Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Återigen: det handlar om att sluta skämmas

Jag är gubevars ingen modig person. Att jag en gång i tiden, i förtvivlan över biståndets meningslöshet, sa upp mig från SIDA och gav biståndsbranschen en avskedspresent i form av en roman där svindleriet avslöjas, berodde inte på något särskilt civilkurage hos mig ty jag hade i alla fall ett nytt, kul jobb på kroken. Senare i livet har jag allt som oftast kommit på mig själv med avsevärd feghet. Så jag har ingen rätt att sätta mig på höga hästar.

En ny litterär succé?

 

För ett år sedan gav jag ut en satir om den svenska universitetsvärlden, Universitetet, Campus Beckomberga. Läsaren får följa med till en genompolitiserad värld befolkad av mer eller mindre narcissistiska klåpare som under idoga floskler om genus, mångfald och normkritik armbågar sig fram till köttgrytorna.

Inbördeskrig hos makten

Nu menar jag inte att jag plötsligt upptäckt att politiska partier strider mot varandra för att få röster, utan om en annan och rätt ny sorts stridigheter.

Startposition vid allt tänkande om det svenska samhället bör vara klassanalysen, således insikten att huvudmotsättningen hos oss står mellan å ena sidan den rimligt skötsamma medelklassen som tar hand om sig själv och betalar skatt samt, å den andra, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Vad är sanning?

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år.

Gästskribent Nima Dervish: Om Springare varit islamist

”Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten” skrev polisen Peter Springare nyligen på Facebook. Reaktionen blev skarp. Exempelvis skrev Aftonbladets Oisín Cantwell att Springares ”retorik för tankarna till Goebbels”.

Att formuleringen var högst opassande instämmer jag i. Det jag inte får ihop är att ett olämpligt ord från en ensam polis fördöms, medan långt fler problematiska formuleringar från annat håll, med långt större influensförmåga, ej väcker samma indignation.

Ondskans lakejer

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Gästskribent Zulmay Afzali: Min vän dog i IS-attack mot ett sjukhus i Kabul. Hans mördare kommer kanske att integreras i Sverige.

Jag kom hem från jobbet den åttonde mars och knäppte på datorn för att se vad som hänt under dagen i Sverige och världen. Det första som fångade min uppmärksamhet var nyheten om att IS-anhängare hade attackerat militärsjukhuset i Kabul. Bland dem som dog i attacken fanns min ovärderlige vän, doktor Behroz Haidari, en enastående människa med ett stort hjärta.

En nation av ammande terapeuter

Ja, visst gör det ont när knoppar brister” skrev Karin Boje. Hur knoppar känner vet jag inte, men jag vet något annat som gör oändligt ont, och det är när ens människosyn krackelerar.

Det gör ont i både själ och kropp när insikten att det faktisk existerar genuint onda människor mejslar sig in i ens innersta. Eftersom de flesta av oss tack och lov strävar efter att vara goda människor (även om våra definitioner må variera) och dessutom under decennier marinerats i åsikten att alla människor är likadana innerst inne, värjer sig många mot möjligheten att en medmänniska faktiskt kan välja att vara ond.

Varning för lurendrejare

Den svenska välfärdsstatens misslyckanden har uppenbarats genom migrantkrisen, som inte är dess orsak, men väl det symtom som tydligast av alla pekar mot sjukan.

Det har nu gått så långt att till och med representanter för det som system, alltså politikerväldet, som så flagrant misslyckas, börjar ge uttryck för missnöje.

Embarras de richesse

Titeln betyder ”rikedomens besvär”. Fattigdomens besvär är välkända sedan årtusenden. Mänskligheten har bittra erfarenheter av svält, sjukdom, krig och död i fattigdomens fotspår. Men rikedomens besvär, vad är det? Om vi bortser från spleen – den individuella miljardärens melankoli – så tror jag att överflödets dilemma framför allt manifesterar sig på samhällsnivå. Underligt nog verkar vi vara bättre på att producera ett överflöd än att konsumera det på ett värdigt sätt. Det är ymnighetens kval. 

Upprepning om den svenska rasismen

 

Budskapet i den här texten har jag framfört förut, men varför kan inte jag få upprepa mig när alla andra gör det? Skulle prästen sluta be bönen Fader vår för att han bett den så många gånger tidigare? Har man något viktigt att säga så får man älta det tills något sker och man inte längre har anledning till fler påpekanden.

