Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

MOHAMED OMAR: Valborgsmässoafton och nationell gemenskap

Idag är det sista april och valborgsmässoafton. Många säger bara valborg, men valborgsdagen infaller egentligen dagen därpå på första maj. Första maj är alltså valborgsdagen, Valborgs dag eller valborgsmässa, medan sista april är valborgsmässoafton, alltså aftonen före valborgsdagen. På samma sätt som julafton är aftonen före juldagen, som ju också har kallts kristmässa.

PATRIK ENGELLAU: En profet

Gud har utsett mig att förklara saker. Om jag tror att jag begripit något är det min skyldighet att varsamt och pedagogiskt förklara det för dig. Om du inte gillar mina pretentioner så behöver du inte läsa. De flesta svenskar väljer att inte göra det.

MOHAMED OMAR: Tårar i regnet

I den västerländska civilisationen känner allt fler att vi lever i de sista dagarna. Man känner sig manad att berätta historien om Västerlandet på samma sätt som den döende Roy Batty berättar om allt det gåtfulla, stora och vackra han sett där ute i rymden och som kommer att utplånas med honom. Som tårar i regnet.

BITTE ASSARMO: Jag är en stolt nostalgiker

Jag får då och då påpekat för mig att jag ibland skriver nostalgiskt. Senaste gången det hände blev jag lite sur, för jag tänkte att vem har rätt att kalla mina minnen och erfarenheter för nostalgi? Men så insåg jag att min reaktion var helt onödig. Kommentaren bottnade ju i att det skulle vara något fel med att vara nostalgisk. Och det är det ju inte – tvärtom. Nostalgi är inget att skämmas för.

BITTE ASSARMO: Per Bolunds lögner hånas på sociala medier

Per Bolund (MP), Sveriges klimat- och miljöminister, bjöds i sista minuten in till USA:s president Joe Bidens klimatmöte. Själv har han sagt att Sverige fick inleda ”och sätta tonen” för mötet, men i själva verket deltog han i ett förmöte som började klockan sex på morgonen, och där varken Joe Biden eller de större länderna deltog.

Gästskribent BIRGITTA SPARF: Vem ska hjälpa Sverige?

Varför behöver vi en massivt inflöde av invandrare för att tala om för oss vad vi redan vet? Som ska lära oss vad vi redan kan? Och ska förklara för oss vad vi ska göra med Sverige, som fram till för 40 år sedan var ett av världens mest homogena, tryggaste, rikaste och bästa länder att leva i?

PATRIK ENGELLAU: Rättelse

Det är endast med motvilja och självövervinnelse som jag publicerar denna text. Jag gör det bara i mitt vetenskapliga nit att tillrättalägga vitt spridda men felaktiga uppfattningar så att de inte fortsatt kan vilseleda samhället.

PATRIK ENGELLAU: En bekymrad myndighet

Detta är i sanning storslaget. I MSB:s fantasi förenar sig coronaförnekare, högerextremister, medelålders damer som gillar massage samt sådana som jag, som inte tror på allt Lena Hallengren säger, till en enda global dissidentgrupp vars syfte är att undergräva tilliten till svenska myndigheter. Jag förstår nu att när jag skriver en text som den här så deltar jag i en internationell koordinerad protest- och motståndsaktion under ledning av WFA.

PATRIK ENGELLAU: Värnar företag om kapitalismen?

När storföretag hyllar regeringar finns det anledning till skärpt vaksamhet. Det behöver förstås inte tyda på några ugglor i mossen men för det mesta handlar det om att de fjäskar eller räknar med att få, eller redan har fått, förmåner som de inte borde ha tilldelats.

BITTE ASSARMO: Varför hatar vänstern den svenska idyllen?

Ända sedan jag var barn har det fnysts åt idyller. Inte av oss konservativa, som uppskattar det vackra svenska landskapet och den svenska kulturen, och som njuter av en stilla skärgårdsidyll eller den lilla röda torpstugan vid skogsbrynet. Utan av ”progressiva” vänstertyckare, som knappt verkar stå ut med att se en liten prästkrage utan att längta efter betong och ångest.

PATRIK ENGELLAU: Hur ser slutet ut?

Längre än de flesta har jag förutspått slutet på Sveriges politiska system. Redan 1987 skrev jag en historiebok där jag med astrologiskt noggranna metoder räknade ut att politikerväldet skulle falla på nittiotalet. Clarté skrev i en recension att hela boken var ”prillig” och det kanske den var eftersom politikerväldet överlevt sin utmätta tid med mer än två årtionden.

PATRIK ENGELLAU: PK-ismens mekanismer

Den politiska korrektheten handlar förstås, som jag och många andra har påpekat, om att politikerväldet behöver en ideologi som kan legitimera dess maktinnehav och dess instinktiva behov att styra över växande delar av samhället.

PATRIK ENGELLAU: Om bara

Samtidigt vet vi som fått uppleva det svenska sextiotalet att sociala problem inte ingår i samhällets DNA eftersom de sociala problemen då för tiden var försumbara jämfört med vad vi ser idag och vad de flesta, verkar det, förväntar sig av framtiden. Förresten förväntade sig de flesta dåmera att de kvarvarande sociala problemen skulle försvinna så inte ens pessimismen om samhällets framtid ligger i dess DNA.

ANDERS LEION: Så skapades PK-samhället

När företag blir så beroende av offentliga medel att dess överlevnad påverkas av beslut inom den offentliga sektorn, blir följaktligen hela ekonomin mindre vital. Denna sammanflätning av privat och offentligt ökar i västländerna.

BITTE ASSARMO: Riseberga kloster – en del av vårt kristna kulturarv

Strax utanför Fjugesta, i natursköna Närke, ligger resterna av Riseberga kloster. Klostret grundades av kung Sverker den yngre i slutet av 1100-talet som ett dotterkloster till Vreta. Det äldsta bevarade dokumentet rörande klostret är ett gåvobrev från kung Sverkers svärfar, jarlen Birger Brosa. I dokumentet framgår att Birger Brosa gav betydande ägor och fiskevatten till klostret.

PATRIK ENGELLAU: PK-ismens genealogi

De politiskt korrekta idéerna är mer dödfödda än de flesta idéer eftersom allihop går ut på att något onaturligt ska inträffa, till exempel att en man genom operationer, hormontillförsel och olika terapier förvandlas till kvinna och att omvärlden ska buga sig inför tricket. Nästan ingen skulle sätta en krona i sådana projekt.

PATRIK ENGELLAU: Att låtsas inför omvärlden och ibland inför sig själv

Jag tror att det var så i Sovjetunionen. Det fanns ett hyggligt antal dissidenter som på något vis kände igen varandra och under speciella omständigheter kunde sitta på kafé och tala öppenhjärtigt om verkligheten bakom de kommunistiska flosklerna. Men så snart det närmade sig en mugglare, det vill säga en vanlig sovjetmedborgare som trodde på de officiella berättelserna eller kanske bara inte orkade bry sig, så var det nödvändigt för dissidenterna att släta till anletsdragen och gratulera varandra till den aktuella femårsplanens framgångar.