När människor läser om livet under Stalin så förfasas de ofta över beskrivningar över hur barn anger föräldrar, makar anger fruar, fruar anger makar, föräldrar anger barn, alla anger alla för tankebrott mot staten och Lillefar.

Många verkar göra det glatt och villigt. Kärleken till systemet är större än kärleken till släkten … och vännerna.

Hur kunde det hända, säger vi till varandra.

Jo, men är Sverige i dag så annorlunda när det gäller hur många ser på sig själva och på staten? Förvisso och gudskepris så hamnar ingen i Gulag eller Ljubjanka men själva tanken att staten vet bättre än du och jag och att vi bör älska staten mer än våra nära och kära, och att vi bör göra det för att staten vet bättre ses som alltmer självklar i växande grupper. Föräldraförsäkringen är ett utmärkt exempel – läs Wennstams artikel i SvD med dess självklara ställningstagande för att staten vet bättre än föräldrarna.

Men jag har genom åren mött samma diskussion på ett mer vardagligt plan, diskussioner som gör mig lätt förtvivlad. Det är kvinnor som starkt pläderar för skarpare regler när det gäller föräldraförsäkringen så att ”deras män måste vara hemma.”

Jag försöker försynt förklara att det får de väl lösa genom diskussioner vid köksbordet eller var de nu brukar diskutera. Då förklaras det att man minsann försökt men att man inte är överens … och det är då det blir obegripligt för mig. Komplett obegripligt.

Om jag lever ihop med en människa så gör jag väl det för att jag älskar den människan. Antag att vi inte är överens i en fråga som rör oss båda eller vadsomhelst förresten. Då har jag två val – leva med att den jag älskar har en annan ståndpunkt eller välja att gå. Jag släpar väl inte in staten och lagen i mitt förhållande för att reglera det?

Photo by sludgegulper

Om man lever med någon som visar sig vara ett arschloch så lär inte det förändras för att länsman knackar på dörren och förklarar för karlsloken att föräldrapenningen ska delas annorlunda.

Världen är fylld av slöa män. Det lagstiftar vi inte bort.

… och jo, jag tycker man ska dela på livets alla bördor lika när man lever tillsammans.

Hur andra gör det lägger jag mig inte i.

Egentligen bryr jag mig heller inte om människor vill visa sin trälmentalitet och bjuda in staten i det egna privatlivet.

Jag förstår det bara inte …