Ann Charlotte Marteus har fått mycket beröm för sin text i magasinet ”Kvartal” där hon berättar om hur hon bytt position i invandrings– och flyktingfrågan.

Det blir på något sätt som berättelsen om Saulus en gång till, men på något sätt i omvänd ordning. Saulus som förföljer kristna möter Gud i en uppenbarelse på väg till Damaskus.

Marteus förföljer SD och får sin uppenbarelse när människor på flykt från Damaskus i hennes tycke blir för många.

Passagen i Apostlagärningarna om Saulus omvändelse har alltid tyckts mig väl kryptisk. Man får aldrig reda på varför Saulus en gång hatat kristna, och lika lite förstår man vilket budskap Gud egentligen har efter att ha slagit Saulus till marken och förblindat honom.

Saulus byter bara ståndpunkt.

… ungefär som Marteus, för hennes självbekännelse i ”Kvartal” är knappast mer begriplig än Apostlagärningarna.

Hon berättar för oss att hon bekämpar SD därför att hon trodde på Sveriges ”godhet” och att SD var ”onda”.

I åratal verkar Marteus ha varit driven i sin gärning av dessa synnerligen vaga begrepp.

Hennes ”Damaskus”–ögonblick kommer när hon sittande i en TV-fåtölj följer en partiledardebatt i oktober 2012 och här någon fråga ”Hur mycket invandring tål Sverige”.

Där sker omvändelsen.

Efter den är det de som vill se ökad – eller bibehållen grad – av invandring som är de onda. De som vill minska eller helt stoppa invandringen är plötsligt de goda.

Helt frånvarande i Marteus resonemang är frågan om hur den svenska arbetsmarknaden, skolan – ja, hela den sociala infrastrukturen ser ut. Vad kan den hantera?

Man tycker ju att någon som på heltid är skribent på en ledarsida borde haft gott om tid att sätta sig in i frågorna för mycket länge sedan och utforma en linje. Om så behövs en självständig linje, kanske till och med framföra egna ståndpunkter som ingen annan delar.

Till exempel … själv har jag i mer än tre år förfäktat att det mest rationella för Sverige när det gäller flyktingfrågan är att bidra till att upprätta fungerande flyktingläger i närheten av kris- och krigshärdar. Då kan man med befintlig personal – de finns bland flyktingarna – bygga upp fungerande sjukvård och skolor. Sverige skulle kunna hjälpa långt fler, oändligt många fler, för de belopp som flyktingmottagningen i Sverige i dag kostar. Och det är väl vad vi vill? Hjälpa så många som möjligt. Eller?

Fascinerande nog lanserade sedan SD samma tankegång … och det intelligenta draget från de övriga partierna hade väl varit att ta en diskussion med SD (som säkert ville snåla med pengarna – men nog hade fått svårt att krypa ur en sådan förhandling utan att gå med på anständiga belopp).

För den som verkligen månar om flyktingar har det de senaste åren funnits viktigare saker att göra än att hetsa mot SD.

Dock inte för Marteus – hon gjorde inte sitt jobb då, och hon gör det inte i dag heller.

Det obehagliga är att hon vill att vi ska tycka synd om henne. När texten någon gång får glöd är det när hon beskriver vilken ångest hon hade innan omvändelsen – då gällde oron SD:s tillväxt.

I dag gäller oron för vad andra i media ska tycka om hennes åsikter.

Och egentligen säger den självupptagenheten allt om Marteus. Hon intar inte sina positioner på grundval av hur verkligheten ser ut och hur hon själv uppfattar den – hon intar de positioner som behövs för att hon ska trygga sin försörjning.

Jag tycker det är berömvärt om folk konstant granskar sina egna ståndpunkter – och om så behövs ändrar sig – men Marteus har inte granskat sina egna ståndpunkter … hon har scannat av opinionsläge och arbetsmarknad och därefter rättat in sig i ett nytt led.

Det är det som är så förbannat obehagligt med de förment intellektuella i Sverige. De är väldigt ointresserade av vad som är sant eller osant – de är mest intresserade av att höra till det vinnande laget, eller åtminstone till ett lag som kan slanta upp lön eller arvoden och stipendier.

Möjligheten att rationellt diskutera flyktingfrågan i det här landet är sedan länge omöjlig eftersom mycket få förutsättningslöst vill diskutera de grundläggande frågorna – hur arbetsmarknaden, skolan och bostadsmarknaden ser ut … och så förstås frågan om hur mycket vi egentligen ska behöva betala i skatt för att försörja en massa farliga byråkrater.

Siffrorna finns där. Har alltid funnits där. Teorierna om hur stat och samhälle kan se ut finns också där. Har alltid funnits där.

Men de diskuteras mycket sällan.

Till exempel …

… eftersom den gigantiska, allomfattande stat vi har över oss i dag varit oförmögen att få till stånd en skola som fungerar när flyktingströmmarna varit små – den har till och med lyckats släppa igenom svenska barn som är analfabeter … vad talar för att resultatet ska bli bättre om det plötsligt kommer tiotusentals flyktingbarn som är analfabeter från en främmande kultur. Vilket under förväntade sig man sig skulle inträffa i de svenska skolornas korridorer och klassrum?

Problemet är att man i det här landet låtsats som om man haft ett fungerande samhälle och en rationell ordning och att det som ska diskuteras är hur många flyktingar som kan tas emot på ett sådant sätt att de bidrar till samhället och sin egen lycka och kan utveckla sina möjligheter.

Väldigt få skulle jag tro.

Sorgligt nog.

Men jag får väl trösta mig med att jag åter lyckats inta en ståndpunkt som ingen annan intar.

I motsats till Marteus får jag ångest om jag tycker likadant som alla andra.

Foto: News Øresund/Johan Wessman