Nu har det konstaterats att sjuk- och ohälsotalen stigit sedan 2010.

Regeringens talesmän hotar därför att införa sanktioner mot de företag som inte åtgärdar detta och med hjälp av förebyggande åtgärder och rehabilitering ser till att olika former av frånvaro minskar.

Förvisso är siffrorna uppseendeväckande inser jag när jag går in och tittar på Försäkringskassans statistik.

Sjuktalet för män och kvinnor totalt mellan 16 och 64 år har gått från 6,7 till 10,6 under perioden 2010 till 2014. Därefter har det tydligen stigit ytterligare.

Vissa regioner uppvisar nästintill obegripliga siffror. I Värmland har antalet sjukdagar gått från 5,9 till 11,2. En uppgång med nästan 100 procent.

Nu kan det ju faktiskt finnas två förklaringsmodeller.

Förhållandena i till exempel Värmland har blivit så överjävliga att vi därför får dubbelt så många sjukdagar i skogarna kring Fryken.

Eller så har folk helt enkelt blivit slappare och latare och anser att de har rätt att få sin försörjning tryggad genom skattemedel.

Den dag jag ser reportage och rapporter som berättar om hur utsvettning och exploatering dramatiskt ökat i Värmland, Dalsland eller Stockholm för den delen (sjukdagarna här har ökat med tre dagar under perioden) så tror jag på förklaringsmodell ett – innan dess kommer jag nog att anta att folk fuskar mer.

Jodå, jag har också läst artiklarna om hur cancersjuka ensamstående mödrar inte blir sjukskrivna utan tvingas arbeta. Och det är en styggelse.

Vårt problem är att för varje sådant fall finns det uppenbarligen människor som trots att de är fullt arbetsföra lyckas snacka omkull läkare och tjata sig till sjukskrivningar – eller bara oftare använder sig av möjligheten att sjukskriva sig utan läkarintyg.

Men vad har jag för grund för mitt antagande?

Se er omkring bara. Vad kännetecknar utvecklingen i Sverige de senaste årtiondena?

Jo, tanken på att arbete är något dåligt, det är skadligt att arbeta för mycket. Fritiden är det viktiga. Och arbetsgivarna har hakat på – jag kan svårligen se något annat än att oavsett bransch eller arbetsområde så arbetar människor i makligare takt än någonsin.

Om jag generaliserar?

Jajamen.

Men …

… utgångspunkten för mina tankar är dagens diskussion om invandring.

För oss som växte upp som delar av de första invandrargrupperna så var det en självklarhet att våra föräldrar hade två jobb var. De tyckte att de hade vunnit högsta vinsten som kom till ett land där man kunde arbeta sig in i samhället.

Om de var exploaterade och utsugna?

Jajamen, det var de.

Men som den kloke marxisten G.A Cohen en gång konstaterade så är ”exploatering” och ”utsugning” och ”mervärde” förvisso en del av den marxistiska analysen men det är inte givet att man som marxist alltid bekämpar dessa företeelser … därför att de faktiskt kan vara en del av individens kamp för sin befrielse – han säljer sin arbetskraft men blir samtidigt herre över sin tillvaro. Om alternativet till ”exploatering” och ”utsugning” är att sitta i soffan och kolla på Netflix och vänta på nästa tid hos läkaren för att få sjukskrivningen förlängd så torde valet vara ganska lätt när det gäller vad som är rätt.

De tidiga invandrargruppernas hårda arbete, ofta dubbelarbete, drev utvecklingen i landet framåt.

Om alla – oavsett bakgrund i något avseende – hade den arbetsmoralen i dag så skulle Sverige verkligen vara den ekonomiska stormakt som en del inbillar sig att det är.

Vi står inför två problem i dag …

För det första så har de som är verkligt sjuka ibland svårt att få vettig vård eller att få vara sjukskrivna därför att resurserna äts upp av människor som inte vill arbeta – och de finns av båda sorterna – både svenskar och invandrare. Och de kan vara rörmokare eller musiker.

För det andra så har vi problemet med den allmänna arbetsskyggheten – istället för att människor jublar över möjligheten att arbeta mer så grämer de sig över att vi inte har sex timmars arbetsdag eller två månaders semester eller över att alla inte kan ta ett friår. Detta eviga tjat om ”livspussel” uppkommer inte därför att människor arbetar för mycket utan därför att de vill ha mer fritid.

Dock … givetvis ska människor få ordna sina liv. Vill de inte arbeta så ska de givetvis inte heller göra det – men det finns ingen som helst anledning för det allmänna att på något sätt och i någon mening trygga deras försörjning genom skattemedel.

Problemet är inte onda företagare som ägnar sig åt för lite åt förebyggande vård och rehabilitering, problemet är att vi har ett system som gör det möjligt för dem som inte vill arbeta att utnyttja det faktum att andra arbetar.

Återigen är den enklaste lösningen förstås att se till att de som arbetar får behålla 90 procent av det de förtjänar. Då har de råd att ta de försäkringar som motsvarar deras behov och dessutom bygga upp en ekonomisk trygghet. Då blir försäkringen personlig och kan inte nyttjas av någon annan. Och staten kan äntligen ägna sig åt att ta hand om den där cancersjuka ensamstående modern så hon slipper arbeta.

… och de som är arbetslösa och som verkligen vill arbeta (och de är många!)?

Ja, se det är ett annat problem som vi får diskutera framöver.