Häromdagen bekantade vi oss med hur politisk korrekthet och framväxande ”woke” totalitarism utgör misshandel av språket. Oavsett om vi med Molyneux talar om ”the art of the argument” eller om vi rör oss i en habermasiansk frankfurttradition och hellre använder oss av termen ”kommunikativt handlande” är det tydligt att woke budskap representerar en väsensskild logik.

Den svenska adoptionspolitiken är ett område man som svensk sällan reflekterar kring, den framstår som en naturlig del av sakernas tillstånd. Man missar då att den varit ovanligt omfattande jämfört med andra länder och haft en koppling till den svenska ideologin.

Den omfattande migrationen från länder i tredje världen till Sverige och övriga Europa är inte bara ett allvarligt politisk problem utan en ödesfråga. Det handlar bokstavligen om vårt folks och vår kulturs över­levnad.

Det samtida Västerlandet antar ständigt mer totalitära drag, om man nu inte tror att det beror på slumpen eller fenomenens ovedersägliga sanningshalt att i princip inga politiker och andra kändisar sticker ut näsan under inledningsskedet av exempelvis BLM. Resultatet är detsamma som man förväntar sig i ett totalitärt system

Den politiskt korrekta världsbilden, oavsett om den sedan benämns woke, vänsterliberal, ”kulturmarxistisk” eller något annat, förutsätter ett tillstånd av historisk analfabetism där verkliga historiekunskaper ersatts av Hollywoodfilmer och de känslor dessa väckt.

En konsekvens av den vänsterliberala hegemonin är underskottet av forskning om vänsterliberaler, oavsett om det sedan gäller psykologi, ideologi, realpolitik eller rentav dialektiken mellan alla dessa. Det ”forskas” flitigt om ”högerextremister”, ”populister” och andra, men hegemonin betraktas sin föränderlighet till trots som det ständiga, oproblematiska normaltillståndet.

Allt som varit fast förflyktigas, allt mer av det som varit självklarheter blir samtidigt föremål för politik och manipulation. Ett exempel på detta är brytningen mellan tradition och politik, representerad av bland annat Machiavelli, ett annat är den tendens i riktning mot biopolitik som Foucault beskrev.

Ett givande tema hos flera av de mer samtida samhällsteoretikerna är att gamla modeller för att förstå kultur och politik är överspelade och måste ersättas av nya.

På första maj brukar vi bekanta oss med olika intressanta vänstertänkare, från Karl Marx och den orientaliska despotismen till rådssocialisterna. En annan givande bekantskap, aningen mer samtida än Marx och Wolffheim, är David Graeber.

Völsungasagan är en av mina favoriter i den rika skatt av myter och berättelser våra förfäder lämnat över till oss att vårda och fortsätta berätta. Detta inte minst då den innehåller flera indo-europeiska inslag och en högst nordisk livssyn

Ibland kan man hitta intressanta ledtrådar till samtiden i det banala såväl som det rent infantila. Ett bra exempel på detta är kontroversen som uppstått kring Tom Hanks son Chet.

Diskussionen om mänsklig intelligens och IQ förs huvudsakligen ur ett individuellt perspektiv. Det är individer som har intelligens, det är individer som har en viss IQ, högre eller lägre, över eller under ge­nomsnittet hos populationen.

Bertrand de Jouvenel des Ursins (1903-1987) var en av 1900-talets mest givande tänkare, värdefull för både traditionell höger, frihetliga socialister och klassiska liberaler inte minst genom sin historiska skildring i On Power av hur det kalla monster han gav namnet Minotauren flyttat fram sina positioner. Minotauren var, och är, Makten

Intressant är att det tycks finnas en koppling mellan kunskap om folkutbytet och förändrade attityder till den egna gruppens intressen. I studien Feeling Threatened About the Future: Whites’ Emotional Reactions to Anticipated Ethnic Demographic Changes undersökte H. Robert Outten, Michael T. Schmitt, Daniel A. Miller och Amber L. Garcia hur vita amerikaner och vita kanadensare reagerade efter att de tagit del av information om den annalkande minoritetsstatusen.

James LaFond är en av samtidens mer givande amerikanska författare. Han har många strängar på sin lyra, från löneslav, kampsportare och psykogeograf till initierad kännare av Robert E Howard och författare av både historiska studier och skönlitteratur.

LWA har större tilltro till vetenskapen än RWA, men något paradoxalt är de samtidigt mer negativa till yttrandefrihet. De tycks också drivas av mer fientliga känslor gentemot meningsmotståndare, med en mer positiv inställning till politiskt våld, moralisk frånkoppling (”moral disengagement”) och skadeglädje (”partisan schadenfreude”).

