I dag skriver jag på Initiativ:idé att svenskarnas fokus på inkomstskillnader hör gårdagen till. I stället borde man se till de verkligt utsatta människornas autonomi och verka för att främja deras egenmakt att skapa sina egna liv. Med det menar jag att en liten omfördelande politik i Sverige i dag är bra, men att avsikten bakom den inte borde vara utjämnande utan autonomifrämjande.

Marie Demker, professor i statsvetenskap och vänsterlutande debattör, frågar sig i dag i ett blogginlägg om vår samtid präglas av verklighetsfrämmande idealism. Om Demker har rätt, skriver hon, ”riskerar den materiella verkligheten att kullkasta och massakrera de värden vi verkligen gemensamt värnar.” Jag vet inte om hon har rätt. Kanske är 2010-talet fyllt av ”moralism och högstämda ideal” i jämförelse med andra decennier.

Min debattartikel med rubriken ”Öppna gränserna” som publicerades i går i UNT har fått mycket uppmärksamhet. Många är positivt inställda, andra är det inte. Min tanke med det här inlägget är att bemöta den kritik jag tycker är viktigast.

I dag presenterar jag på Upsala Nya Tidnings debattsida tre principiella skäl till varför västerländska demokratier bör hålla sina gränser öppna. Det är omöjligt att öppna gränserna, hävdar i dag debattörer från höger till vänster. Men man måste tänka tvärtom. Eftersom rörelsefriheten är okränkbar är vissa statliga åtaganden omöjliga.

Jag tänker på ideologier som betraktelsesätt bestående av två komponenter, en etisk och en sociologisk. Med betraktelsesätt menar jag ungefär att vi ser på samhället, analyserar det och fäller utsagor om det från ett visst perspektiv. Den etiska komponenten reflekterar moraliska normer och värderingar vi finner rimliga eller övertygande. Med sociologi menar jag våra idéer om hur människan fungerar både enskilt och i grupp. För att vår ideologi – vårt betraktelsesätt – ska vara genomtänkt måste dess komponenter vara det.

Jag läste en artikel i The McGill Daily, McGills universitets studenttidning, med rubriken ”Everything is problematic”. Artikeln är skriven under pseudonym av en politiskt aktiv student som lämnat den radikala vänstern bakom sig. Skribenten har några väldigt goda poänger.

The Sopranos är den bästa TV-serien någonsin (jag är en objektiv bedömare). Maffiafamiljen använder hot och utpressning för att hålla makten över den svarta marknaden i New Jersey. I spetsen går Tony Soprano, som tittaren lär sig att både älska och hata. Serien sändes mellan 1999-2007 och jag ser den nu för andra gången. I gårdagens avsnitt placerade Soprano ut vakter framför ett bageri som vägrade att gå med på familjens krav. Vakterna ”informerade” bageriets kunder att ägarna drev verksamheten ”fel”, vilket alla som inte går med på Sopranos villkor gör. Enligt Sopranos, förstås.

Rubriken till artikeln säger det mesta: ”Bernth måste måla om sitt hus”. Huset är inte neongrönt. Inte heller är det regnbågsfärgat eller lila med rosa stjärnor på. Det är brandgult skiftande mot rött – och skitsnyggt. ”Den färgsättningen är inte svensk”, kommenterade Anders Steen (C),ordförande i byggnads- och räddningsnämnden i Mjölby, ”i Sverige håller vi oss till en färg i stort sett.”

Margot Wallström är produktiv. På mindre än ett halvår har tre stater kallat hem sina diplomatiska ombud från Sverige, en bedrift utan motstycke. 57 länder har signerat ett gemensamt uttalande mot utrikesministern. Därtill har hon beskyllt anställda på Expressen för att vara lögnare när de har publicerat sanna uppgifter.

Eftersom jag har satt igång ett litet bloggprojekt med den ödmjuka målsättningen att skriva ett inlägg om dagen handlar den här texten inte om någonting dagsaktuellt, men fortfarande något väldigt viktigt: metodologisk individualism.

