Svensk kultur: Från arbetets söner till apatins anhängare


När svenskhet och svensk kultur nu diskuteras är det en sak som alltid glöms bort.

Som jag alltid brukar tjata – låt oss inte glömma att Lev Davidovitj Bronstein ofta konstaterade: ”kultur börjar med att man inser vikten av att tvätta fötterna”.

Det är lite märkligt att man i Sverige sällan diskuterar de grundläggande förhållningssätten som präglar en kultur; synen på människan, naturen, arbetet, kunskap.

Det blir istället frågor som vilka texter som ska räknas till en svensk litterär kanon eller vad man bör eller inte bör äta.

Kultur är ju faktiskt i grund och botten frågan om vilken syn man har på människan, och på människans förhållande till andra människor och till naturen. Därför är synen på arbete, lärande och vetenskap själva grunden för en kultur – tillsammans med synen på vad en individ är.

Och här finns det definitivt en tydlig svensk kultur … eller kanske vi snart får säga ”har funnits” – för den börjar försvinna.

När det gäller inställningen till arbete och lärande var den framväxande svenska borgerligheten ganska typisk i sitt betonande av vikten att disciplinera sig själv hårt och arbeta och ständigt studera – inte bara det som direkt krävdes för att man skulle kunna ägna sig åt att delta i uppbygget av ett företag utan även att man tillägnade sig litteratur, musik och konst. – ju mer hel en människa var, desto bättre företag byggdes.

Den kultursynen övertogs av den tidiga arbetarrörelsen – man insåg att om man skulle erövra en position i samhället måste man arbeta hårdare – och studera hårdare – än de som redan hade makten och härligheten.

Detta är själva förutsättningen för modern svensk kultur och går i linje med en tidigare svensk mentalitet om att bra karl reder sig själv.

Här fanns faktiskt en kultur som i sina grunder förenade människor oavsett klass eller socialt skikt – även om man kämpade med varandra om den politiska makten.

… så vad har vi i dag?

Ett svenskt företagarskikt där det är alltför vanligt att anamma en livsstil som påminner om forna tiders bornerade adel; man skaffar slott och herresäten och ägnar sig åt visa hur rik man är. Hårt arbete betraktas som ett tecken på att man inte riktigt lyckats.

… och arbetarrörelsen och vad som ska föreställa ”vänster” präglas av samma sak – det är alltför vanligt att man där hävdar vikten av att arbeta mindre och jag tvivlar på att man kan stava till ”bildningsideal” (för många bokstäver) … och om man kunde det så skulle man ändå inte veta vad det betydde; det sorgliga är att denna mentalitet och kultur börjar tränga ner i det arbetande folket.

Alltså; visst är den svenska kulturen hotad – men det beror inte på att det i varje källare i förorten pågår Koranstudier.

Om den svenska kulturen inte stod så svag så skulle inte debatten om invandring och flyktingar och ”svenskhet” se ut som den gör.

I den debatten är ju frågan om inställning till arbete och upplysning helt och totalt frånvarande.

Vi har istället en debatt om invandrare ska ha eller inte ha bidrag och hur stora de ska vara.

Vi har inte en debatt om hur upplysningens idéarv ska försvaras mot framstegsfientliga vidskepliga idéer – oavsett om de framförs av svenskar eller invandrare.

Man tycker ju att både Alliansens och de röd-grönas ledningar i ett historiskt perspektiv borde kunna stå upp och säga:

”Ja, det finns en svensk kultur. Den utgår från att arbetet adlar människan och vi tror på fria människors rätt att fritt söka kunskap. Vi tror att en tillvaro utan arbete fördummar och förminskar människor och att den som inte vågar möta sina medmänniskor i ett helt fritt meningsutbyte är ett hot mot samhällsutvecklingen. Det är grundvalen för svensk kultur och den kommer vi att försvara.”

…. Och i morgon ska vi diskutera det här med svensk kultur och kränkthet.

+ There are no comments

Add yours