Veckan som gått


Veckan som gått har varit en stressig vecka för mig och därmed har inte så många inlägg etsat sig fast i mina tankar men några har det blivit.

Fnordspotting skriver bra om rasismnarrativet och vilken funktion det spelar

Att bli kallad rasist är idag någonting av det mest förödande en människa kan bli anklagad för. Anklagelsen kan leda till social utfrysning, uthängning och förlorade eller försämrade försörjningsmöjligheter. Att bli utpekad som rasist är förknippat med ett socialt stigma så långtgående att detta inte sällan uppfattas som någonting värre än ett digert brottsregister. Detta sker dock i ett sammanhang där praktiskt taget alla i varierande utsträckning är rasister. De personer som samlas kring skampålen för att fördöma rasisten som fjättrats vid den har i regel få personer från avlägsna kulturer i sin vänkrets, utgår så gott som alltid automatiskt från att de sprängdåd de läst om i tidningarna begåtts av personer med invandrarbakgrund och känner instinktivt olust när de, på väg hem från krogen, möter utåtagerande unga män som konverserar högt på ett språk de inte förstår.

Bitte Assarmo skriver på det goda samhället om hur en dödssjuk åldring nekas ett sugrör

Samma sak är det med personen som ifrågasatte en döende människas rätt att få i sig vätska med hjälp av ett sugrör. Hon kan försöka intala både sig själv och resten av världen att hon har ett klimat- och miljöpatos, men mig kan hon inte lura. En människa som har ett genuint patos förmår känna både klimatmedvetenhet och respekt och medkänsla för en dödssjuk människa. Det här handlar med andra ord om ett spel för gallerierna, antingen sköterskans personliga eller sjukhusledningens påbjudna. Hon/sjukhusledningen har valt bort sugrör. Men det räcker inte. Hon/sjukhusledningen måste också tala om för omgivningen att de tagit detta viktiga kliv för att rädda klimatet. Och att en människa råkar vara dödssjuk är inget som hindrar att hon eller han ska beläggas med klimatskam.

Vilket fick mig att skriva ett kort inlägg om samma sak:

Här ser ni det i all sin prakt, slutresultatet av kulturkriget. Så här ser vänsterns segern ut, den extrema statsindividualismens slutstadium där staten tar hand om allt så vi kan fokusera på att förverkliga oss själva, ett förverkligande som blott kräver att vi låter våra unga indoktrineras och våra gamla vanvårdas under politiska kommissarier förklädda till sköterskor. Vi finner den postmoderna människan i sin fulla prakt i sköterskan som viftar med fingret och säger “app, app, app, det är inte klimatvänligt” när en döende åldrig försynt ber om ett sugrör. Hjärntvättad, indoktrinerad, fullständigt drabbad av klimatångest och likgiltig inför sina medmänniskor när PK-poserandet kräver det. Här har ni den moderna varianten av lägervakten som med kylig blick tar skorna och kläderna från den politiska dissidenten i det sibiriska lägret fullt medveten om att kallbranden är oundviklig.

Richard Sörman funderar på om kontraktssamhället egentligen är ett tecken på att tillitssamhället redan försvunnit. Jag har ett tag funderat i samma banor, den strömning av libertarianskt tänkande som har en väldig kontraktuell fokus har alltid känts fel:

Liberala tänkare verkar just nu vilja damma av de kontraktsteorier om det mänskliga samhällets uppkomst och sammanhållning som lanserades under 1600- och 1700-talen. Hobbes, Locke, Montesquieu och Rousseau föreställde sig att varje samhälle vilade på ett kontrakt som medborgarna hade ingått och där man reglerade gemensamma principer för ekonomi och rättsskipning. Människor skulle ha insett att alla hade något att tjäna på att underkasta sig gemensamma lagar och att alternativet var ett förödande allas krig mot alla.

Nu verkar detta tänkande ha kommit tillbaka. Och varför det? Antagligen för att vi har fått ett så kallat mångkulturellt samhälle där vi inte längre har ett gemensamt ursprung att skapa en sammanhållning omkring. Historien är alltså inte längre gemensam, men framtiden måste bli gemensam och för att detta ska bli möjligt, för att ingen ska skolka från framtiden, ska det skrivas kontrakt…

…Problemet är bara att det inte hjälper att göra hederskulturen olaglig och att informera alla invandrare om det. Det spelar nämligen ingen roll, som anekdoten om den skoltrötte 16-åringen visar, om vi upprättar regler och kontrakt om människor inte har några förutsättningar att följa dem. Resultatet blir bara att vi får ägna oss åt att hantera alla misslyckanden och lägga oändliga resurser på det. Hur mycket resurser lägger vi inte just nu på att hantera de oundvikliga kulturkrockar vi fått i vårt land på grund av den ”liberala samhällsutveckling” som Nordin talar om? Vi förbjuder hederskultur, barnäktenskap och rättsövergrepp på löpande band, men resultatet blir bara att vi får fulla fängelser, uppgiven poliskår och högar av oupplösta våldsbrott.

Det är dock inte bara invandringen som är problemet här, vi har även en växande inhemsk befolkning som helt enkelt inte vill vara en produktiv del av högförtroendesamhället. Kulturkrocken mellan det gamla Sverige och vänsterister är nästan lika stor som den mellan en nyliberal svensk och en könsstympande somalier.

+ There are no comments

Add yours