Maktens arrogans

Ett av den svenska migrationskrisens i särklass mest upprörande inslag är den utpräglade arrogans med vilken både myndighetspersoner och politiska makthavare möter allmänhetens högst berättigade oro och växande känsla av vanmakt.

Hur styrs samhället?

Standardsvaret på den frågan utgår nog från att regeringen styr fast att det egentligen är folket som styr på något sätt eftersom regeringsformen fastställt att all offentlig makt utgår från folket. Sedan har regeringen en massa departement som i sin tur har myndigheter och på ungefär samma sätt ser det ut i kommunerna.

Att ta ansvar för landet

Statsminister Stefan Löfven talar mycket och gärna om betydelsen av att ”ta ansvar för landet”. Han har förvisso inte ensamrätt på detta. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som statsminister minst lika pigg på salvelsefulla utsagor av liknande slag. Men nu är det Löfven som för tillfället huserar i Rosenbad, och som därmed i första hand bör uppmanas att förtydliga om han inser skillnaden mellan yvigt tal om att ta ansvar, och att faktiskt inneha ansvar. Det är nämligen inte riktigt samma sak.

Tystnaden en gång till

Nyligen skrev Helena Edlund en artikel – som vid det här laget har lästs av nästan 10 000 personer! – som handlar om svenskarnas ”utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet”). Vissa slags synpunkter kan hota jobbet, säger Helena: ”[A]tt stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet”. Resultatet, sammanfattar Helena, är att folk håller tyst:

Förbittringens tid

När jag växte upp var jag utsatt för två starka, motsatta attityder från samhällets sida (och nu bortser jag från den påverkan som min familj utövade).

Den ena attityden var marknadens och företagens. Den har inte ändrat sig sedan dess. Redan då gjorde företagen sig trevliga för att få sälja sina produkter. Den samlade företagsamheten ville att jag skulle må bra och trivas i dess butiker. Den fjäskade för kunderna till den grad att den anpassade sina varor efter vad som tilltalade kunderna. Då som nu kunde man lätt tro att företagen kände en äkta tillgivenhet för sina kunder. Man fick passa på så att man inte blev förförd och hagalen.

Vår tids ångest

Hur kommer det sig att hela västvärlden verkar känna en sorts ångest? Vi har förlorat vår tillit och vår framtidstro trots att vi på alla mätbara sätt lever bättre, rikare och längre än någonsin tidigare. Varför föreställer vi oss – jag själv är inte det minst tydliga exemplet på den attityden – att undergången lurar strax runt hörnet?

Antônio Vieira eller kyrkans makt

Inte förrän jag rätt nyligen fick upp ögonen för Fader Antônio Vieira började jag förstå kyrkans roll för några hundra år sedan. Vieira var portugisbrasilianare och levde från början till slutet av 1600-talet. För svenskt vidkommande är han lite intressant i egenskap av den före detta drottningen Christinas förtrogne och biktfader i Rom.

Värdegrunden och Kairodeklarationen

Nu har jag kommit på varför PK-sekten visar sådan förståelse för islam, till exempel varför ärkebiskopen gör gemensam sak med muslimska ledare med nära kopplingar till det Muslimska brödraskapet. Jag skrev till kyrkan och fick ett svar från ärkebiskopen där hon förespråkade ett ”överlappande konsensus” mellan religionerna.

Då förstod jag inte vad överlappande konsensus betyder, men nu har jag börjat fatta, tror jag i alla fall. Det räckte med att åter läsa Kairodeklarationen, de muslimska staternas motsvarighet till FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

När vänsternissarna bad om sin egen undergång

Statligt ägda Lernia lanserar en ny rikssvenska med brytning för att invandrare lättare ska komma in på arbetsmarknaden. Tanken är att företag och organisationer ska använda den nya rikssvenskan i rösten på sina telefonsvarare och andra taltjänster, skriver Östran.

”Rikssvenskan har varit en norm för hur människor ska tala när de talar så kallad ’felfri svenska’, men för oss lingvister finns över huvud taget inget som är rätt eller fel”, säger Mikael Parkvall, lingvisten som har hjälpt Lernia att utveckla den nya rikssvenskan.

