Med utgångspunkt från Sean Gabbs utmärkta artikel på Mises UK få Martin och Boris tillfälle att gå in på ett ämne som kan sägas vara något av bubb.la- projektets främsta livsnerv: Vad vi som libertariansk rörelse egentligen ska ta oss till för att få till någon sorts betydelsefull, varaktig förändring på samhället utefter våra idéer.

För det är som Martin påpekar: Om samhällsdebatten främst hade gått ut på att stöta idéer mot varandra och på ett sansat, rationellt sätt sortera ut de bra mot de dåliga så hade libertarianismen vunnit grand slam. Kanske hade vissa av våra mer extrema hållningar (heroin på Ica, hejhej) behövt modifieras, men på det stora hela har vi gång efter annan visat att den libertarianska idévärlden är logiskt konsekvent, är moraliskt riktig och har svar på alla sorters frågor som går att ställa mot oss. Den libertarianska traditionen är fullproppad med eminenta tänkare som lagt ut texten på vare område och fråga som kan vara aktuell att ta upp. Vi har inga blinda fläckar, inga områden där vi behöver känna oss besvärade intellektuellt sätt. I en samhällsdebatt på lika villkor så skulle vi vinna gång på gång.

Likafullt: “Vi är losers”. Libertarianismen är en undanskymd tanketradition länge främst förfäktad av överintelligenta pojkrumsliberaler. Ingen annan tycks bry sig. Det är knappt ens att vi blir bemötta, vi blir kort sagt ignorerade. Det är bara att konstatera att samhällsdebatten till mycket liten del finns till för att få fram och implementera de bästa argumenten utan snarare är där för att rationalisera hur samhället ser ut i övrigt och de idéer som vinner är de som kan legitimera den kultur som samhället tagit till sig och vill utöva.

När man förstår detta så inser man också ganska snart vad vi står inför. Det finns egentligen inte längre tid att prata centralbanker och detaljer i politiska filosofier. Om vi vill få till en förändring är det i kulturens sfär vi främst behöver agera. Som Sean Gabb uttrycker det så behöver libertarianer skriva och prata skönlitteratur, komponera musik och bygga familjer snarare än att än en gång göra ett försök till att reformera statliga institutioner som ändå inte vill bli reformerade i frihetlig riktning. Att ägna sig åt kultur, familj och verkliga saker är viktigt inte bara därför att vi därigenom kan skapa en motkultur som har möjlighet att dra med sig större massor in till ett frihetligt tänkande utan också för att det bli ett sätt för oss redan vunna libertarianer att begå exit också i dessa sfärer. Att förstå statens system på ett intellektuellt plan och inte längre bli lurad av dess tankegångar är en sak, men så länge man lever och konsumerar sådant som är inkapslat i ett statsmodernt tänkande så lägger man band på sin frihet. Man blir fortfarande kvar i en etatistisk värld.

Om vi istället redan här och nu börjar agera ut den frihet vi drömmer om, om vi söker och skapar kreativa uttryck som har sin grund i något annat än i den statskontrollerade modernismen så har vi strax därefter ett färdigt alternativ, något som inte är och aldrig kan bli deras, och även om de fortsätter att ignorera hur sanna och korrekta våra idéer är så har vi ändå erövrat vår egen mentala frihet.

Vi blir vinnare igen.