Veckan som gått


Richard Sörman förklarar varför det inte räcker med debattartiklar och att skriva böcker, det behövs även en social samvaro och kulturell verksamhet. Jag kan inte annat än hålla med honom om det!

Den sociala dimensionen kan tyvärr komma att bli allt viktigare eftersom vi snart står där utan vare sig familjärt eller statligt skyddsnät. Vi har slagit sönder familjebanden och vi håller på att slå sönder det välfärdssamhälle som skulle träda i deras ställe. Här finns oanade möjligheter för dem som känner sig hugade att skapa nya band av gemenskap och solidaritet mellan svenskar som idag känner sig övergivna och svikna.

Men vi har också kultur och identitet. Här gäller det att bevara och stärka vår identifikation med svensk kultur och svensk historia. Det gäller att inte tappa banden till våra nedärvda värden om enkelhet, redlighet och tillit. Det gäller också att våga knyta an till positiva aspekter av traditionella könsroller som gör livet lättare och roligare att leva. Den radikala vänstern har haft som uttalat mål att slå sönder alla samhällsstrukturer, att utplåna vår nationella identitet och att ersätta vår kultur med en mångkultur. Naturligtvis måste vi göra motstånd.

Engellau skriver några ord om det nya islamistiska partiet. Jag tror att det kommer vara bra av den enkla anledningen att det gör det svårare för vänstern att importera nytt valboskap, när sossarna inser att öppna gränser inte längre leder till nya sosseröster så lär de stänga dörrarna illa kvickt.

I ett land som Sverige, där så mycket makt över samhället ligger hos staten och politiken kan man därför vänta sig att lokala muslimer, så snart de blivit tillräckligt många för att börja organisera sig, förbereder ett eget engagemang i partipolitiken. Inledningsvis var det naturligt att engagemanget kanaliserades genom de etablerade svenska partierna. Detta har också inträffat med början i slutet av förra århundradet. Som Johan Westerholm påpekat ingick Socialdemokrater för Tro och Solidaritet år 1999 ett samarbetsavtal med Muslimska brödraskapets nätverksorganisation Sveriges Muslimska Råd. Muslimer sattes på valbar plats på socialdemokratiska listor och snart gav övriga partier, kanske särskilt centern och miljöpartiet, motsvarande erbjudande.

Att vara förtroendevald i ett sådant parti var emellertid inte optimalt för alla muslimska politiker. Det krävdes en större anpasslighet till respektive parti än vad flera av dem hade lust med. Många var tvungna att smussla med sina övertygelser vilket blev särskilt besvärande när övertygelserna uppdagades och muslimska politiker blev uteslutna. Bostads-, IT-  och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan blev petad från sina poster och Mikail Yüksel, toppkandidat för centerpartiet på riksdagslistan för Göteborg, blev utesluten ur partiet strax före valet 2018 – i båda fallen för samröre med olämpliga utländska organisationer.

Fnordspotting beskriver hur vi kan identifiera en liberal och målar sedan upp en fin analogi över hur samhället är en båt på väg mot ett vattenfall, hur den klassiska liberalismen var en väldigt vacker strandkant som vi sedan länge lämnat och att vi bör ro tillbaka men passera den klassiska liberalismen och hitta en mer reaktionär plats där vi kan vila ut. Jag undrar dock om vi inte bör ta analogin till en djupare nivå, strömmen är nämligen människans inneboende tendenser till socialism och vi kommer aldrig kunna sluta ro, det finns ingen lugn plats uppströms och stordåden sker just i kampen mot strömmen vilket ger korta vinster som sedan alltid försvinner direkt vi slappnar av.

För att förstå varför kan man föreställa sig civilisationen som en båt på en stilla sjö, och den klassiska liberalismen som en naturskön strandlinje utmed övre delen av det vattendrag som avvattnar sjön i fråga. När den klassiska liberalismen var en ny idé guppade båten fridfullt i sjön, men då starka krafter vid denna tid var missnöjda med denna ordning krävdes inte mycket för att locka några av båtens passagerare att börja ro mot den natursköna strandlinje utmed vattendraget man fram till nu bara hade kunnat betrakta på avstånd. Väl framme vid vattendraget började båten driva nedströms, men då den natursköna sträckan visade sig vara längre än vad man från början hade trott oroades man inte nämnvärt av detta. Den klassiska liberalismens era skulle i själva verket visa sig bli påfallande långvarig, men med tiden började inte desto mindre landskapet att långsamt förändras samtidigt som underliga typer allt oftare kunde observeras utmed strandlinjen. Till slut tvingades man konstatera att man nu hade lämnat den natursköna sträckan bakom sig.

Idag befinner sig båten vid en strandlinje som är allt annat än naturskön. Den skira vårgrönskan har ersatts av förkolnade träd, och det från början så kristallklara vattnet har blivit både grumligt och illaluktande. Vad mer är, för varje meter man driver nedströms tilltar ett underligt ljud man sedan en tid tillbaka har kunnat höra i styrka, och ljudet i fråga påminner oroväckande mycket om det av vatten som kastar sig nedför en lång, brant, ström och stenig fors. Det är i detta läge några av båtens passagerare nostalgiskt börjar minnas det natursköna landskap man tidigare har passerat, och därför föreslår att man gör helt om och återvänder dit. Problemet är bara att denna sträcka nu befinner sig uppströms om båten. Farkosten är visserligen utrustad med åror, men den sträcka man måste ro för att kunna återvända till den natursköna strandlinjen har med tiden hunnit bli påfallande lång. Vad mer är, strömmen är strid, passagerarnas armar är svaga efter att man så länge har nöjt sig med att driva fritt, och skulle man trots detta ändå lyckas återvända skulle båten därefter direkt börja driva nedströms ännu en gång.

Den här veckan bjuds det på en dubbel Fnordspotting för han författade även ett utmärkt inlägg om hur det är liberalismen som är den sanna fienden, inte socialisten.

Socialismen har visserligen utgjort ett stort problem, men som ideologisk kraft dukade den under under 1980-talets nyliberala reaktion. De destruktiva strömningar som därefter kommit att prägla västvärlden har till sin natur varit liberala, och talande nog också rättfärdigats med liberala argument. De öppna gränserna, normupplösningen, hedonismen, föraktet för traditioner samt den uttalade viljan att rasera beprövade institutioner går utan vidare att spåra till den liberala föreställningsvärlden, och det är också till denna föreställningsvärld politiken har anpassats oavsett vilka partier som suttit vid makten. Vad mer är, både den socialistiska retoriken om att “de rika” skall betala och de många reflexmässiga invändningarna mot denna har effektivt tjänat till att skymma en helt annan verklighet, nämligen att “kvantitativa lättnader” har inneburit en massiv omfördelning av resurser till de rikaste, att svågerkapitalismen exploderat i omfattning och att de höga skatterna främst varit en angelägenhet för arbetar- och medelklassen.

+ There are no comments

Add yours