Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

En perfekt storm

Till skillnad från den politiska staten är det frihetliga, spontant framvuxna samhället mer stabilt. Dels eftersom man av erfarenhet vet vad som fungerar.

Vi behöver fria, oberoende media

Det är inte bara public service som kan misstänkas vara statens megafon. Förra året delades i runda slängar 600 miljoner kronor – av skattebetalarnas pengar – ut till olika tidningar runt om i landet.

Återspeglar media verkligheten?

Frågan är varför Sveriges Television vidareförmedlar denna – uppenbart skruvade – världsbild. Sympatiserar man med mullorna? Förmodligen inte, eftersom man vid andra tillfällen haft rimliga reportage om protesterna. Är man okunniga? Säkert ibland, men förmodligen inte i just detta fall. Vill man medvetet vilseleda svenska folket? I så fall varför? Eller handlar det om lättja på gränsen till inkompetens?

Ständigt mer övervakning

Tänk dig en skala från noll till 100. Noll är ingen övervakning alls. 100 är total övervakning av alla, alltid och överallt. Det råder ingen tvekan om att vi rör oss uppåt på denna skala. Men var på skalan befinner vi oss just nu?

Vänsterns plan: If you can’t beat them – confuse them

Postmodernism, som den ofta används av vänstern, är bekväm. Om det inte finns någon objektiv sanning – då kan man påstå lite vad som helst utan att behöva underbygga sina teser. Då kan man bortse från fakta och faktiska förhållanden. Då slipper man förhålla sig till den verklighet som så ofta är politiska projekts värsta fiende. Då behöver man inte ens begränsas av logik.

Pragmatisk libertarianism?

Vill man vara brutalt uppriktig är det nog så att ett nytt politiskt parti knappast kan skapas under traditionella, folkrörelsemässiga former. Skall det flyga måste det vara en toppstyrd verksamhet med en ledare som har fullt mandat.

Finns det något bättre att hoppas på?

Frågan är om det finns något bättre att hoppas på. Borgerligheten tycks ha internaliserat vänsterns världsbild och problemformuleringar. Och vårt stelbenta, tondöva, centraliserade system har fostrat folket att tro att det som råder är det normala.

Alla kan inte alltid hålla med alla om allt

Man får helt enkelt leva med att det finns olika åsikter. Det innebär inte att man behöver eller bör undertrycka sina egna åsikter. Men samhällsdebatten skulle vinna något oerhört på om inte allt omedelbart möttes med reflexmässiga känsloutbrott. Speciellt som sådana gör det svårare att förhålla sig rationellt till vad det nu handlar om.

Gråzonsläge?

Plötsligt börjar inrikesministern och rikspolischefen att tala om »gråzonslägen« där polisen kan behöva ta hjälp av militären. Är det något i görningen – eller är det bara den härskande politiska klassen som gör sig till, för att motivera sin egen existens?

Inkompetens som arbetsmetod

Hur kommer det sig att statlig verksamhet gång på gång visar sig misskötas – utan att problemen åtgärdas, utan att högsta ansvariga informeras och utan att väljarna utkräver ansvar?

Störta januari-regeringen!

Socialdemokraternas ego kan endast mäta sig med deras enastående inkompetens. Ju mer makt de lägger under sig, ju mer saker kommer att gå åt skogen. Det är den där viljan att centralstyra. Att ställa sig i vägen för samhällets och individens naturliga evolution. Att ändra på saker bara för att man kan, vilket ofta leder till att de slutar fungera.

Är verkligen mer radikal socialism socialdemokratins räddning?

Ett av socialismens problem är att den tenderar att få slut på andra människors pengar. Ett annat att en socialistisk omfördelningspolitik inte kan upprätthållas utan ett stort mått av centralstyrning, övervakning och tvång. Ett tredje att den inte har utrymme för människor som är av annan åsikt. Alla skall med, vare sig de vill eller inte.

Vad är det för fel på folk?

På något sätt har vi hamnat i en absurd situation där världens samlade information och kunskap finns åtkomlig i ett globalt nätverk som är tillgängligt för var och en via telefonen – men där oroande många samtidigt har blivit fullständigt faktaresistenta. Och där verkligheten, så gott vi kan observera den, påfallande ofta avfärdas med känsloutbrott.

De vardagspsykologiska fällorna som paralyserar Sverige

Om man inte vet hur man skall hantera en viss typ av brottslighet, då är det lätt hänt att man inte gör något av egentlig betydelse. Om man inte vet hur välfärdssystemen långsiktigt skall finansieras, då är det lätt hänt att man skjuter frågan åt sidan och hoppas att det kommer att gå bra ändå.

Det offentliga samtalet måste börja med att man lyssnar

Migrationen, klimatet, kärnkraften, drogpolitiken, statens finanser… Det finns många ämnen som skulle vinna något oerhört på längre och djupare samtal, där människor får tala till punkt och utveckla sina resonemang. Men det händer allt för sällan. Kanske för att den som intervjuar inte vill riskera att få sin föreställningsvärld rubbad.

Federalism på svenska?

Människor på högerkanten vill inte leva under en vänsterregering och vänstermänniskor vill inte leva under en högerregering. Och det finns faktiskt en modell för hur de skulle kunna slippa.

Polariseringens politiska rötter

När allt fler människor tvingas in i allt snävare och allt mer enhetliga mallar, då minskar individens frihet att bestämma över sitt eget liv i motsvarande grad. Då blir politiken påträngande – och central i människors liv. Då blir en förutsättning för att man skall få leva som man vill att »rätt lag vinner«. (…) Att detta leder till polarisering behöver man knappast vara raketforskare för att förstå.

I väntan på nya och bättre media

I en uppkopplad värld går det att skapa nytt utan gammelmedias höga overheadkostnader. Istället handlar det om att vara tillräckligt bra. Och om att inse att all kommunikation sker på mottagarens villkor. Vilket i någon mening bör ligga inom räckhåll för den som verkligen vill försöka.

Ut med Löfven. In med Shekarabi.

Shekarabi har helt enkelt insett att hela det socialdemokratiska välfärdsprojektet riskerar att gå i sank om man inte slutar tillföra systemet människor som kostar mer än de kan bidra med. Och det är inte bara välfärdsstaten som står på spel – utan även det socialdemokratiska partiets själva existens.