Mays politiska agenda viktigare än hennes kön


När det stod klart att Theresa May skulle komma att bli ny premiärminister i Storbritannien rapporterades detta på ett nästan utmattande förutsägbart sätt av svenska medier: Storbritannien skulle få en kvinnlig premiärminister.

Svenska Dagbladet spekulerade om chansen till en mer jämställd brittisk regering och May jämfördes med Merkel och med Thatcher – inte för att hon politiskt står dem nära utan att på grund av att hon liksom dem bevärdigats med två X-kromosomer.

Redan innan det hela var klart dominerade samma tema nyhetsrapporteringen. När Theresa May och Andrea Leadsome vaskats fram som slutkandidater valde SVT att fokusera helt på att de båda var kvinnor och ingenting på de politiska skillnaderna mellan de två. Inte ens det faktum att Leadsome förespråkat Brexit medan Theresa May föredragit att stanna i EU ansågs tillräckligt viktigt i jämförelse med de dubbla x-kromosomerna.

Rapporteringen om Hillary Clintons kandidatur till det amerikanska presidentämbetet följer samma mönster. Expressen bemödar sig till och med med att skriva en, med Expressenmått, hel uppsats om det märkliga i att kvinnor som inte delar Clintons politiska agenda väljer att rösta på andra kandidater och när samma tidning spekulerar kring Elizabeth Warren som vicepresident-kandidat så nämns visserligen hennes politiska åsikter (vänster “med amerikanska mått”) men desto mer fokus läggs på att hon har två x-kromosomer.

Det är naturligtvis inte ointressant som trend att dubbla x-kromosomer tycks bli allt vanligare hos höga makthavare. En sak att reflektera över är att utvecklingen syns i länder utan tvingande kvotering av vare sig kandidater eller högre ämbeten, och inte bara i länder med varannan damernas. Framför allt har dagens kvinnliga högnivåpolitiker givit sig in i politik långt innan kvotering fanns på kartan.

Det andra man kan reflektera över är hur stor skillnad det gör att höga ämbeten nu innehas av kvinnor. Hade det varit så att de som tog sig fram till maktens köttgrytor vore ett tvärsnitt av den kvinnliga respektive manliga befolkningen som helhet hade det varit rimligt att fler kvinnor skulle innebära en politisk vridning. Kvinnor tenderar exempelvis att rösta mer åt vänster även om det historiskt sett inte alltid varit fallet. Det är därför rimligt att det sker en vridning när fler kvinnor får rösträtt eller när fler män förhindras att rösta för att de exempelvis sitter i fängelse. Det betyder dock inte att fler kvinnor på höga maktpositioner skulle få samma effekt. Kvinnor som lyckas ta sig fram till maktpositioner, liksom för övrigt män som gör det, är knappast representativa för kvinnor i allmänhet utan befinner sig långt ute i svansen på normalfördelningen. Detta återspeglas både i deras politiska gärning och i deras livsval i övrigt. Ingen kan beskylla Hillary Clinton för en kvinnligt vän utrikespolitik och även om Angela Merkel ibland benämns Mutti är det knappast förenligt med traditionella kvinnliga könsroller att välja att doktorera i fysik. Clinton och Merkel har två mer gemensamt med George Bush eller varför inte Donald Trump än de har med en genomsnittlig svensk (eller för den delen amerikansk eller tysk) undersköterska. Att tro att de i högre grad skulle representera den sistnämnda är orimligt och faktum är att det är ett av argumenten som framförts mot Clinton från vänsterhåll, att hon inte bedrivit en tillräckligt kvinnovänlig politik (vad nu det innebär).

Naturligtvis kan det finnas ett visst symbolvärde i att nästa generation småflickor kan se att kvinnor också kan ta politiska poster (i den mån man hellre ser att småflickor växer upp och blir politiker istället för att göra något vettigt med sina liv) men det symbolvärdet försvinner helt om detta, varje gång det händer, slås upp som ett stort undantag. Dessutom helt i onödan. Sedan 1979 då Margaret Thatcher tillträdde har 1/3 av alla premiärministrar i Storbritannien varit kvinnor och om man räknar i tid på posten står kvinnorna även där för nästan 1/3, detta trots att May enbart hunnit sitta en dag. Nej, det är inte 50% men det är inte heller någonting som är helt otänkbart och aldrig inträffar. Sverige har visserligen inte haft en kvinnlig statsminister ännu men den nuvarande partiledaruppsättningen innehåller fyra kvinnliga partiledare (även om en bildgoogling på “partiledare” kuriöst ger 14 bilder på män i mer eller mindre propra kostymer, däribland två på Håkan Juholt, innan Gudrun Schyman dyker upp som första kvinna) så det är nog ändå få tioåriga småtjejer som tänker: “Oj, jag kan inte leda ett politiskt parti för det kan man inte om man är tjej”.

I fallet Theresa May finns det andra saker att diskutera som är långt mer intressanta än hennes berömda taxklackar. Under hennes tid som inrikesminister har Storbritannien utökat sin övervakning och infört lagstiftning som tvingar it- företag att försämra säkerheten för persondata. Hon har även gjort livet surt för utom-europeiska invandrare som velat arbeta i landet och tycks vilja fortsätta i samma riktning. Dessa och andra policyfrågor borde stötas och blötas ocn analyseras till vi för länge sedan ledsnat. Tyvärr tycks de dock komma till korta i nyhetsvärderingen i jämförelse med Mays helt fascinerande par av x-kromosomer.

Foto: Policy Exchange

+ There are no comments

Add yours