Det verkliga hotet är tystnaden

Den amerikanske journalisten Tim Pools besök i Malmö och Rosengård har fått ett enormt medialt genomslag i Sverige. Pool och fotografen Emily Molli hade rest till landet långt borta i norr för att undersöka hur det egentligen förhöll sig med sanningshalten i Trumps uttalande ”last night in Sweden” – och resultatet fick bland annat Sveriges Radios Ann Törnqvist att beskylla den unge journalisten för att vara ett hot mot demokratin.

Att köpa utanförskap

Bloggaren Rebecca Uvell har gjort ett fint grävjobb om migranter som ådagalägger avsevärt entreprenörskap inom bidragsbranschen, till exempel ett hundratal i stort sett anonyma somaliska föreningar med oklar men troligen lönsam verksamhet.

När jag läser Uvells gräv undrar jag som så många gånger tidigare varför svenska politiker är så generösa mot allehanda etniska och religiösa sammanslutningar.

PK-ismens utveckling i bild

Det är kul när vetenskapen bevisar något som man redan visste, för då inser man att många andra har mycket att lära av vetenskapen. Vid det här laget känner alla till den kulturkarta som utarbetats av Ronald Inglehart och Christian Welzel och redovisas av World Values Survey.

Enligt egen utsago redovisar kartan hur länder förhåller sig till varandra när det gäller ”Traditional values versus Secular-rational values and Survival values versus Self-expression values”. Vad det betyder kan man väl ungefär tänka sig. Hade man inte sett kartan så skulle man nog i alla fall ha gissat att Sverige ligger högt när det gäller ”secular-rational values” och ”self-expression values”. Och så är det. Sverige är extremt.

Reciprocitet

Jag åt lunch med den stridbara före detta riksdagsledamoten och nationalekonomen tillika mamman till pigdebatten och RUT-avdraget Anne-Marie Pålsson. Hon poängterade reciprocitetens betydelse för solidariteten och drog därav slutsatsen att vår tids avtagande solidaritet – och därmed tillbakagång för socialdemokratin – nog beror på reciprocitetens försvagning. Nu ska jag säga nästan samma sak med lite fler ord.

I de andliga bokbålens tid

I ett välfungerande öppet samhälle är det få som är rädda för det skrivna ordet. I Sverige har motsatsen icke sällan varit vanligare. När August Strindberg uttryckte sig nedsättande om det oskarianska samhällets värderingar och dess institutioner fick han flytta utomlands för en tid. När man under 50-talet ville se mer ohöljda skildringar av den fria sexualiteten hamnade böckerna på den grå marknaden och var självfallet totalförbjudna på stadsbiblioteken.

Ett samhälle utan huvudräknare

I somras köpte jag en vara för 86 kronor på ICA Skutan i Hamburgsund. I kassan satt en ljuv, blond 20-åring. Jag lämnade fram en hundralapp. Vänta lite, sa 20-åringen, det är något fel på apparaten. Hon pep iväg och kom strax tillbaka med en miniräknare. Hon kalkylerade och öppnade kassalådan och sa: Varsågod, här är 13 kronor tillbaka.

Engångshändelse?

Äntligen kartläggs Muslimska Brödraskapet i Sverige

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har gett ut en rapport om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 och dess motto är: Gud är vårt mål; Profeten vår ledare; Koranen vår lag; jihad vår väg; och döden för Guds sak vår högsta strävan.

Flera stora islamiska organisationer i Sverige är kopplade till Brödraskapet och håller på att bygga upp ett parallellt samhälle, menar författarna till rapporten: terroristexperten Magnus Norell, socialantropologen Aje Carlbom och den före detta Brödraskapsmedlemmen Pierre Durrani.

Gästskribent Håkan Karlberg: Är våra politiker skyldiga till trolöshet mot huvudman?

Sveriges regeringsform slår i första kapitlet paragraf 1 och 4 fast: All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Svensk invandring sedan 1990 har fått en omfattning, som kraftigt överskrider EU:s övriga länders. Invandringen i Sverige har under många år varit flera gånger den sammanlagda migrationen i våra nordiska grannländer och genomsnittet för EU.

Hur mycket man än försöker så kommer man aldrig ifrån verkligheten

Svenska politiker och myndigheter har det inte lätt dessa dagar. Det är förvisso inte lika illa som för den 18-årige Karl XII när Sverige anfölls av sina grannländer. I motsats till en enväldig kung har landet nu en, som de anser, framgångsrik feministisk regering som tillsammans med sina föregångare har löst problemen med krig genom att resolut lägga ned huvuddelen av såväl det yttre som det inre svenska försvaret.