Vad är inte vänster, del 1: Pacificm


Jag har ju lärt mig att rycka på axlarna åt påståendet att jag inte skulle vara marxist eller vänster. Det är jag i varje begriplig mening av orden. Att påståendet alls kan fällas beror på att många utgår från att de som i dag i Sverige på något sätt betecknar sig som ”vänster” också skulle vara det.

Denna ”vänster” består istället ofta av människor som tar sin egen lathet – både i fysiskt och intellektuellt avseende – som utgångspunkt för att hävda vissa politiska ståndpunkter. De gillar inte att arbeta och försörja sig själva och de gillar inte att läsa, tänka och angripa problem med hjälp av fakta och logik.

Därför har vi de senaste 25 åren fått se en rörelse utvecklas som inte har det minsta att göra med marxismen eller en klassisk vänsterståndpunk – men som kallar sig ”vänster”.

Ett exempel på detta är den i ”vänstern” utbredda pacifismen. Marx och Engels tog självklart ställning när ett mer avancerat samhällsskick befann sig i krig med ett mer reaktionärt och efterblivet; amerikanska inbördeskriget eller 1848 års demokratiska revolutioner är utmärkta exempel på detta. Och att definiera ett mer avancerat samhällsskick var ganska enkelt; marknadsekonomi, demokratiska fri- och rättigheter för alla – det var mer progressivt än feodalism, kungavälde, ståndssamhälle, slaveri …

Och om det behövdes var militär handling och krig något självklart.

Marx och Engels diskussioner kring det amerikanska inbördeskriget är intressanta i sammanhanget – de debatterar nordstaternas militära och politiska strategier och kritiserar dem när de finner dem ineffektiva.

Hade de betett sig som dagens ”vänster” hade de pläderat för att Lincoln skulle finna någon slags gemensam grund med slavägarna, hitta en kompromiss – därför att krig och våld alltid är fel.

Efter första slaget vid Fredricksburg skulle denna ”vänster” hävdat att militära lösningar var omöjliga och att man måste sluta någon slags fred.

En typisk företrädare för denna pacifistiska, alltid uppgivna och på något sätt alltid i alla avseenden trötta vänster är Per Wirtén.

I gårdagens Expressen förklarar Wirtén för oss att vad som gäller i kampen mot IS:

”Jag ser egentligen inga trovärdiga strategier om hur revolutionärerna kan isoleras, pressas tillbaka och ge upp. Det enda man med säkerhet kan säga är att militarismens logik redan prövats och misslyckats.”

Marx och Engels skulle kliat sig i huvudet och hävdat att det fanns inget som visade att ”militarismens logik prövats och misslyckats” – de skulle förklarat att problemet var att fel strategi och taktik hade använts.

Ungefär som Quinn i det avsnitt av ”Homeland” där han ska rapportera om läget i Syrien. Han får frågan om hur han ser på USA:s strategi och han förklarar att han gärna ska ge sin syn bara någon berättar vad som är strategin.

Underförstått är att det hjälper föga att döda en och annan IS-ledare med hjälp av drönare, vad som behövs är med Quinns ord: ”200.000 man på marken, åtföljda av lika många läkare och lärare.”

Vad ”vänstern” därför borde göra om den vill bli verklig vänster är inte att kritisera militära insatser i största allmänhet utan kräva militära insatser som fungerar.

Att kräva effektiva militära interventioner i Levanten – och inte det vi sett i Irak och Afghanistan – det är en riktig vänsters uppgift. Det är internationell solidaritet. Vår uppgift är att bidra till att skapa säkra samhällen i de stater miljoner nu flyr från.

Men ”vänsterns” variant av internationell solidaritet är istället att kräva att alla som flyr ska få en fristad i väst och att man ska överlämna västasien åt jihadistisk kontroll.

Och när det gäller flyktingmottagning är det något jag verkligen saknar – det är att vi ger militär utbildning och träning åt de flyktingar som kommer hit – detta för att de ska kunna återvända till sina hemländer och välta de brutala regimerna som tvingat dem på flykt och förstört deras liv.

Det borde också vara en självklar vänsterståndpunkt – och ett praktiskt utslag av internationell solidaritet. Möjligen beror det på att jag genetiskt sett bara är en enkel balkanbonde – men när jag ser flyktingar som intervjuas och hör unga män som säger att de hoppas på att få studera i Sverige och vill bli musikproducenter eller jurister – då tänker jag simpelt nog: ”Men vafan, begär vapen och träning istället – ditt land blöder”.

Det är inte krig och militärer som hotar vår värld – det är pacifismen.

Foto: katerha

+ There are no comments

Add yours