Här är filmen som driver grönvänstern till vansinne. I första halvan slits den förnyelsebara energin i stycken. Sedan avrättas så väl det gröna baggböleriet som miljöorganisationernas oändliga falskhet. Och sedan dödar mänskligheten sig själv på grund av överbefolkning – vilket tyvärr känns en smula kliché-artat i en annars egensinnig film.

En av de politiker som irriterar mig mest är SSU:s förbundsordförande Philip Botström. Påfallande ofta är han överdrivet arrogant i sin socialistiska iver.

Varje handling vi utför formar vår framtid. Vår egen, andras och världens. Det är en rätt svindlande tanke. Den ger oss kontroll och kräver samtidigt behärskning, mod och omdöme.

Låt inte EU-kommissionen stressa igenom förordningen om terror-relaterat material online, i corona-krisens skugga. Vänta ett tag, så kan vi kanske slippa censur och uppladdningsfilter.

Turordningsreglerna måste rivas upp för att rädda de företag som räddas kan i corona-krisen. Och om regeringen inte vill göra det – då bör det ändå finnas en majoritet för en sådan reform i riksdagen.

Corona-krisen får mig att misstänka att det är ungefär så här det känns att hoppa fallskärm. Det finns rimliga skäl att tro att det kommer att gå någorlunda väl. Men man kan aldrig riktigt veta.

Demokratiskt underskott, hemlighetsmakeri, uppgörelser bakom stängda dörrar, kohandel och vänskaps-/maktkorruption är högst verkliga och påtagliga problem. Men ett minst lika stort problem är att folket inte är intresserat av vad den politiska makten har för sig.

Corona-krisen har avslöjat fler brister i den samhälleliga kärnverksamheten. Vilket knappast förvånar någon. Det är en del i ett mönster. Men hur genomför vi ett systemskifte för att få ett rimligt samhälle – där det offentliga fokuserar på kärnverksamhet, kostnadseffektivitet och kompetens?

Hemskt ledsen, men nu är det verkligheten och verkliga förhållanden som gäller – hur upprörande, motbjudande eller tragiskt detta än må vara. Att ägna sig åt önsketänkande, fantasier och formfrågor hjälper inte. Att skylla på andra hjälper inte. Det är bara slöseri med värdefull tid. Och att bli arg, rädd och upprörd hjälper inte heller. Det blockerar bara vår förmåga att fatta rationella beslut.

Det är som bekant en sak att göra fisksoppa av ett akvarium – men betydligt svårare att göra det omvända.

Vore inte det något? Istället för den oreda som nu håller på att utbryta – nu när det verkligen är allvar. För visst knakar det i fogarna…

Vi kommer att ställas inför viktiga val. Internationellt samarbete eller isolationism – frihandel eller protektionism? Personligt ansvar eller en allt mer auktoritär stat? Transparent maktutövning eller en paranoid övervakningsstat? Fri marknad eller kommandoekonomi? Decentraliserad makt eller centralstyrning?

20-tal – med pandemi, globalt undantagstillstånd, en lamslagen ekonomi, hotande massarbetslöshet och ett allt mer auktoritärt samhälle. Det trodde man inte. Så oerhört intressant – mitt i allt elände.

Om krisen för något gott med sig – låt oss då hoppas att det blir en ny insikt om statens roll. Att det är dess kärnverksamhet som är det viktiga, som måste gå före allt annat. Att våra begränsade resurser prioriteras bort från trams och tingel-tangel och styrs över till gemensam säkerhet.

Om vi inte får kontroll på både smittan och ekonomin – då kan vi glida in i något slags auktoritärt styre, vårt formellt sett demokratiska styrelseskick till trots.

Bortsett från det rent sociala – varför sluter sig människor samman i grupper och samhällen?

Jag kommer på mig själv med att inte ha tid att vara orolig – då hela denna corona-kris är oerhört intressant att följa, som samhälleligt fenomen.

Klassiskt liberala partiets podcast med Valdemar Kerpens och mig. Denna gång om flyktingkrisen vid turk-grekiska gränsen, hoten mot demokratin, coronaviruset med mera.

Till skillnad från den politiska staten är det frihetliga, spontant framvuxna samhället mer stabilt. Dels eftersom man av erfarenhet vet vad som fungerar.

Det är inte bara public service som kan misstänkas vara statens megafon. Förra året delades i runda slängar 600 miljoner kronor – av skattebetalarnas pengar – ut till olika tidningar runt om i landet.

Frågan är varför Sveriges Television vidareförmedlar denna – uppenbart skruvade – världsbild. Sympatiserar man med mullorna? Förmodligen inte, eftersom man vid andra tillfällen haft rimliga reportage om protesterna. Är man okunniga? Säkert ibland, men förmodligen inte i just detta fall. Vill man medvetet vilseleda svenska folket? I så fall varför? Eller handlar det om lättja på gränsen till inkompetens?

Tänk dig en skala från noll till 100. Noll är ingen övervakning alls. 100 är total övervakning av alla, alltid och överallt. Det råder ingen tvekan om att vi rör oss uppåt på denna skala. Men var på skalan befinner vi oss just nu?

Riksdagens socialutskott vill se en utredning om den svenska narkotikapolitiken.

Postmodernism, som den ofta används av vänstern, är bekväm. Om det inte finns någon objektiv sanning – då kan man påstå lite vad som helst utan att behöva underbygga sina teser. Då kan man bortse från fakta och faktiska förhållanden. Då slipper man förhålla sig till den verklighet som så ofta är politiska projekts värsta fiende. Då behöver man inte ens begränsas av logik.

Vill man vara brutalt uppriktig är det nog så att ett nytt politiskt parti knappast kan skapas under traditionella, folkrörelsemässiga former. Skall det flyga måste det vara en toppstyrd verksamhet med en ledare som har fullt mandat.

Sverige kommer undan med sina politiserade domstolar. Hade det varit i Polen eller Ungern – då kan man räkna med att det hade blivit ett jävla liv om saken. Man kan – och bör – fundera över varför Sverige kommer undan med sådant som andra länder hade ställs vid skampålen för.

Frågan är om det finns något bättre att hoppas på. Borgerligheten tycks ha internaliserat vänsterns världsbild och problemformuleringar. Och vårt stelbenta, tondöva, centraliserade system har fostrat folket att tro att det som råder är det normala.

Man får helt enkelt leva med att det finns olika åsikter. Det innebär inte att man behöver eller bör undertrycka sina egna åsikter. Men samhällsdebatten skulle vinna något oerhört på om inte allt omedelbart möttes med reflexmässiga känsloutbrott. Speciellt som sådana gör det svårare att förhålla sig rationellt till vad det nu handlar om.

Plötsligt börjar inrikesministern och rikspolischefen att tala om »gråzonslägen« där polisen kan behöva ta hjälp av militären. Är det något i görningen – eller är det bara den härskande politiska klassen som gör sig till, för att motivera sin egen existens?