Den hegemona ideologin och praktiken kring rasrelationer är ett mysterium präglat av självmotsägelser och paradoxer, så även de vita liberaler som upprätthåller dem. Det är ett skadligt mysterium, ostört leder det oss till oåterkallelig undergång, men det är också ett mysterium som hos tänkande människor bör väcka nyfikenhet och försök att finna den nyckel som förklarar fenomenets många självmotsägelser.

Man kan då notera att urfolksbegreppet tillämpas selektivt, vita människor är per definition aldrig Indigenous. Vi har ett samhälle som på samma gång godkänner raslagar och säger sig vara mot rasism, ett samhälle som på samma gång godkänner och fördömer exkludering. Mönstret bakom denna till synes paradoxala situation är att det godkänns som kan antas vara till maximal skada för vita människor.

I samband med det iranska nyåret kan det vara av intresse att bekanta sig närmare med våra indo-europeiska släktingar i österled. En givande utgångspunkt är då Iranian Leviathan av Jason Reza Jorjani. Jorjani har en gedigen akademisk bakgrund, bland annat inom filosofi, iransk historia och komparativ religion.

Häromdagen gick Miljöpartiet ut med att ”det finns ett tredje kön”. Det är i många sammanhang ett hatbrott att invända att det bara finns två kön, så det avstår vi naturligtvis från.

En sida jag besöker regelbundet är Evo and Proud, antropologen Peter Frosts blogg. Frost är, som namnet på bloggen antyder, intresserad av mänsklighetens evolution. Han skriver om allt från svårigheterna att få japaner att överhuvudtaget förstå konceptet assimilering till efterfrågan på vita slavinnor historiskt.

Överhuvudtaget finns det en del användbara verktyg i feministisk teori även för den som menar att ett motsägelsefullt tillstånd, med inslag av det Evola kallade gynekokrati, tagit patriarkatets plats.

För ett par månader sedan skissade jag på en text om coronademonstrationerna i Tyskland, Holland och Storbritannien. Det var ett intressant fenomen, inte minst historiskt och politiskt betraktat.

För det tredje representerar förbudet, liksom det identitära motståndet mot det, den förändring av Väst som bland annat Paul Gottfried försökt fånga i böcker som After Liberalism. Det Väst många av oss fortfarande tror att vi lever i, där yttrandefrihet var en grundpelare, har i hög grad ersatts av något kvalitativt annat.

Likheterna mellan gentrifierings-, turism- och invandringskritikernas känslor och upplevelser är pedagogiskt användbara. Två av dem tas på allvar av den postliberala ”vänstern”, den tredje demoniseras. Detta låter antyda att det för denna ”vänster” aldrig handlar om principer utan istället om ”vem”. Drabbas svarta av en storskalig inflytt av vita eller greker av mängder av tyskar på besök är det upprörande, drabbas istället tyskar eller greker av en massiv inflytt av män från Mellanöstern är det precis som det ska vara

I globalismens kölvatten har Västerlandets nationer gått från att vara aktörer till att bli arenor för främmande aktörer. Vad som är ägg respektive höna i utvecklingen kan naturligtvis diskuteras, att globalismen var en lämplig ideologi för att kamouflera och legitimera det Lasch kallade eliternas revolt bör oavsett vilket även ett barn kunna förstå.

I den framtid då vår tids historia skrivs kommer fransmannen Guillaume Faye att tilldelas en central roll. När cancern tragiskt tog hans liv 2019 hade han en mångsidig och händelserik bana bakom sig, en bana som lämnat ett växande avtryck i stora delar av den mer genuina högern.

Beatförfattarna betraktas idag ofta som föregångare till hippies och ny vänster, i många ögon är distinktionen dem emellan diffus. Verkligheten är som vanligt mer komplex, i synnerhet vad gäller den mest kände beatförfattaren Jack Kerouac (1922-1969).

Vi behöver inga bistra influencers som talar om den gamla världens plikter och dygder med låtsad auktoritet. Vi behöver livsnjutare av antika proportioner. Män som kan tända eld på en hel stad för flammans skönhet. Åska i själens alla färger, som hedrar gudarna med kroppens djupaste lust.

Ett fenomen man märkt av de senaste åren är vita människor som använder ”vit” som ett negativt laddat förled. Det är vita kvinnor som talar om ”vita kränkta män”, som om det inte funnes kränkta män av andra kulörer. Det är vita män som poängterar att Trumps demonstranter var ”vita män”