För sex år sedan såg jag en dokumentär på BBC som grep mig djupt. Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

För drygt två månader skrev jag här på sajten om hur Migrationsverket försämrat och försvårat sin statistiska redovisning sedan årsskiftet. Tidigare tämligen överskådliga pdf-filer har skrotats till förmån för en betydligt mer ofullständig och svåröverskådlig redovisning i Excel-format.

Globalismen börjar med att ett småländskt företag utvidgar försäljningen till Skåne och sedan rasar vidare till det övriga Europa och därefter till resten av världen om företaget inte med hjälp av Amazon går på resten av världen direkt. Globalisering betyder att de nationella gränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft sänks och kanske försvinner.

Vad jag inte förstår är att Sahlberg inte förstår. Hur kan hon, och Olin, blunda för Europas utbredda kriminalitet, arbetslöshet, bidragsberoende i utanförskapsområden/getton och den alltmer utbredda islamismen med försöken att bilda mini-kalifat. Och framförallt – hur kan de blunda för demografin?

Dagens Nyheter ägnar ekonomen och journalisten Carl Hamiltons bok De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige en grinig recension. Så här står det till exempel: ”Tonen är hätsk, på gränsen till haveristisk, som den lätt blir när man är övertygad om att man är den enda som sett ljuset… Det stora problemet är dock själva grundpremissen: Sveriges politiker har drabbats av dårskap.”

Att övertyga världen om politikernas magiska krafter blev keynesianismens historiska roll. Inte underligt att hans namn hyllades av demokratiskt valda härskare över hela världen och att ett mäktigt prästerskap av nationalekonomer uppstod som kunde överlägga med varandra om den sanna uttolkningen av Keynes banbrytande teser. Självklart indelade sig ekonomerna som de flesta andra experter i viktiga trosfrågor i distinkta sekter som valde att koncentrera sig på detaljer i budskapet som var tillräckligt olika för att det skulle kunna leda till heta debatter och strider om professurer varigenom inte bara politikernas utan även ekonomernas liv fick en högre mening.

För sju år sedan – redan i juli 2015, alltså innan flyktingvågen börjat rulla in – skrev jag en krönika som jag erbjöd utländska ambassadörer i Sverige att skicka till sina utrikesdepartement därhemma. Eftersom de ändå måste rapportera om stationeringslandet borde de bli glada att få en gratistext, tänkte jag. Så här slutade texten:

När jag såg på nyheterna att Sven Melander hade gått bort högg det till i hjärtat. Inte för att jag kände honom, eller för att döden är värre när den drabbar kända människor, utan för att han under så lång tid var en institution inom svenskt nöjesliv och kultur. Det går liksom inte att tänka tillbaka på de senaste fyra decennierna utan att Sven Melander dyker upp i en eller annan form. Att han nu är borta känns nästan overkligt.

Jag hade förmånen att besöka ett seminarium arrangerat av Leif Östlings Kommission för det Skattenytta. Det handlade om brott mot välfärdssystemen, till exempel bidragsfusk och bedrägerier som när invandrare (fast det ordet inte nämndes på seminariet) importerar handikappade anhöriga för att själva förvandla sig till assistenter och ta hand om assistansersättningen.

I Sverige, som jag känt det, är normaltillståndet att man litar på att saker ska fungera och att stat och myndigheter i stort sett ska säga sanningen. Tågen ska på det hela taget gå i tid och skollärarna ska kunna stava. Annars är det en skandal.

Antalet genom skjutningar dödade år 2005 var under 10 (efter att åren före ha varierat upp och ner). I fjol var det 46. Det har alltså skett en femdubbling under mellanliggande år. Som framgår av diagrammet nedan har utvecklingen i Sverige avvikit från den genomsnittligt europeiska främst under dessa år.

Det förtrollade svärdet är en serie tecknad av Bengt-Olof Wennerberg, även kallad Bowen. Den publicerades i Vecko-Revyn på 40- och 50-talet som en del i en följetong med berättelser ur Tusen och en natt. Bowens förmodligen mest spridda verk är annars vikingaskeppet på Explorer Vodka-flaskan.

När kriser nu har kommit över oss i form av pandemier och krig i vårt närområde har även liberaler och socialister börjat tala väl om ”nationalstaten”. Svenska flaggan tas fram på regeringens presskonferenser. Alla partier vill rusta upp Försvaret.

Enligt mångkulturparadigmet finns det ingen skillnad på kulturer och folk. Det är inte bara det att alla har lika värde. Dessutom har alla i hela världen ungefär samma egenskaper. Det finns inga individuella egenheter, varken för individer eller kulturer eller nationer. Upptäcks det någon gång att tillvaron genom någon sorts oönskad mutation ger upphov till något individuellt och avvikande måste alla klutar sättas in för att motverka anomalin.

År 2017 bestämde sig Sveriges riksdag för ett klimatmål. Per 2045 ska Sverige netto inte längre släppa ut några växthusgaser. I regeringen satt ett halvdussin miljöpartister som antagligen var den drivande kraften.

När jag reser omkring i världen besöker jag ofta tempel. Inte för att jag är överdrivet religiös men jag tycker om stämningen. Vare sig det gäller kristna, hinduiska eller buddhistiska helgedomar finns en känsla i väggarna som säger att här har människor försökt föreställa sig något universellt, storslaget och obegripligt. Någonting utöver livet, döden och det beklagansvärda tillstånd som kallas lidande.

