Semestrarna är slut och vädret hånar oss med att äntligen slå om till sommar. Är det inte som en metafor…? för något…? Återkommer när vi lyckats tillämpa det på något. Vad som vägrat ta semester är dock dårskapen, tokerierna och det kollektiva vansinnet. Samtiden är som ett veritabelt ymnighetshorn att ösa ur och det finns inget rationellt sätt att sovra bland alla skimrande pärlor. Det plågar oss varje gång att vi inte kan ta med allt. Så vi sträcker ner handen djupt i detta cornucopia, rör om lite i detta horn av den mytologiska geten Amalthea, och drar slumpmässigt upp…