I dag kör LO sin årliga kampanj om inkomstskillnader. Som vanligt har de handplockat de 50 mest välbetalda personerna i Sverige och jämfört deras inkomster med en genomsnittlig industriarbetares. Skillnaden däremellan är – hör och häpna – jättestor. Varför fokuserar LO på detta? En liten grupp människor har väldigt höga inkomster, men inte på bekostnad av någon annan. Det är inte för att arbetare har lägre inkomster som en VD har högre. Deras arbetsinsatser värderas helt enkelt olika av dem de anlitas av, storleken på deras inkomster saknar inbördes relationer.

Bostadsministern gör i dag en av sina första arbetsinsatser genom att skriva på Dagens Nyheters debattsida att marknaden inte kan leverera bostäder. Bah! Under nittiotalet avvecklades subventionerna till bostadsbyggandet. Man fick inte längre betalt av staten för att bygga nya bostäder. I samma veva avtog naturligtvis också byggandet. Av detta faktum drar somliga slutsatsen att bostadsbyggande kräver subventioner.

I dag skriver Karin Pettersson, chef på Aftonbladets ledarredaktion, under rubriken ”Vi måste våga höja skatterna”. Svenskarna är nämligen ”underbeskattade” – ja, jag var tvungen att lära datorns ordlista det uttrycket. Enligt Pettersson räcker det tydligen inte med att Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Det räcker tydligen inte med att skatten redan är svenskens största utgift. Den med en inkomst på 25 000 kronor betalar 17 200 kronor i skatt. Varje månad. ”Underbeskattad.”

Fanny Åström, intersektionell feminist och aktivist, publicerade ett inlägg på sin blogg i dag med rubriken ”Jag har inte resonerat mig fram till att alla män är potentiella våldtäktsmän, jag har upplevt det.” Det är en rubrik med mycket vetenskapsteoretisk matnyttighet i men jag ska i det här inlägget mest fokusera på språk…

En sjuttonåring och tillika F!-medlem twittrade i går att Ebba Busch Thor står med på hans ”nackskottslista” (jag vet inte om det är sant som det står i länken att han är styrelseledamot i F! Kronoberg). Det är näthat, det är tråkigt och det är fel. Och killen har bett om ursäkt. Rubriken till ursäkten lyder ”En sjuttonårig pudel”. Killens omdöme brast och då håller han upp en skylt med sin ålder på för att bli milt behandlad av nätfolk. Jag förstår fullständigt. Är man sjutton fattar man inte alltid de bästa besluten. Det är ju därför som unga slipper undan lindrigare än vuxna. Men here’s the deal…

Ebba Busch Thor, som snart kommer att bli Kristdemokraternas nya partiledare, gjorde i går ett lysande framträdande i Agenda. Jag tror att hennes drivkraft är just vad partiet behöver. Dessutom är det spännande med en kraftfull konservativ röst i politiken. Liberalismen har historiskt sett två motståndare: konservatism och socialism. Den förra är nästan skamligt underdånig i Sverige. I och med att de konservativa delar liberalismens syn på marknadsekonomi och eftersom svenska konservativa är mjäkiga i det som skiljer dem från liberaler har de två lägren klumpats ihop.

I dag lade jag upp ett inlägg om kommodifiering – att betrakta en resurs som en ekonomisk vara – på bloggen. Jag menar att allt borde kommodifieras så att jordens resurser hanteras och organiseras rationellt. Många håller nog inte med mig. En invändning skulle förmodligen vara att vissa saker inte går att sätta ett pris på, eller att det är fel att betrakta vissa saker som ekonomiska resurser. Utbildning skulle kunna vara ett exempel min meningsmotståndare tar upp…

Björn Wahlroos, ekonomidoktor, investerare och styrelseordförande för Nordea, är en av de häftigaste personer jag någonsin lyssnat på. Jag har haft hans bok Marknader och demokrati i hyllan i flera år men har inte hunnit läsa den ännu. I förrgår presenterade han sin nya bok De tio mest förödande finansidéerna och svarade i samband med det på frågor från journalister: ”Rovfisket i världshaven kan lösas genom att privatisera oceanerna”, sa Wahlroos. ”De kunde ägas av en stiftelse som säljer fiskekvoter på auktion.”

