskerade skiparen av rättvisa som funnits i det europeiska omedvetnas underströmmar åtminstone sedan vehmen och hos Nolan fick tydligt gotiska aspekter.

Populärkulturen kan på gott och ont betraktas som bärare av vår tids mytologi, i någon mån förs där arvet från våra förfäder vidare i nya former. Bärsärkarna har ersatts av Hulken, fabeldjuren av Kalle Anka. I hög grad handlar det om en tilltagande inversion och pervertering av äldre teman, inte minst i politiseringen direkt riktad mot Europa, men ibland lyckas det tidlösa skina igenom

I de bitvis ännu tämligen outforskade gränslanden mellan djuppsykologi och mytologi finns en serie utsiktsposter varifrån man har en god överblick över den samtida populärkulturen.

Den italienska traditionalisten Julius Evola (1898-1974) har genom verk som Revolt Against the Modern World och Ride the Tiger haft ett betydande inflytande på vår tids genuina höger. Hans kritik av den moderna världen utgick från förmoderna perspektiv, i hög grad gemensamma för de flesta historiska civilisationer och kulturer

Två historiska faktorer borgar för att den miljö som ibland ges namnet afrocentrism under de kommande decennierna kommer flytta fram sina positioner markant. Den första är den demografiska, människor av afrikansk härkomst ökar snabbt i antal både i det gamla Aftonlandet och i Afrika.

Att historien är aningen mer komplex än populärkulturens ”svarta bra, vita elaka” är inget man vill ta till sig om man vill kunna delta i maktens orwellska sessioner av tvåminutershat eller alls konsumera dagens populärkultur utan en tilltagande känsla av äckel.

(in modo di parlando) Det som dominerar nu är en känsla av overklighet av absurditet av att något har gått så fullständigt galet att det inte borde kunna undgå någon att alla borde se det, bokstavligen alla ja, att de i själva verket gör det men att de flesta låtsas som ingenting

De flesta torde känna till att Marx hade tre betydande inspirationskällor. Förenklat Hegel, Ricardo och Fourier, alltså tysk filosofi, klassisk politisk ekonomi och tidig socialism. Mindre känd är den fjärde inspirationskällan, antropologer som Lewis Morgan.

Till sociologins klassiska namn hör Georg Simmel (1858-1918), han får även räknas som en av de potentiellt mer givande sociologerna för en intellektuell höger.

Nietzsche är fortfarande en av den moderna världens mest skarpsinniga betraktare. De senaste åren tycks intresset för mannen som beskrev sig som dynamit ha dalat något, men hans inflytande har varit betydande förut och det lär det så småningom bli igen.

Flera av hiphopens mer centrala uttryck, som ”G”, ”word” och ”breaking it down”, härrör egentligen från de i Sverige tämligen okända ”femprocentarna”.

En möjlig definition av stammen är den grupp människor man hjälper att föda och att försvara. Ett samhälle som förvägrar sina medlemmar möjligheten att osjälviskt handla på det viset är ingen gemenskap. Så resonerar Sebastian Jünger i Tribe, en givande betraktelse av den moderna världen med stamsamhällets tidlösa perspektiv som utgångspunkt.