Sommarveckorna som gått


Semestertiden börjar gå mot sitt slut och så även min, imorgon är det dags att gå till jobbet igen och idag har jag sållat igenom de lite drygt två veckor med inlägg som flitigt producerats av alla de som inte sprungit runt i norska fjällen och högtidligen skitit i internet.

I ett intressant inlägg om Albert Jay Nock så skriver Fnordspotting om bland annat Nocks syn på allmän läskunnighet, Fnordis inlägg får mig att tänka på boken Mantrophology där Peter Mcallister i ett kapitel beskriver hur läskunnigheten sänkt vårt verbala förmåga och förintat den berättartradition som funnits med oss sen vi fick talförmågan. Alla framsteg kommer med en en kostnad.

Resultatet av den från politiskt håll organiserade alfabetiseringskampanjen blev därför att den intellektuella förmågan bland de läskunniga sjönk kraftigt, och att efterfrågan på det skrivna ordet förändrades därefter. Boken, som tidigare varit en elitprodukt, blev nu en massproducerad vara bland andra, vilket i sin tur ledde till att den litterära nivån störtdök. Detta yttrade sig, menar Nock, inte genom att marknaden för böcker växte och att en nisch för skräplitteratur växte fram jämsides med den befintliga nischen för kvalitativ litteratur. Vad som hände var i stället att Greshams lag (en ekonomisk observation att goda pengar tenderar att konkurreras ut av dåliga) började göra sig gällande även i böckernas värld, det vill säga att god litteratur alltmer började trängas undan av dålig (någonting Nock även delvis styrker med statistik).

Fnordis skriver även läsvärt om tidspreferensen:

Tillåter man sig att vidga begreppet tidspreferens något finner man i ljuset av detta någonting intressant. Om samma resonemang tillämpas på frågor även utanför det strikt ekonomiska planet, finner man nämligen att ett utmärkande drag för den kaos- och svaghetsdyrkan som gömmer sig bakom den progressiva överideologi som präglar vår tid, är dennas ofta anmärkningsvärt höga tidspreferens. På område efter område finner man att modernitetens svar på problem är att göra det som känns bra för stunden, inte bara i stället för vad som ger goda långsiktiga resultat, utan även då detta på sikt förvärrar de problem man säger sig vilja bekämpa.

Mats Jangdal frågar sig vad vi kommer sakna mest efter att vli omvandlats till ett Kalifat och han kommer fram till att det är sorglösheten:

Den stil som kommer att saknas mest är den som kan exemplifieras med Burt Bacharachs musik. Lättsam, sorglös, sval, en musik för människor utan bekymmer, en ljus framtid och svaga minnen av en svunnen tid då arbete och villkor var tuffare.

Richard Sörman funderar över om konspirationen med stort k är verklig. Jag brukar själv framföra tanken att om det som sker blott är på grund av dumhet så borde samhällseliten då och då av ren slump ta goda beslut, men eftersom de konsekvent väljer det värsta möjliga alternativet så luktar det illa:

Vår moderna samhällsutveckling kan ur vissa aspekter beskrivas som fullständigt katastrofal. Till det kommer det märkliga förhållande att (pk-)människornas sätt att beskriva denna samhällsutveckling är minst lika katastrofal den. De är helt enkelt inte kloka i huvudet. Inte konstigt då att många personer försöker bringa ordning i sina tankar och hitta en rationell förklaring. För om vi är i händerna på en intelligent globalistmaffia vars högsta önskan är härska och söndra blir det begripligt att vårt land faktiskt går sönder. Men att vi skulle göra detta mot oss själva? Det måste rimligtvis vara någons fel. Någon måste vara skyldig. Någon måste göra detta mot oss.

Sörman följer sen upp inlägget med ett till på samma ämne:

Vem i hela världen hindrade svenska folket från att kasta ut vänsteretablissemanget (inklusive Centern och Liberalerna) från Rosenbad i senaste valet? Vem har under tio år hindrat svenska män och kvinnor från att gå ut på gator och torg och protestera mot immigration, gängkriminalitet, hedersvåld och ekonomiskt vanstyre? Vem hindrar våra svenska landsmän från att stänga av statlig radio och TV när dessa bedriver politisk propaganda? Vem hindrar våra folkvalda politiker från att avfärda vänsterpressens insinuanta och moraliserande frågor som infantilt och verklighetsfrämmande trams? Vem hindrar svenska folket i allmänhet från att ta sitt öde i sina egna händer och bilda nya partier som kan ersätta de gamla? Och vem hindrar, mer specifikt, exempelvis alla anonyma högertyckare på sociala medier att träda fram ur sin anonymitet och stå för sina åsikter och därmed ge dessa åsikter betydligt mer av styrka och trovärdighet?

Patrik Engellau utgår från Tolstojs insikt att det är omöjligt att få folk att byta åsikt och beskriver sedan varför det viktigaste är att predika för kören, Jag håller helt och hållet med, vi står inför en tid där vi portas från alla stora kanaler, där vi kommer jagas av landsfiskalen för våra icke progressiva tankar och där våra möjligheter att ta betalt eller ta emot donationer kommer inskränkas. Kort och gott så kommer den frihetliga sfären trängas ut i de mörkaste hörnen på internet och vårt jobb är inte att nå genomslag bland allmänheten – har man ännu inte insett vilket monster staten är så lär man aldrig vakna – utan vårt jobb är att predika för skärvan.

Så vad ska en opinionsbildare med en jättefin idé ta sig för? Många tror att det handlar om att mejsla ut budskapet så att det blir oemotsägligt och sedan ösa på med helsidesannonser eller påkostade TV-shower på YouTube. Visst, det kan kanske göra någon nytta. Men jag tror mer att opinionsbildaren bör predika för de redan frälsta som en del förståsigpåare så föraktfullt uttrycker det. När man ska ut i krig är det bättre att träna sina egna trupper än att försöka förklara för fienden hur fel han har i alla avseenden.

Mats Jangdal skriver om ett historiskt exempel på när den härskande klassen drabbats av religiös frenesi och oavsiktligt dödar 75% av sin befolkning, värt att hålla i minnet när vi ser Greta lyftas fram som den stora profeten och vi vaggar in oss själva i tron att det aldrig kommer gå farligt långt:

Låt oss ta ett konkret, historiskt och verkligt exempel på faran med att lyssna på en vilsen tonårig flickas profetior. År 1856 fick den femtonåriga sydafrikanska flickan Nongqawuse av Xhosafolket en uppenbarelse. Om Xhosa slaktade alla sina djur och förstörde all sin gröda, skulle Gud, eller möjligen någon sammansmältning av den kristna guden och någon traditionell gud befria dem från engelsmännen och ersätta den slaktade boskapen med en ny ren och frisk besättning.
De slaktade och brände i stor omfattning, men troligen inte allt. När undret inte inträffade, skylldes det på att några Xhosas inte följt instruktionerna fullt ut. På ett år minskade xhosa-stammen från 105.000 till 27.000 individer, tre fjärdedelar dog! De överlevande flyttade och flyttades till Kapregionen.

Av en sån där fantastisk slump, eller kanske det är synkronicitet, så har jag medan jag skrivit det här inlägget låtit den här kalevalasången spela i bakgrunden. Trots mitt efternamn så begriper jag dessvärre inte ett ord finska men sången fyller mig ändå med en melankolisk längtan efter en tid då underhållningen bestod av kringresande sagoberättare som kom till byn och framför den öppna brasan sjöng sina berättelser, förmodligen utan att kunnat läsa ett enda ord…

+ There are no comments

Add yours