Idag är det sista april och valborgsmässoafton. Många säger bara valborg, men valborgsdagen infaller egentligen dagen därpå på första maj. Första maj är alltså valborgsdagen, Valborgs dag eller valborgsmässa, medan sista april är valborgsmässoafton, alltså aftonen före valborgsdagen. På samma sätt som julafton är aftonen före juldagen, som ju också har kallts kristmässa.

Gud har utsett mig att förklara saker. Om jag tror att jag begripit något är det min skyldighet att varsamt och pedagogiskt förklara det för dig. Om du inte gillar mina pretentioner så behöver du inte läsa. De flesta svenskar väljer att inte göra det.

Men det finns även ett inre hot i Sverige, förekomsten av ”en stat i staten”. Nätverksorganisationerna Hilda och Ruben är sådana hot. Dessa är en allt tydligare osynlig politisk kraft i samhället. SwebbTV med Magnus Stenlund och Ledarsidorna med Johan Westerholm har studerat dessa nätverk.

Tänk om du levt i en stuga i skogen sedan 1985? Tänk om du varit avskuren från alla kommunikation med resten av landet? Det kanske, bara kanske, skulle du kunna skriva som Lina Stenberg i en ledare i Aftonbladet.

I den västerländska civilisationen känner allt fler att vi lever i de sista dagarna. Man känner sig manad att berätta historien om Västerlandet på samma sätt som den döende Roy Batty berättar om allt det gåtfulla, stora och vackra han sett där ute i rymden och som kommer att utplånas med honom. Som tårar i regnet.

Jag får då och då påpekat för mig att jag ibland skriver nostalgiskt. Senaste gången det hände blev jag lite sur, för jag tänkte att vem har rätt att kalla mina minnen och erfarenheter för nostalgi? Men så insåg jag att min reaktion var helt onödig. Kommentaren bottnade ju i att det skulle vara något fel med att vara nostalgisk. Och det är det ju inte – tvärtom. Nostalgi är inget att skämmas för.

Människans lott är att fatta beslut under osäkerhet eftersom alla beslut gäller framtiden – det passerade kan vi i alla fall inte göra något åt – och framtiden är oförutsägbar.

För mig var dåtidens Sverige ett bättre samhälle, befriat från den destruktion som massinvandring, mångkultur, statsfeminism och intersektionalitet har blandat ihop i en aggressiv cocktail.

Per Bolund (MP), Sveriges klimat- och miljöminister, bjöds i sista minuten in till USA:s president Joe Bidens klimatmöte. Själv har han sagt att Sverige fick inleda ”och sätta tonen” för mötet, men i själva verket deltog han i ett förmöte som började klockan sex på morgonen, och där varken Joe Biden eller de större länderna deltog.

Sveriges Televisions Anna Stjärne har nyligen med pösande stolthet deklarerat att SVT nu är på gång med en nyinspelning av klassikern Vi på Saltkråkan. En nyinspelning som utspelar sig i modern tid – ett splittrat Sverige där ingenting överhuvudtaget påminner om den tid i vilken originalet utspelar sig. Vad kan gå fel?

Varför behöver vi en massivt inflöde av invandrare för att tala om för oss vad vi redan vet? Som ska lära oss vad vi redan kan? Och ska förklara för oss vad vi ska göra med Sverige, som fram till för 40 år sedan var ett av världens mest homogena, tryggaste, rikaste och bästa länder att leva i?

Ibland fastnar man för en TV-serie som är så fascinerande ologisk och bisarr att man inte kan sluta hitta. En sådan serie är Heder, som streamar på Viaplay.

Sverige tar årligen emot 5 000 så kallade kvotflyktingar, främst från flyktingläger runt om i världen. Tidigare var dessa ”bara” upp till 2 000 per år, men genom den migrationspolitiska överenskommelsen 2015 bestämdes att kvoten skulle mer än fördubblas.

Det är endast med motvilja och självövervinnelse som jag publicerar denna text. Jag gör det bara i mitt vetenskapliga nit att tillrättalägga vitt spridda men felaktiga uppfattningar så att de inte fortsatt kan vilseleda samhället.

Sydkinesiska havet, ett av jordens så kallade bihav, är idag den näst mest använda sjövägen i världen . Av världens årliga handelstonnage passerar mer än hälften här och i regionen finns åtta av de tio största containerhamnarna i världen.

Detta är i sanning storslaget. I MSB:s fantasi förenar sig coronaförnekare, högerextremister, medelålders damer som gillar massage samt sådana som jag, som inte tror på allt Lena Hallengren säger, till en enda global dissidentgrupp vars syfte är att undergräva tilliten till svenska myndigheter. Jag förstår nu att när jag skriver en text som den här så deltar jag i en internationell koordinerad protest- och motståndsaktion under ledning av WFA.

