Veckan som gått


Mons Krabbe fortsätter briljera, här så reder han ut “Afrika för afrikanerna” och vilka som egentligen har rätt till både Europa och Sydafrika.

Det som verkligen är värt att notera här, är uttalandet om att ”Afrika är för afrikanerna”, vilket också är det uttalande som syns i tweeten, som Afrosvenskarnas riksorganisation delar.

Min stilla undran blir då, innebär detta att de också ställer upp på att Europa är för européerna och att svarta inte är en naturlig företeelse här? Hur tänker de afrosvenskar som bor i Sverige och delar denna text? Förstår dom ens vad dom själva säger, eller är dom så uppfyllda av sin dubbelmoral att dom inte kan se det? Alla folkgrupper i världen har rätt till sin sfär, har rätt till sitt land, men absolut inte vita. Det är uppenbarligen så här man tänker! Är det så man visar uppskattning mot det folk som har tagit emot en? Man vill ”sätta skräck” i våra hjärtan! Tack afrosvenskarna, för er kärlek och uppskattning!

Det är så här jargongen går, i de vänster- och vänsterliberala kretsar som dominerar och styr värdegrunden, världen över. Japanerna har rätt till sitt land. Kineserna till sitt. Araberna till sina länder. Judarna till sitt Israel. Latinamerikanerna till sina länder och Afrikanerna till sina länder, men européerna……om de hävdar rätten till sina länder, ja då är de rasister.

Bara i de vita länderna måste det vara en större mångfald av kulturer och etniska grupper. Bara där behövs det mer mångfald, för att samhällena ska vara hållbara och framgångsrika. Som om själva historien inte motbevisade just denna tes med emfas. Bara i de etniskt homogena samhällena i den vita världen och i Östasien, har riktig utveckling varit möjlig, medan länderna med mångfald har varit genomsyrade av utvecklingshämmande inre konflikter och slitningar. Den vita delen, av den del av världen som fungerar, ska till varje pris förvandlas till att efterlikna resten av världen, som inte fungerar. Detta är varken hållbart eller eftersträvansvärt!

Bravo Mons, du är för bra för MED helt enkelt.

Fnordis skriver om managementeliten och deras makt.

Den politiskt skolade managern har aldrig haft ett riktigt jobb, men är trots detta en synnerligen välmående makthavare. Den politiskt skolade managern började sin klättring uppåt i något av de politiska ungdomsförbunden, och på gamla klipp från MUF- och LUF-kongresser (föryngringen sker idag främst i CUF, men Centerpartiet sågs länge som en hopplöst ointressant plattform i sammanhanget) kan man se dem, valpiga versioner av de idag rikskända liberaler som med åren skulle komma att bli de mest högljudda förespråkarna för svågerkapitalism, öppna gränser, mångkulturalism och oreglerad arbetskraftsinvandring. En del av dem gjorde politisk karriär, men de vi här främst har i åtanke tröttnade snabbt på partipolitiken och omsatte i stället de kontakter man hade odlat under åren i ungdomsförbunden i en karriär inom näringslivets branschorganisationer.

Man finner dem idag på Almega, Svenskt näringsliv, Timbro, PR-byråer, lobbyistorganisationer och liberala opinionsredaktioner. De anlitas emellanåt som expertkommentatorer eller debattörer, och medverkar gärna i allehanda nyhetspaneler. De refererar precis som i sin ungdom gärna till Friedrich von Hayek och Ayn Rand, men retoriken är i regel så plastig och endimensionell att den sannolikt driver bort fler än den lockar. De älskar, trots att de aldrig gjort ett hederligt handtag i sina liv, att förmana människor att såväl bli mer attraktiva på arbetsmarknaden som att jobba hårdare, längre och effektivare. De har inte sällan rykte om sig att vara whiz kids, men visar sig trots detta gång på gång vara odugliga på att driva företag och skapa värde, odugliga på opinionsbildning och odugliga på att vinna val.

Richard Sörman flaggar för att det är dags att göra film och tv-serier av Sveriges historia och inte i någon multikulturell och normkritisk tappning.

Sveriges komplicerade jantelagsförhållande till sin egen existens tar sig många uttryck. Det mest påtagliga har varit vår märkliga inställning till immigration: Alla får komma hit, alla får bli svenskar, svenskar har ingen speciell rätt till sitt land, de äger inte ens rätten till sin identitet.

Men det finns som sagt många aspekter av självförnekelsen och en som vi sällan diskuterar är den som utgörs av den häpnadsväckande frånvaron av svensk historia i TV-serier och på film.

För det är ju inte så att vår svenska historia saknar material för hågade manusförfattare och filmproducenter. Det finns hur mycket som helst. Varför har vi till exempel ingen ambitiös storfilm om Gustav Vasa? Varför har vi inga filmer om hjältar som Engelbrekt och Dacke? Varför har vi ingen välgjord TV-serie om Karl XII:s liv där även hans samtid och det svenska stormaktsväldets nedgång skildras? Peter Englund slog igenom 1988 som historieskildrare med sin bok om Karl XII:s förlust vid Poltava. Ingen verkar ha tänkt tanken att boken kunde bli film.

+ There are no comments

Add yours