Jag har länge velat skriva om en twitterdebatt jag hade för över ett år sedan. En filosof och tillika Mp-politiker deklarerade i hög ton att han vill ha en fri invandring. Gott! Det vill jag också. Men samma filosof och politiker var samtidigt väldigt tydlig med att han är utilitarist – han värderar en handling efter dess konsekvenser. Det betyder att Mp-politikern tycker att konsekvenserna av fri invandring är av ett sådant slag att vi bör öppna gränserna (hade konsekvenserna varit annorlunda hade han haft en annan uppfattning om invandring). Men hur vet han vilka konsekvenserna är?

För snart två veckor sedan skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Smörja, sexism och haverier – eller en svensk libertarianism?” I inlägget uppmanade jag den svenska libertarianska rörelsen att anamma en sund selektion av importerade idéer och att sätta ett större fokus på produktionen av en egen tanketradition. I det här inlägget ska jag visa varför min egen uppmaning har stora men inte oöverkomliga svårigheter.

Vi måste formulera positiva idéer om samhället i stället för att ta anti-positioner, skrev jag i det ovan nämnda blogginlägget. Det är knepigt för en libertarian att göra. Libertarianism som ideologi saknar nämligen ett inneboende ”högre gott”, eller en ”moralisk kompass” om man tillåter sig att sväva ut med orden. Det är inte libertarianismens uppgift, rent moralfilosofiskt, att säga vad som är eftersträvansvärt.

I går höll jag ett föredrag på Geijerska studentföreningen om den nya tidens vänster. Min tes är i princip denna: nyvänstern är marxism som har gått ett varv i postmodernismens malkvarn. Om vi förstår marxism förstår vi också nyvänstern, och när vi har förstått den bör vi bemöta den på samma sätt som liberaler bemötte marxism på nittonhundratalet. Max Weber förnyade klassbegreppet och gjorde det sociologiskt fruktsamt. På samma sätt borde vi i dag förnya identitetsbegreppet.

Vad var det för artikel du gillade på Facebook?” frågade min sambo efter frukost i dag. ”Ingen aning”, tänkte jag. Jag gillar ganska mycket på Facebook. ”Den handlade om något om kvinnor och sexualitet.” Efter en liten stund trillade poletten ned. Sean J. Rosenthal, någon jag har gemensamma facebookvänner med men som jag inte känner personligen, hade länkat till en artikel på en libertariansk blogg. Jag läste aldrig artikeln. Det var Seans tillhörande kommentar jag gillade…

Min kollega Payam Moula svarade i slutet av januari på mitt inlägg med titeln ”Jag tror på människan”. Jag rekommenderar en läsare av det här inlägget att först läsa både min text och Payams replik ”Vad får en tänkare att bli ‘ganska liberal’?”. Payam har inte oväntat starka poänger i sin replik. Jag tror att vi skiljer oss åt något i synen på förnuft och marknadsekonomi men enligt god sed bör fokus ligga på hans starkaste argument. Payam får in en fullträff med sitt exempel om narkotika. Som jag skrev i en kommentar till hans text är exemplet inte det mest generösa mot mig, men det illustrerar en fundamental värderingsskillnad oss emellan.

Så kallad ”intersektionell feminism” sätter för tillfället agendan i mycket av den politiska debatten. I dag behöver man inte kommentera faktisk politik för att debattera, det räcker med att man räknar etniska representanter i riksdagen och ringer Nyheter24 för att få en debattplats. Som praktik är den intersektionella feminismen förutsebar och tråkig: vi har lärt oss att se på rubriken när det är vita, heterosexuella män som är bovarna. Som teoretisk förklaringsmodell är den mycket mer intressant.