När storföretag hyllar regeringar finns det anledning till skärpt vaksamhet. Det behöver förstås inte tyda på några ugglor i mossen men för det mesta handlar det om att de fjäskar eller räknar med att få, eller redan har fått, förmåner som de inte borde ha tilldelats.

Det pågår en påkostad kampanj med syftet att få medborgare som du och jag att känna oss utanför. Kampanjen kostar ungefär åtta miljarder kronor om året. Genomförandet har uppdragits åt statsmedia.

Ända sedan jag var barn har det fnysts åt idyller. Inte av oss konservativa, som uppskattar det vackra svenska landskapet och den svenska kulturen, och som njuter av en stilla skärgårdsidyll eller den lilla röda torpstugan vid skogsbrynet. Utan av ”progressiva” vänstertyckare, som knappt verkar stå ut med att se en liten prästkrage utan att längta efter betong och ångest.

Längre än de flesta har jag förutspått slutet på Sveriges politiska system. Redan 1987 skrev jag en historiebok där jag med astrologiskt noggranna metoder räknade ut att politikerväldet skulle falla på nittiotalet. Clarté skrev i en recension att hela boken var ”prillig” och det kanske den var eftersom politikerväldet överlevt sin utmätta tid med mer än två årtionden.

Efter att så lättvindigt ha släppt igenom EU:s skuldpaket känns det som att SD håller på att kliva ur rollen som uppstudsigt, folkrörelsebaserat oppositionsparti. Förhoppningsvis kommer rollen att övertas av något av småpartierna, MED eller AFS.

Kanske vet du lika lite som jag om halvledare och då är även du att beklaga med tanke på vad bristen på halvledare nu ställer till i världen.

Den politiska korrektheten handlar förstås, som jag och många andra har påpekat, om att politikerväldet behöver en ideologi som kan legitimera dess maktinnehav och dess instinktiva behov att styra över växande delar av samhället.

När lagen mot förintelseförnekelse väl är på plats, blir det mindre komplicerat att addera nya tankebrott. Det kan till och med iklädas rollen som politisk rättvisefråga: Varför ska ättlingar till förintelsens offer ges särskilt lagskydd, medan ättlingar till slaveriets offer blir utan? Varför ska det vara olagligt att såra judar, men tillåtet att såra muslimer?

Samtidigt vet vi som fått uppleva det svenska sextiotalet att sociala problem inte ingår i samhällets DNA eftersom de sociala problemen då för tiden var försumbara jämfört med vad vi ser idag och vad de flesta, verkar det, förväntar sig av framtiden. Förresten förväntade sig de flesta dåmera att de kvarvarande sociala problemen skulle försvinna så inte ens pessimismen om samhällets framtid ligger i dess DNA.

När företag blir så beroende av offentliga medel att dess överlevnad påverkas av beslut inom den offentliga sektorn, blir följaktligen hela ekonomin mindre vital. Denna sammanflätning av privat och offentligt ökar i västländerna.

Strax utanför Fjugesta, i natursköna Närke, ligger resterna av Riseberga kloster. Klostret grundades av kung Sverker den yngre i slutet av 1100-talet som ett dotterkloster till Vreta. Det äldsta bevarade dokumentet rörande klostret är ett gåvobrev från kung Sverkers svärfar, jarlen Birger Brosa. I dokumentet framgår att Birger Brosa gav betydande ägor och fiskevatten till klostret.

De politiskt korrekta idéerna är mer dödfödda än de flesta idéer eftersom allihop går ut på att något onaturligt ska inträffa, till exempel att en man genom operationer, hormontillförsel och olika terapier förvandlas till kvinna och att omvärlden ska buga sig inför tricket. Nästan ingen skulle sätta en krona i sådana projekt.

Jag tror att det var så i Sovjetunionen. Det fanns ett hyggligt antal dissidenter som på något vis kände igen varandra och under speciella omständigheter kunde sitta på kafé och tala öppenhjärtigt om verkligheten bakom de kommunistiska flosklerna. Men så snart det närmade sig en mugglare, det vill säga en vanlig sovjetmedborgare som trodde på de officiella berättelserna eller kanske bara inte orkade bry sig, så var det nödvändigt för dissidenterna att släta till anletsdragen och gratulera varandra till den aktuella femårsplanens framgångar.

Hon växte upp i Småland och Västergötland som Märta Helena Reenstierna. Nitton år gammal kom hon till Stockholm, gifte sig och blev herrgårdsfru. Idag är hon känd som Årstafrun och har gett eftervärlden en ovärderlig kulturskatt i form av sina dagboksanteckningar.