I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Mohamed Omar (Eddie) med litteraturvetaren och samhällsdebattören Erik van der Heeg om filmen Starship Troopers (1997) och dess politiska innebörd.

Västerlandet, där Sverige ingår, består av ett antal demokratiska nationer. Jag tror att det är ett någorlunda okontroversiellt påstående. Lite mer kontroversiellt är att hävda, vilket jag nu ska göra, att demokratin inte alltid är densamma över tid och rum och att den västerländska demokratin numera är ganska dekadent vilket bland annat manifesterar sig i att den – på goda grunder om du frågar mig – brister i tilltro till sig själv.

Allt det jag inte begriper kan jag, tror jag, restlöst lägga i två högar. Den ena högen består av sådant jag inte fattar för att jag inte läst på eller inte tränat tillräckligt, till exempel Einsteins relativitetsteorier eller femkortsöppning i bridge. (I ärlighetens namn bör jag framhålla att jag knappt kan någon annan bridgeöppning heller.) I den andra högen ligger sådant som ingen begriper och därför inte jag heller. Där finns till exempel frågan om livets uppkomst.

Jag skulle vilja övertyga Gunnar om att polletterna aldrig kommer att trilla ner hos hans gamla kollegor. Om han väntar på det kommer han att få vänta förgäves. Kollegorna har ägnat ett yrkesliv i offentlig tjänst och gjort PK-ismen till sin religion. Det har varit stabilt och tryggt med trevliga arbetslokaler och lönen ofelbart sista fredagen varje månad.

Att miljöpartiet numera aldrig tycks komma ens i närheten av fyraprocentsspärren inför höstens val är troligtvis ingen tillfällighet utan ett resultat av att konsekvenserna av dess politik börjar bli plågsamt uppenbara för medborgarna. Den nya skepsisen mot det gröna budskapet finns för övrigt inte bara i Sverige utan sprider sig överallt där folk behöver köra bil och värma sina bostäder.

Pandemin är en annan modern, formativ händelse. Det formativa elementet, i varje fall i min skalle, är att vi fortfarande inte är säkra på vad som hände – om det verkligen hände något. Sjukdomen mobiliserade troligen mer resurser och mer uppmärksamhet än någon annan händelse sedan andra världskriget. Men mycket talar för att det som drev världsepidemin inte var mikrober utan känslor. Hur jag än letar i statistiken efter tecken på överdödlighet, vilket hade kunnat vara indicier på mikrobanfall, så kan jag inte hitta mycket mer än vad som ser ut som naturliga variationer.

Medlem i Nato, alltså. Bör Sverige bli medlem i försvarsalliansen eller inte, det är den stora frågan. Det har varit en stor fråga sedan 1949, när organisationen bildades och den har under snart 75 år besvarats med ett lojt nej. Men nu har frågan, på grunder som åtminstone för mig är diffusa, blivit rykande aktuell och tycks preliminärt besvaras med ”kanske, om Finland vill”.

Det enda som behövdes för att så skulle ske var ett dödligt, grymt och blodigt anfallskrig iscensatt av en totalt galen rysk despot mot ett näraliggande, kristet och europeiskt land. Varifrån kvinnor och barn nu flyr i vild panik, för sina liv. Först nu, men inte förr, kan vi enligt DN och vissa inflyttade från MENA-länderna börja tala om kostnader i mångmiljardklassen.

Några invändningar gick ut på att Ryssland är misskänt i västländer som Sverige och att Putins politik egentligen bara handlar om legitimt självförsvar mot Natos, läs USAs, buffliga försök att krossa Moderlandet. Sådana diskussioner är svåra ty de förvandlas lätt till något som liknar äktenskapsgräl där varje part alltid har en ny oförrätt att anföra.

Jag tränar yoga ibland och vid en yogalektion så började läraren, en vit kvinna, mässa mantran på sanskrit. Några tjejer började fnissa. För det lät säkert konstigt i deras ögon. Händelsen fick mig att tänka på hur religiösa inslag blir mer okej när de har icke-västerländsk förpackning. Hade läraren kunnat knäppa händerna och sagt att nu ska vi be Fader vår? Jag tror inte det. Jag tror att hon då hade fått ta ett snack med gymmets ledning.

Karl Marx hade en förenklad men användbar idé – skam den som tänker illa därom ty det är just förenklingen som skapar användbarheten – om att det är klasskampen som driver historien.

Miljöpartiet tenderar att bo bland svenskar och sätta sina barn i svenska skolor. Visst ska vi påpeka hyckleriet. Men vi ska också tillåta oss att glädjas över motståndet. Personligen välkomnar jag segregationen. Den inger hopp. Jag älskar Sverige och svensk kultur. Och jag ser gärna att svenskar fortsätter att bejaka sin svenskhet.

Med hjälp av all den kreativitet man förmår mobilisera skulle man kanske kunna tänka ut en ännu mer skadlig politik, nationellt och internationellt, än den som västerlandet nu bedriver. Den skadliga politiken står på tre stadiga pelare. De mest skyldiga länderna är, tror jag, USA och Sverige, USA för att det är arrogant och impulsivt, Sverige för att det är oreflekterat trosvisst och självförhärligande.