Ibland när jag undervisar tar jag upp någonting jag brukar kalla för ”protective shield”. Med det åsyftar jag försök inom vetenskapen att på olika sätt skydda sig själv eller sin forskning från rationell kritik. Ett exempel på ett sådant skydd är cirkelresonemang, alltså när man låter sina egna påståenden bevisas av sig själva: mitt påstående är sant eftersom enligt mitt påstående är mitt påstående sant. Det händer att jag skojar till det lite och jämför med konspirationsteorin om ”chemtrails”.

Klas, en gammal bekant till mig, skrev argt: ”Ni stjäl vår kultur!” Vi var halvvägs genom tonåren och det Klas syftade på var converse. Alltså skorna. Klas var nämligen punkare och ”fjortisarna” hade hittat fram till ”deras” skor. Plötsligt var converse – en viss typ av kulturmedvetna punkares signum – mainstream. Jag hade liknande känslor när ”emo” började betyda ”ledsen” i stället för att beteckna den skräniga typ av post-hardcore som vi lyssnade på. En kulturell appropriering utan motstycke!

Jag läser just nu en kurs i idéhistoria. För några veckor sedan fick vi den ganska roliga uppgiften att låtsas vara Niccolò Machiavelli och i hans namn skriva ett brev till en nutida makthavare (kanske blir Machiavelli aldrig gammal så länge politiker bestämmer så mycket som de gör). Jag tog mig friheten att leka lite med fantasin: “Min ärade Lejonkung Simba, son av Mufasa, härskare av allt det som solen rör vid, jag är hedrad och djupt tacksam över att Ni accepterar mitt erbjudande att i egenskap av furstlig rådgivare sälla mig till Eders hov…

Rörelsen Hollaback har som mission att uppmärksamma gatutrakasserier, alltså den sexistiska, rasistiska, homofobiska, etc., verbala förföljelse många drabbas av vardagligen. Tidigare i veckan postade Hollaback en film på en kvinna som går på New York City’s gator och får utstå sexuella trakasserier. Filmen är en ögonöppnare.

Nu vill de jävlarna införa rökförbud på fler platser. Somliga vill vrida det till en liberal fråga, vilket kan sägas ha formellt stöd i liberalismens idéer: man får inte skada andra och om rökning skadar andra är rökning fel och ska inte vara tillåtet. Gott så. Men inte gott nog. Den egentliga frågan handlar ju om att skada andra: rökning borde inte vara förbjudet (man kan ju röka utan att skada andra, som exempelvis när man är ensam), det som borde förbjudas är att tillfoga skada.

I lördagens Expressen skrev Anna Dahlberg på ledarplats en krönika om vinster i välfärden. Jag tycker att hon har fel på nästan alla sätt men det är inte ämnet för den här texten. Dahlberg nämner två gånger i sin krönika anarkokapitalism i sin beskrivning av alliansregeringens Sverige, vilket föranleder mig att skriva en kort text om vad det är (innan Anna Dahlberg tar sig för att göra det).

Igår satte Feministiskt Initiativ rosa glasögon på de andra partiernas valaffischer. Det var en harmlös aktion, kan tyckas, och idag ska partiets medlemmar själva plocka bort dem igen. Men att aktionen var harmlös förändrar inte att den var fel. Det är när man respekterar principer även i små och till synes oförargliga saker som man är mogen och ansvarstagande.

Två veckor efter att Barack Obama vann presidentvalet år 2012 publicerade filosofiprofessorn Michael LaBossiere en mycket intressant artikel på The Philosophers’ Magazines blogg. Obamas valvinst (eller snarare republikanernas valförlust) kunde enligt LaBossiere till viss del förklaras som en förlust i kunskapens sfär: republikanerna byggde sin valrörelse på en felaktig uppfattning om Obama och hans väljare och gick därför ut i politisk strid mot en fiktiv motståndare. De slogs inte mot Obama, utan mot en nidbild som de själva skapat. Låt mig pröva att återanvända LaBossieres grepp på Sverige och Sverigedemokraterna. Jag tror nämligen att samma typ av fenomen går att hitta även här.

Miljöpartiet har blivit en tillflyktsort för osäkra väljare då partiet betraktas som harmlöst och snällt. Så är inte fallet. Miljöpartiet har helt fel idéer om vilken politik som ska rädda världen och dess företrädare borde verka i opposition – inte i maktposition.

Karl Marx menade att statens funktion var att försvara privat egendom, och därför i förlängningen att försvara det borgerliga sättet att tänka. Staten var någonting som mänskligheten måste övervinna för att kommunismen skulle uppstå (och därmed en ny, rättfärdig, stat). Vår tids utomparlamentariska vänster är inte nödvändigtvis marxister, men man anammar ändå ett liknande tankesätt.

Jag har en vän som kommer att rösta på Feministiskt initiativ. Häromdagen berättade hon att hennes Facebookflöde i princip enbart består av information om och av F! (dessa algoritmer – de borde också leverera motsatsen till det man gillar) och att det i hennes värld är självklart att partiet kommer in i riksdagen i september. Jag tror inte att de når spärren på 4 procent, men man vet aldrig. Hur som helst pratade vi kort om feminism. Såhär tänker jag, på ett ungefär.

Vinster i välfärden står inte i valrörelsens centrum. De olika parterna har bestämt sina positioner och håller dem stadigt utan att de utvecklas. Det är synd, för debatten pågår och vänstern ligger under. Såhär ser läget ut.

Det måste ha varit våren 2009. Jag var mellan två jobb och hoppades kunna kvittera ut lite av den A- eller Alfa-kassa (någon bokstavskombination) jag troget hade betalat till i flera år. Faktum var att jag redan hade ett jobb på gång, som jag givetvis inte hade fått genom Arbetsförmedlingen utan genom egna ansträngningar, och bara behövde pengar så att jag klarade mig i en eller två månader. Gosse, det hade nog både varit enklare och gått snabbare om jag hade rånat myndigheten i stället.