Veckan som gått


Richard Sörman förklarar åt de inte så överdrivet begåvade människor på våra stora tidningars ledarredaktioner att det faktiskt är helt ok att föredra ett svenskt Sverige.

Och ett problem är just tänkande i absoluta termer. Ingen vettig människa menar att Sverige ska bevaras 100 procent renodlat svenskt. Man tar alltid in impulser utifrån. Självklart. Att säga att Sverige ska vara svenskt är inte att säga att alla invandrare ska kastas ut, att engelska förbjudas eller att ingen får äta pizza och kebab. Det handlar om en huvudinriktning, en ambition, ett riktmärke. Det handlar om att Sverige i huvudsak ska vara svenskt, att Sverige ska domineras av det svenska, att det svenska ska sätta sin prägel på vårt land och vara den kultur i vilken en avgörande majoritet av befolkningen känner sig hemma.

Nikodemus har uppdaterat sina tidigare inlägg om kulturmarxism och publicerat det som en massiv artikel på Misesinstitutet. Väldigt läsvärt!

Det intressanta med att studera denna era från 1960-talet och framåt är att det som händer i Sverige även händer internationellt och där de dominerande akademierna och vänsterrörelserna i Förenta staterna inkluderande den sexuella revolutionen även nådde Europa. Den kontinentala, franska, kulturradikalismen fick också stort inflytande vilket beror på namn som Louis Althusser, Michel Foucault och Jacques Derrida vars idéer snabbt absorberades på universitet och bland intellektuella miljöer i Förenta staterna. Det är för övrigt Derrida som skänkt akademin begreppet ”fallologocentrism” (av fallos det vill säga penis och logos det vill säga logiskt tänkande, rationalitet, ord och grund). Med detta avser Derrida att fånga in att det västerländska tänkandet dominerats av män med deras logik och vetenskap.

Fnordspotting förklarar att det bästa sättet att förstå liberalism är som en riktning vänsterut snarare än som en konkret position, samtidigt passar han på att örfila de förment klassiskt liberala som gått full globohomo.

Liberalismen är inte primärt en ideologi, utan en riktning. Liberaler själva tenderar att beskriva denna riktning i termer av “framåt”, men vad som i själva verket avses är en rörelse vänsterut. Att John Lockes och Adam Smiths en gång till synes så vitala liberalism med tiden kommit att förvandlas till en nedbrytande skörbjuggskult företrädd av uttolkare som Erik Ullenhag är en fullständigt naturlig konsekvens av detta grundläggande sakförhållande, och den som påstår att ett parti som Liberalerna inte lever upp till sitt namn har därför också fel. Partinamnet rymmer till skillnad från vad många tror över huvud taget ingen motsägelse, utan säger tvärtom någonting mycket grundläggande om vad liberalismen egentligen är. Vad som däremot rymmer en högst påtaglig motsägelse är det faktum att så många liberaler som påstår sig företräda den klassiska liberalismen såväl sluter upp bakom dylika partier som delar gängse liberalers fientliga inställning till högern.

+ There are no comments

Add yours