Sverige har missväxtår, vilket har varit i ropet det senaste. Vissa, som drontliberalen Fredrik Segerfeldt, reagerar med att aktivera sin konträra ådra och poängtera hur de absolut inte har något intresse av att köpa svenskt kött utan prompt fortsätter att köpa det utifrån, men för de flesta så står det klart att det här är ett problem som på ett eller annat sätt angår oss alla. Ett svenskt jordbruk på knäna är en lokal självständighet som sätts på äventyr. Utan en sådan så blir hela samhället oerhört mycket mer sårbart.

Därtill härjas landet av omfattande skogsbränder just nu och allt detta pekar på någonting som det moderna sinnelaget glömmer bort: Kriser inträffar. Naturen kommer alltid, förr eller senare, att slå till på ett sätt som riskerar att äventyra vår själva existens. Glömmer man bort det här eller prioriterar annat så förskonas man inte, verkligheten kommer slå lika hårt mot en i varje fall.

Min enda reflektion i den här krisen är att välfärdsstaten inte riktigt klarar av att räkna med dessa saker. Den är så oerhört inriktad på att stabilisera och “skapa trygghet” i ett samhälle i ett rikt normalläge att den inte vill låtsas om att brädet kan kastas om totalt av sådant vi normalt inte räknar med ska inträffa. Resultatet blir att samhället inte sällan klarar av att bli rikt och rustikt nog under sina goda år för att bygga upp ett substantiellt motvärn till det oväntade. Alla de hängslen, livremmar och rena bojor som sätts på oss alla för att det socialdemokratiska bygget ska fungera som tänkt stryper vårt eget överlevnadstänk och när de sju svåra åren träffar så är det närmast ingen som är propert förberedd. Idag är det bönderna som märker av det mest, imorgon lär det vara betydligt fler.

Bibliskt, sa Martin. Jo, tack.