Jag har under det senaste halvåret blivit mycket tryggare i min politiska världsbild. Kanske beror det på att jag har tänkt mindre på implikationerna av mina uppfattningar och mer på utgångspunkterna för dem. Därtill har jag nog blivit lite avtrubbad. Det är ju bara massa käbbel i politiken. Käbbel och decemberöverenskommelser. Sedan en tid tillbaka har jag kallat mig för ”ganska liberal”. Etiketten är bra. Jag får skäll från alla håll: av anarkisterna för att jag är för sossig och av ”liberalerna” för att jag är för anarkistisk. Den ger mig spelrum.

I dag angreps yttrandefriheten då tungt beväpnade män attackerade den franska satirtidningen Charlie Hebdo och dödade minst tio personer, däribland två poliser. Just yttrandefriheten är en av våra viktigaste institutioner och bör därför försvaras mot alla former av kränkningar. Filmer och fotografier från dagens terrordåd spreds snabbt över internet. Yttrandefriheten ska självklart gälla, men – som Christian Christensen, professor i journalistik, skrev på Twitter – ”att sprida videon på när den franska polismannen avrättas är en rättighet du kan välja att inte använda.”

Det finns en sak, tycker jag, som särskilt urskiljer en god debattör: denne gör sig tillgänglig för kritik. Med det menar jag att hens teser, påståenden och slutsatser är möjliga att bemöta. Kanske låter en sådan tillgänglighet självklar – allt går ju att bemöta – men vi gömmer oss nog alla för kritik emellanåt. Genom att på olika vis minska våra åsikters träffytor kan vi dra felaktiga men för oss själva bekväma slutsatser. Jag ska här nämna tre knep som debattörer använder för att bli otillgängliga för kritik.

Filosofi kan ibland vara oändligt tråkigt. Själva verksamheten kan innebära att man måste läsa tusen sidor för att kunna skriva tusen ord. Den absoluta merparten av sidorna kan i efterhand kännas som onödig läsning. Men ibland kan filosofi också vara fantastiskt roligt. Just nu, exempelvis, diskuteras incest i förbundet Ung Liberal. Frågan lyder: ”Bör det vara lagligt att ha sex med sitt halvsyskon i Sverige (givet att båda är byxmyndiga)?” Liberalerna i diskussionen skiljer mellan moral och juridik och säger, på ett ungefär, att incest förvisso är äckligt men att det trots allt inte bör vara ett ämne för rättsväsendet. De mer konservativa protesterar vilt.

Jag minns inte mycket från hemkunskapen i högstadiet mer än att jag och läraren sällan kom överens med varandra. Men jag glömmer aldrig hennes effektiva rättviseprincip. När vi hade bakat någonting gott skulle en av oss dela på kakbiten medan den andre skulle välja vem som fick vilken bit. På så vis kunde ingen part hävda att hen var missgynnad av delningen. Kanske går principen att överföra till politiken?

Ni vet, som de brukar säga: ju mer jag lär mig desto starkare blir min övertygelse att jag inget vet. Eller liknande. Jag har sedan en tid befunnit mig i ett sådant tillstånd gällande moralfilosofin. Det ser ut som att mycket av moralfilosofin som den ser ut i dag har nått vägs ände. Men det kanske ser så ut för mig eftersom jag vet så lite om den. Problemet jag tittar på, tror jag, är etikens systematisering av moralen. Sådana tankar är inga nyheter för en akademiskt skolad moralfilosof, men mot bakgrund av de moralfilosofiska resonemang jag tar del av i sociala medier och i politiska sammanhang tvivlar jag på att en sådan (sund?) skepticism eller försiktighet är närvarande i en bredare krets. Men låt mig ta det hela från början…