Morgonen är krisperklar
solens nytvättade strålar
skär igenom den plats
jag en gång lämnat
åt sitt eget öde

Det jag ser är ett
sönderslaget pussel
av vemod och oavslutad
sorg, i kanterna små smulor
av guld för tunna att kunna
bära med sig, inget här är
längre möjligt att få helt
solitt nog för att kunna
skapas till något rent
och äkta, men i solens
glittrande sken så får
platsen ändå rum
att ta sig ton