Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

När det goda blir det bästas fiende

Ta till exempel den vänsteranarkistiska tesen om ett samhälle utan stat, pengar eller klasser. Om folk så bara fick en skål ris per dag, så skulle snart ojämlikhet uppstå eftersom vissa människor kan antas vara mer sparsamma än andra. Då blir ris ett slags »pengar« i en bytesekonomi. Varpå ett slags klasser uppstår. Skall man kunna förhindra det – då krävs en stat och en ordningsmakt som griper in för att kontrollera och styra människors liv i detalj. Och då har hela tesen fallit.

Hur kan vi leva tillsammans?

Det höga tonläget, lättkränktheten och fanatismen får en att fundera. Alla kan inte få som de vill. Och även om den demokratiska processen är till för att bygga kompromisser som alla borde kunna leva med (och för att undvika våld) så bidrar en hög grad av politisering av vårt samhälle till att det ändå inte fungerar. Den som först når 51% av väljarnas röster får bestämma allt och alla andra tvingas underordna sig.

Ministerstyre? Expert-regering? Kaos?

Det stora problemet med förbudet mot ministerstyre är att det minskar möjligheten till ansvarsutkrävande. Politikerna kan helt enkelt skylla på någon annan när saker och ting går över styr eller slutar fungera. Istället ligger ansvaret på myndigheter, hos tjänstemän som inte är demokratiskt ansvariga inför folket och som inte betalar något egentligt pris för att göra fel.

Social oro i corona-krisens spår?

BLM-oroligheter, kravallvänstern, ökad arbetslöshet, ekonomiska problem, sensationslysten media, nervösa politiker och ungdomar som är uttråkade av corona-krisens alla restriktioner… Vad kan möjligen gå fel?

Härskar bäst som härskar minst

Jag är helt övertygad om att de flesta människor vill att staten skall fokusera på att sköta sin kärnverksamhet på ett kompetent sätt – och sedan längst möjligt lämna individen, civilsamhället och marknaden ifred.

Politiken är en parasit

Det räcker med ett grundläggande regelverk och att offentlig samhällelig kärnverksamhet sköts på ett kompetent och kostnadseffektivt sätt. Allt annat löser sig av sig självt.

Den knäböjande polisen

Jag kan inte heller frigöra mig från misstanken om att detta handlar om något annat. Det kan vara så enkelt som att ungdomen inte har något att göra nu när allt roligt är stängt. Men det kan även vara politiska grupper med betydande våldskapital som griper tillfället i flykten. Eller en kombination.

Vägen till en rimligt fungerande stat

Sverige är helt enkelt så marinerat i politisk och byråkratisk makt att man kan ägna årtionden åt att städa upp i systemet – utan att vanligt folk skulle märka annat än att offentlig kärnverksamhet då fungerar bättre och att skatterna sänks.

Det är inte alls konstigt att allt går åt helvete

Man avskaffade beredskapslagren av sjukvårdsmateriel – utan att någon riktigt vet hur det gick till eller varför. Man misslyckades med att hindra corona-smittan att ta sig in på landets äldreboenden, trots att man visste vad som var på gång. Man misslyckas med att testa för smitta i den omfattning som är önskvärd – eftersom ingen vet hur det skall gå till och ingen är bredd att ta ansvar. Inget av detta kommer som någon direkt överraskning.

Skatt, samtycke, tvång, rättigheter och moral

Bäst är den regering som inte märks. Som tar ut låga skatter, sköter det som verkligen är viktigt, är kompetent och ansvarsfull – och som i övrigt lämnar människor att göra sina egna livsval och söka lycka och mening efter eget huvud. En regering som längst möjligt lämnar vanligt, hederligt folk ifred.

Krisen exponerar systemfelen

Ju fler regler man har, ju mindre utrymme finns det för sunt förnuft och personligt ansvarstagande. Ju mer micromanagement de styrande ägnar sig åt, ju mindre utrymme har personalen i frontlinjen att fatta beslut utifrån rådande (ofta nya och föränderliga) förutsättningar.

Finns det någon plan?

Att Sverige drivit en självständig linje i corona-krisen kan lika gärna vara resultatet av någon genial Tegnellsk insikt som politisk handlingsförlamning. Något som talar för det senare är att det fortfarande inte verkar finnas någon övergripande strategi. Vilket – kanske – är lika så gott. Att vi får ta saken som den kommer.

Politiken, krisen och verkligheten

Det är som parallella universa. Å ena sidan en stat som fortsätter i stort sett som förut. Å andra sidan skenande arbetslöshet, konkurser, forcerade strukturomvandlingar, en detaljhandel på sparlåga och en industri med ödelagda leverans- och distributionskedjor. Och en integrationspolitik som går ut på att man hellre försörjer människor med skattepengar än tillåter enkla jobb med lägre lön.

Har vi varit naiva nu igen?

Sverige har en väldigt centraliserad kultur. Det lämnas väldigt lite utrymme för enskilda initiativ – då allt redan är detaljreglerat, även om verkligheten förändras. Det finns inget utrymme för enskilda individer i systemet att bryta rang, kliva in och ta ansvar. Var och en sköter bara sitt, ingen tar något ansvar för helheten. Det är lite som i de gamla öststaterna.

Underskatta inte vänstern

Att revolutionen låter vänta på sig har i huvudsak berott på att arbetarklassen inte varit särskilt intresserad och att det var länge sedan den i någon egentlig mening kände sig förtryckt. Det är därför vänstern skär pipor i vassen när vi nu drabbats av en allvarlig samhällskris.

Den gröna energin tillintetgjord av Michael Moore

Här är filmen som driver grönvänstern till vansinne. I första halvan slits den förnyelsebara energin i stycken. Sedan avrättas så väl det gröna baggböleriet som miljöorganisationernas oändliga falskhet. Och sedan dödar mänskligheten sig själv på grund av överbefolkning – vilket tyvärr känns en smula kliché-artat i en annars egensinnig film.