Ibland får jag lust att köpa en bil som har en V8 som slukar så mycket bensin att råoljepriset i världen skulle stiga till 200 dollar fatet bara jag körde en sväng runt kvarteret.

Den känslan har infunnit sig ganska ofta den senaste tiden när jag läst DN Kulturs serie ”Den nya humanismen”. Syftet med den serien är tvåfaldigt.

Dels vill man varna oss för den kommande klimatkatastrofen … ja, ni vet en del av jorden blir öken, en annan del läggs under vatten, det är smältande polarisar, stormregn eller en obarmhärtigt konstant skinande sol. Apokalypsen som den skulle te sig om TV 4:s väderflickor skulle skriva filmmanus

Dels vill man med serien överbygga den där djävulsklyftan som finns mellan humanister och naturvetare. Det är väl bara jag själv, Martin Gardner och Oliver Sacks som klarat detta – och de två senare är ju döda så jag ser förvisso behovet.

Men frågan är om DN klarar uppgiften. I måndags kunde man i serien läsa följande:

”Snarare än att skriva oss själva ‘ut ur naturen’, är det dags att skriva in naturen i våra berättelser om oss själva, som kroppar och medborgare. För att lyckas med det måste vi sträcka oss över ämnesgränserna och odla nyfikenheten kring en samvaro som är mer-än-mänsklig, och en mer-än-mänsklig tillhörighet.”

Skriva in naturen i våra kroppar som en berättelse?

Låter för mig mer som en besvärjelse från grottmänniskor för 4000 år sedan än en handfast och logisk uppbyggd politik byggd på fakta och realistiska bedömningar.

Det är inte så att jag betvivlar att mänskligheten står inför stora problem – mycket stora – när det gäller miljön – lika mycket tvivlar jag på att de som hittills skrivit i DN:s serie på allvar är bekymrade över tillståndet i världen – det är de lika litet som DN:s kulturredaktion.

Den här serien är bara ett led i de styrande skiktens försök att få än mer kontroll över våra liv och att införa än mer regleringar som klavbinder medborgarna och gör dem beroende av överheten.

Tydligt visar det sig i det budskap som finns i varje artikel i serien – klockan är två minuter i tolv och världen stater måste ena sig. Det vill säga fler konferenser, fler protokoll som ska undertecknas.

Men skribenterna och kulturredaktionen verkar inte bry sig om att läsa resten av DN. Där kan man om än i undermålig form läsa om hur Mellanöstern och Nordafrika kollapsar utan att världssamfundet förmår göra någonting så värst mycket åt det. Samtidigt sjunker vad som ska föreställa världssamfundet i organiserad form – alltså FN – mer och mer ner i diktaturträsket och förmår inte göra någonting åt hotande krig eller ökande spänningar eller åt eländiga terrorstater som Nordkorea.

Det är inte mycket till naturvetenskapsmän eller humanister som tror att samma politiker plötsligt ska kunna ena sig och utveckla en gemensam politik på miljö- och klimatområdet.

Vad skulle tala för detta? De klarar inte av att enas för att ta kål på 20.000 debila jihadister. Men de skulle alltså klara av att utforma en gemensam politik som förmår hantera något så oerhört komplext som klimatet i hela världen?

Skulle väl inte tro det.

Men de som står bakom den här serien tror inte på det på riktigt. Däremot tror de på möjligheten att få mer forskningsanslag och ökad makt över våra liv – därför bejakar de tanken på fler konferenser och protokoll.

Visst måste humanister och naturvetare lära av varandra. Visst måste vi hantera hoten mot miljö och klimat.

Men DN:s serie är inte i närheten av att ge svar på hur det ska gå till.

(… och i morgondagens avsnitt ska vi studera den ideologiska grunden för det sätt att tänka som ligger bakom den här serien. Vi ska tillbaka till laboratorierna i Stalins Sovjet.)